Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Haha, ändå upplever många att det är negativt att ha barn idag, speciellt småbarn när man söker anställning. Många får den frågan. Min syster sökte en utbildning. Och personen sa direkt. Har du barn? För detta arbete har väldigt varierande arbetstider och kommer inte passa dig om du har barn, speciellt små barn. Då det kommer krävas sena kvällar och annat.

Du hatar även på ditt eget kön, vilket direkt. Om du nu inte är man trots allt. Något man ska undvika. Du har alltså blivit bitter utav barn. Och hatar nu kvinnor som inte gjort det valet. Got you

Ok, jag är lat och bekväm. Jag erkänner det, jag älskar det livet. Jag är inte alls sugen att jobba en dag efter 50.
Något mer du vill få ur dig när du ändå är igång?

Jag hoppar inte på dig för att du älskar föräldraskapet. Jag är glad för din skull. Jag vill bara inte ha det så.

Personligen har jag inget emot barn, men ju äldre jag blir desto mer känner jag att det är ett kosmiskt barbari att slita en oskyldig själ från intet och tvinga den genomlida +60,70 år av helvete på den här pisskulan i ömtålig köttdräkt, omringad av idioter och negrer överallt.

Har haft med några barnlösa vuxna människor att gjort på sistone. Att det är nåt fel på dem har man ju alltid vetat men först nu förstod jag vad det var.
De lever ju som en student som kan fokusera helt och hållet bara på sig själva, behöver aldrig planera nåt för att ta hänsyn till eller ta hand om nån annan människa.
Ändå så är det alltid de på en arbetsplats som har barn som ser till att allt funkar. Även för de förvuxna barnen som aldrig fick några barn.
Lyssnar man istället på hur en barnlös upplever situationen så är det alltid att det är de som får anpassa sig och ställa upp för alla de med barn.
Så kan det nog vara på nåt enstaka ställe, men det jag sett så kan man inte ens lägga över ansvaret på dessa förvuxna barn för de har ingen rutin av att ta ansvar och empatin är också oftast på mycket låg nivå.

Frågan är då om dessa vuxna barnlösa människor varit så hela sitt liv och därför har ingen valt att skaffa barn med dem, eller är det så att de blivit förstörda av att inte behöva bry sig om nåt annat än sig själv på sin lediga tid.

Nu är detta Flashback och då brukar det alltid bli svart eller vitt. Självklart finns det de med barn som är helt hopplösa och de utan som är helt fantastiska. Men de faller ur normen.
Tråden handlar inte heller om unga ambitiösa människor som ännu inte skaffat barn.
Det handlar om de vuxna som aldrig behövt bry sig om nån annan än sig själva varenda minut de inte varit på jobbet.

Livet är ju lidande. så det rimliga är väll att man försöker göra sitt lidande så meningsfullt så möjligt, det är ju så man gör det uthärdligt att bära, eller åtminstonde uthärdligt för andra du springer på i det.

"The purpose of life is finding the largest burden that you can bear and bearing it"

Men det är ju just därför som många väljer att inte skaffa barn, vad innebär livet?

Jo arbete, slit och lidande i olika former, så allt fler har väl insett att livet är inte så mycket att hurra för utan att man gör sina framtida barn en tjänst ifall man skonar dom från att behöva uppleva det så kallade livet!

Överallt. människor söker mening på alla sätt de kan, tills de funnit den, och inte ens då är det säkert att de nöjer sig. även om nu familjebildning tycks ha den effekten på på gruppnivå.

Nä, det finns ju alltid undantag som bekräftar regeln, i alla regler. men den mest sannolika är ju det som gäller som råd, det har ju gått väldigt bra för många som rökt crack, det betyder inte attvi ska sitta och låtsas som att enstaka crack rökare har rätt, när vi vet att det på guppnivå inte är ett vettigt resonemang.

så vi får nog låta Jordans visdom vägleda oss, om vi nu ska bortse från verkligheten till förmåna för "crack kan ju vara bra ju" argumenten.
https://www.youtube.com/shorts/HRl0bdl3wXk

Att inte vilja ha barn fastän det är möjligt kan vara en MYCKET bra sak för samhället. Att kunna få barn innebär ju inte per automatik att det kommer att bli bra.

Vi lever inte i Indien eller Kina. Det normala är att vilja ha barn, om man kan få det. Att vägra detta är ett själviskt svek mot folkgemenskapen.

Barn fyller ditt liv med ett nånting i minst 12 år - på gott och ont. Sen är dom självständiga och vill ha noll med dig att göra. När allt är klappat och klart så står du där fortfarande, mest största sannolikhet, själv igen när barnen är utflugna och ni ses några timmar per år. Sen då? Fler barn?

Du kan fylla ditt liv med exakt vad som helst som ger det mening - knark, resa, läsa böcker, träna, lyssna på musik, fågelskåda. Enda skillnaden är att barn är konstant; det är inget du kan lägga ifrån dig i två dar för att göra något annat. Mitt problem är att jag inte kan övertyga mig själv att någonting spelar någon roll alls i det stora hela, helt övertygad om att det skulle gälla egna barn också. Är man tillräckligt intelligent så fattar man väldigt fort att konceptet jaga morot > fånga morot inte löser ett skit egentligen då ingenting du kan "få" på den här planeten är av värde.

Personligen har jag inget emot barn, men ju äldre jag blir desto mer känner jag att det är ett kosmiskt barbari att slita en oskyldig själ från intet och tvinga den genomlida +60,70 år av helvete på den här pisskulan i ömtålig köttdräkt, omringad av idioter och negrer överallt.

Ja livet är ju lidande, så varför utsätta någon för det?