Hej alla Flashbackare! Jag tog studenten nu i våras från det samhällsvetenskapliga programmet och känner mig ganska vilsen kring vad jag ska satsa på. Mina två drömyrken är jurist och psykolog men jag har svårt att avgöra vad som passar mig bäst. Om ni får någon annan spontan tanke på ett yrke som matchar min profil får ni gärna dela med er.
Under gymnasiet presterade jag bäst i kurser som svenska, kommunikation, psykologi, rätten och samhället, samhällskunskap och historia. Jag har ganska lätt för att både sätta mig in i och bearbeta ny information, analysera situationer och bygga upp logiska argument. Dessutom är jag väldigt nyfiken av mig och drivs av att lära mig nya saker. Det jag vill få ut av arbetslivet är främst att hjälpa människor och se konkreta resultat av mitt arbete. Jag ska inte sticka under stol med att även status har betydelse eftersom jag vill ha en roll där min expertis är respekterad och där omgivningen litar på min förmåga. Ekonomi är inte det absolut viktigaste men en trygg grund krävs, och mitt mål är en lön på lägst runt 40 000 till 43 000 kronor i dagens penningvärde längre fram i karriären.
Mina utmaningar är att jag helt och hållet tappar motivationen om en uppgift känns meningslös, och jag blir lätt uttråkad om arbetet blir för enformigt eller repetitivt. Samtidigt har jag ett påtagligt kontrollbehov vilket är lite komiskt eftersom jag samtidigt avskyr när saker är för förutsägbara och behöver omväxling i vardagen. Jag föredrar självständigt arbete eller arbete i mindre grupper eller grupper med tydliga roller där man diskuterar och fattar beslut ihop. De ostrukturerade grupparbetena från gymnasiet där fem personer sitter i samma Word dokument och kladdar i samma stycke ger mig nämligen kalla kårar. När det gäller stress fungerar det bra under kortare perioder men blir det för övermäktigt kan jag drabbas av handlingsförlamning.
Juridiken lockar eftersom jag gillar problemlösning, lagtolkning och att klura ut logiska argument. Det känns som ett yrke med stor variation där man kan bistå människor i svåra situationer och få tydliga resultat, plus att utvecklingsmöjligheterna är stora. Psykologyrket är minst lika intressant då jag fascineras av mänskligt beteende och relationer. Att hjälpa individer till en positiv förändring känns otroligt meningsfullt. Jag fattar såklart att det inte alltid går men det gör väl bara känslan ännu starkare när en patient väl lyckas. Eftersom varje människa är unik blir det aldrig enformigt och man blir aldrig fullärd.
Vilket spår tror ni passar bäst utifrån min beskrivning, eller finns det något annat yrke jag helt har missat? Tack på förhand!
Under gymnasiet presterade jag bäst i kurser som svenska, kommunikation, psykologi, rätten och samhället, samhällskunskap och historia. Jag har ganska lätt för att både sätta mig in i och bearbeta ny information, analysera situationer och bygga upp logiska argument. Dessutom är jag väldigt nyfiken av mig och drivs av att lära mig nya saker. Det jag vill få ut av arbetslivet är främst att hjälpa människor och se konkreta resultat av mitt arbete. Jag ska inte sticka under stol med att även status har betydelse eftersom jag vill ha en roll där min expertis är respekterad och där omgivningen litar på min förmåga. Ekonomi är inte det absolut viktigaste men en trygg grund krävs, och mitt mål är en lön på lägst runt 40 000 till 43 000 kronor i dagens penningvärde längre fram i karriären.
Mina utmaningar är att jag helt och hållet tappar motivationen om en uppgift känns meningslös, och jag blir lätt uttråkad om arbetet blir för enformigt eller repetitivt. Samtidigt har jag ett påtagligt kontrollbehov vilket är lite komiskt eftersom jag samtidigt avskyr när saker är för förutsägbara och behöver omväxling i vardagen. Jag föredrar självständigt arbete eller arbete i mindre grupper eller grupper med tydliga roller där man diskuterar och fattar beslut ihop. De ostrukturerade grupparbetena från gymnasiet där fem personer sitter i samma Word dokument och kladdar i samma stycke ger mig nämligen kalla kårar. När det gäller stress fungerar det bra under kortare perioder men blir det för övermäktigt kan jag drabbas av handlingsförlamning.
Juridiken lockar eftersom jag gillar problemlösning, lagtolkning och att klura ut logiska argument. Det känns som ett yrke med stor variation där man kan bistå människor i svåra situationer och få tydliga resultat, plus att utvecklingsmöjligheterna är stora. Psykologyrket är minst lika intressant då jag fascineras av mänskligt beteende och relationer. Att hjälpa individer till en positiv förändring känns otroligt meningsfullt. Jag fattar såklart att det inte alltid går men det gör väl bara känslan ännu starkare när en patient väl lyckas. Eftersom varje människa är unik blir det aldrig enformigt och man blir aldrig fullärd.
Vilket spår tror ni passar bäst utifrån min beskrivning, eller finns det något annat yrke jag helt har missat? Tack på förhand!
