Är vi känslor?

Historiskt sett (tack vare filosofer som Descartes) har vi fått lära oss att människan först och främst är en tänkande varelse ("Jag tänker, alltså finns jag"). Men moderna filosofer och psykologer har vänt på detta.

Om du skalar bort alla dina tankar, dina minnen och dina planer för framtiden – vad finns kvar? Det som finns kvar är en ren, rå upplevelse av att existera. Och den upplevelsen är i sin natur emotionell.

Jättemärkligt. Men jag fick den känslan. Finns det någon som helst logik i det?

Upplevelser är information inhämtad från sinnesorganen, ingenting annat. En kombination av intryck från synen, hörseln, smaken, lukten och känseln.

För att kunna uppleva att du existerar måste du ha en förståelse av vad det innebär att existera, någonting du har sett eller hört. Vi kan inte uppleva någonting som vi inte har inhämtat information om, det gäller existensen precis som allting annat.

Men vem fan är det som upplever?

Det är hjärnan som upplever. Hjärnan konstruerar tankar och känslor som en reaktion på händelser i sin omgivning och på tidigare tankar och känslor.

Dessa tankar och känslor fungerar sedan som ett kommando för att få kroppen att utföra lämpliga handlingar. Det är syftet med upplevelser.

De fick Strindberg att skriva "Röda rummet", Ephrem Yohannes att våldta Elin Krantz till döds och Christer Fuglesang att flyga till rymden...