Självskada pga. tristess?

Jag är diagnostiserad med adhd och autism, pch medicinerad med Elvanse 70 mg. Medicinen tycks ha slutat fungera på senaste, ca. 1-2 månader tillbaka. Finns ganska troligt en handfull av resterande grejer också, men ovetandet är inte mitt stora problem. Trots diagnoser har jag ingen tydlig handlingsplan för dessa situationer, och mina nuvarande former av 'självmedicinering' hade nog gjort mina vårdgivare minst sagt oroliga.

Denna (o)vana har följt mig så länge jag kan minnas. En av mina starkaste första minnen är att jag packar för en skridsko-utflykt med skolan när jag blir helt ursinnig av att det är så tråkigt, och därför biter mig själv ordentligt i knäskålarna. Vid detta laget var jag kanske 5, 6 år gammal, och jag minns att blåmärkena varade en vecka eller mer.

Detta har funnits som en röd tråd genom mitt liv. I alla situationer där jag känner mig uttråkad så sträcker jag mig efter en bot i formen av skada. I mellanstadiet blev det att slå huvudet i väggen på toaletten, innan det blev att använda rakblad eller tändare eller vad som helst som jag kunde få tag på.

När någonting uttråkande händer började det klia i hela mig, och det känns som om det gör fysiskt ont av att sitta stilla och vara inaktiv. Jag känner mig lite som en av de där mössen eller råttorna som hellre får en elstöt än sitter i ett tyst rum i en obestämd mängd tid.

Förutom detta har jag haft längre uppbehållsperioder av självskada på flera månader mot ett år, men återfallen sker alltid på grund av denna osläckbara törst för stimulans. Är det någon annan som känner igen sig i behovet av självskada specifikt för att få stimulans och 'underhållas'?