Rationellt självmord

Vissa verkar bortse från att frågan handlar om huruvida självmord kan vara rationellt eller inte.
De flesta utgår redan från att ett människoliv har ett högt värde men man måste koppla bort den emotionella innebörden för att vara så rationell som möjligt.
Att vara rationell handlar om att inte låta känslorna styra.

Om man visste i förväg att en apa skulle behöva genomgå ett fruktansvärt lidande, så hade man om man kunde förmodligen avlivat apan innan det skedde.
De flesta tror jag hade tyckt att det vore bättre att låta apan somna in än att den ska behöva lida kraftigt en period för att sedan fortsätta leva som vanligt.
Om apan är av rasen homo sapiens, vad är det som gör att man plötsligt tycker helt annorlunda då?
Jo, på grund av irrationella känslor bara.

du glider mellan två olika påståenden.
Jag håller med om att utan ett fungerande biologiskt motivationssystem (välbehag och obehag) skulle ingen motivation finnas. Men därifrån följer inte att alla motiv är välbehag eller kan reduceras till välbehag.

belöningssystemet kan vara en nödvändig förutsättning för mänsklig motivation utan att lojalitet, kärlek, ansvar eller sanningssökande därför bara är former av njutning.

Jag försöker inte "nedvärdera" biologin eller påstå att något blir mindre äkta för att det har biologiska rötter. Det är en halmgubbe. Frågan är inte om våra värden har biologiska förutsättningar utan om de därmed är fullständigt förklarade.

Min invändning är alltså inte mot biologin, utan mot reduktionen. Att något är en nödvändig förutsättning innebär inte att det är en tillräcklig förklaring. Det är just därför vi skiljer mellan biologi, psykologi och filosofi som olika beskrivningsnivåer av samma människa.

Att säga att alla motiv ytterst bygger på belöningssystemet är ungefär som att säga att alla datorprogram ytterst består av elektroner. Det är sant, men det förklarar inte programmens funktion.

På samma sätt förklarar ett biologiskt belöningssystem varför motivation är möjlig, men inte varför människor utvecklar värden som sanning, lojalitet, rättvisa eller ansvar. Om varje motiv i efterhand bara döps om till "välbehag" har teorin blivit så generell att den förlorar sin förklaringskraft.

Självmord kan vara rationellt och det minst dåliga alternativet, jag är som sagt för dödshjälp tex.

Men nästan alltid är de självmord som begås av fysiskt friska människor styrda av känslor.
Dessa känslor är sällan rationella, framför allt kan vi knappast själva bedöma det när vi är i ett tillstånd av depression eller ångest.

Det rationella är fortfarande att inse detta och ta hjälp av utomstående.
Oftast finns hjälp att få (tyvärr ofta endast i teorin i dagens samhälle).

Att själv göra någon slags balansräkning och tro att man kan hitta rationella skäl att motivera sitt eget självmord är att lura sig själv.

Döden är en högeffektiv problemlösare.

Som sagt ingen död person har klagat hittills, varken dom som dött av självmord eller annan orsak. Det säger det mesta.

Ett infantilt påstående.

Oroar man sig för att åskan skall slå ned så löser man inte det genom att först elda upp sitt hus. Även om ingen som gjort så någonsin råkat ut för ett åsknedslag i huset.

Om någon läser detta som funderar på självmord.
Det enda rationella är att söka hjälp.

Och framför allt inte lyssna på idioter som linken. Inte på mig heller, men det finns de som faktiskt kan hjälpa.

Positiv respektive negativ valens är givetvis inte tillräckligt för att förklara konst eller vad det nu handlar om. Men alltså nödvändigt. Och motorn till handlade återfinns där. Kanske kan man se det som den härd som eldar fabrikens ångpanna och som i sin tur driver olika avancerade maskiner och som givetvis är apparater i sin egen rätt.

Om du kan precisera på vilket vis oegentlig reduktionism tillämpats? Har någon påstått att välbehag/obehag förklarar allt? Frågan gällde mening och det jag påstgår är att för att sådan skall upplevas med någon aktivitet så krävs koppling till det som ytterst motiverar oss. Saknas det blir vetenskapen, sanningen eller värnandet om arma barn aktiviteter utan inre resonans., det vill säga meningslösa.

Ett utvecklat system med många lager kan aldrig frikopplas från detta. Vetenskapen eller konsten kan inte bli motiverande isolat utan kräver nämnda koppling på samma sätt som den enklaste aktivitet gör det.

Nej, en dators relation till elektroner är inte analog med sanningssökandets relation till motivation. En relevant analogi skulle snarare bli att för att kunna skapa ett konstverk krävs atomer som kan bygga en hjärna som är motiverad till att göra detta och därmed är estetisk verksamhet reducerbar till atomer.

Nej, det innebär ingen halmgubbe att när någon uttrycker sig i termer av "dolt sökande efter välbehag", "förklädda njutningskällor" och "verkliga motiv" (till skillnad från grundläggande drivkrafter) ana att biologiska drivkrafter anses vara mindre äkta eller genuina. Om det inte var avsikten att det skulle framstå så, så var det ju bra att det tydliggjordes.

Vilka påståenden "glider" jag mellan?

Jag är osäker på vad oenigheten egentligen består i om man skalar bort lite av dina krusiduller samt lägger reduktionism-oron åt sidan.

Jag har inte förnekat att de flesta självmord sker i desperation, och att det finns hjälp att få.
Men du tycks inte vilja prata om den lilla andel som faktiskt motiverar rationellt självmord.
Du flyttar ju bara fokus hela tiden.

Döda personer brukar ofta vittna om att det känns väldigt fridfullt att vara död. Väldigt få självmördare har meddelat att de ångrar sitt beslut.

Såklart inte, men kanske man kan tolka deras tystnad som ett gott tecken.

Ja men för personerna som testat all hjälp som finns att få men där hjälpen inte har haft någon tillräcklig effekt, för dessa personer så blir ju döden en tillgång.

Som jag skrev tidigare att i tex Belgien så gör både läkaren och psykologen en bedömning för att se om självmordet är rationellt. Och bedömmer dom att viljan att dö hos patienten är rationell så ger dom grön signal till att avbryta lidandet för den personen som vill dö.

Min ”oro” är bara en insikt om att det kan innebära en ofullständig förklaringsmodell.

Om välbehag är den yttersta förklaringen återstår ändå den avgörande frågan: varför ger vissa saker välbehag? Varför upplever en människa tillfredsställelse av att vara lojal, en annan av att forska och en tredje av att skapa konst?
Om svaret blir att evolutionen och kulturen format våra värderingar, då är det just dessa värderingar som förklarar vårt beteende.
Att därefter säga "det handlar egentligen bara om välbehag" tillför ingen ytterligare förklaringskraft.

Finns rätt många studier om de som misslyckats med sitt försök.
https://hsph.harvard.edu/research/means-matter/means-matter-basics/attempters-longterm-survival/

90% levde vidare utan att dö i självmord.

En annan studie handlar om de som överlevt försök från golden gate bron. Ett citat från en av väldigt få överlevare: ”i exakt samma millisekund som mina händer släppte räcket, insåg jag att allt i mitt liv som jag trodde var omöjligt att lösa gick att lösa – utom att jag precis hade hoppat"

Jag står fortfarande för min åsikt att det rationella om man funderar på självmord är att söka hjälp.

Jag har inte sagt att det är bättre att ta livet av sig än att söka hjälp. Men om hjälpen man får inte gör situationen bättre, då kan självmord vara ett alternativ.
Har du gått i terapi i 10 år för depression men inte blivit bättre är chansen ganska liten att du kommer bli frisk.
Och jag säger inte att chansen inte finns, för det gör den.
Men vid det här laget hade jag haft förståelse för om en person inte orkar mer och väljer att ta sitt liv.
Men du tycker antagligen att han ska utstå 10 år till i helvetet för att se om det KANSKE kan bli bättre nån gång.