Citat:
Ursprungligen postat av
MrTomte
Du har rätt. Palestinakonflikten började inte den 7:e oktober 2023 och ja, att påstå det är ett intellektuellt haveri som du själv skrev. Sen blir det mesta fel.
Att tro att konflikten mellan araber och judar började 1948 med Deir Yassin är lika fel som att tro att konflikten började 2023. Deir Yassin är en händelse bland väldigt många och vad som är början kan man diskutera till dödagar. Klart är att motsättningarna mellan araber och judar (med dödligt våld och fördrivning) har funnits i många tusen år så vad som är början är omöjligt att veta. Därför är det även omöjligt att veta var man ska börja. Klart är att Deir Yassin inte är en början på något alls. Inte heller var det slutet på något. Deir Yassin var en händelse mitt i ett mycket större skeende som behöver belysas för att kunna förstå varför det som hände i Deir Yassin hände och t.ex. varför Deir Yassin inte var startskottet på det palestinierna idag kallar Nakba. Jag tolkar dig som att det egentligen är Nakba du vill lyfta fram och inte just Deir Yassin men det är ju min tolkning av det du skrivit. Jag hävdar att Nakba är en myt.
Motsättningarna mellan judar och araber har som sagt var funnits under en mycket lång tid och det är som en eld som aldrig slocknar. Genom historien har elden oftast gått på någon form av sparlåga för att då och då flamma det upp och ibland bli ett stort eldhav. 1947-1948 var en av de gångerna som motsättningarna flammade upp till en gigantisk eldstorm. För att vi ens ska kunna börja förstå vad som hände måste vi förstå en grundläggande sak och det är att saker och ting inte hände i en exakt kronologisk ordning. De gör sällan det. Det var inte så att utropandet av staten Israel kom som en total överraskning för resten av världen den 14:e maj 1948. Vill vi förstå Deir Yassin och "Nakba" så får vi backa bandet lite och titta på några händelser i kronologisk ordning.
Fram till slutet av WWI tillhörde hela det område som idag är Israel, stora delar av Jordanien och det vi kallar det palestinska området det Osmanska riket vilket det hade gjort i över 600 år men det Osmanska riket imploderade och styckades upp i samband med WWI.
1917-11-02
Det Brittiska Mandatet skapades
https://en.wikipedia.org/wiki/Mandate_for_Palestine
Mycket kan sägas om det Brittiska Mandatet. T.ex. att det inte var ett land eller en stat. Det var helt enkelt bara ett område där det bodde människor och detta område behövde administreras och Storbritannien fick uppdraget av Nationernas Förbund (föregångaren till FN) att administrera detta område. En annan sak som kan sägas om det Brittiska Mandatet är att det från början var mycket större än den yta vi pratar om idag. Det Brittiska Mandatet delades i 2 delar där ungefär 78% gjordes om till ett autonomt emirat och fick sedermera namnet Transjordanien som efter det arabisk-israeliska kriget 1948-1949 bytte man till Jordanien. Detta faktum glöms oftast bort. Under de ca 30 år som det brittiska mandatet existerade var det stora motsättningar mellan judar och araber vilket egentligen inte är så konstigt för området gick från att ha tillhört ett land till att bli ett område som inget land ägde. 2 olika rörelser började formas. Dels den judiska rörelsen med drömmen om ett judiskt nationellt hem och dels den arabiska rörelsen som i gick ut på att man motsatte sig judarnas existens. Det är lätt att förstå att detta skapade konflikter mellan judar och araber. De första större upploppen mellan araber och judar inträffade 1920-1921 och konflikten blev gradvis mer våldsam.
Hebronmassakern
https://miff.se/israel/hebronmassakern-90-ar-sedan-fake-news-orsakade-massaker-pa-67-judar/
1929 dödades 67 judar och många skadades svårt av arabiska angripare i Hebron i vad som idag kallas för Hebronmassakern. Hus och synagogor plundrades och förstördes. På sabbaten, judarnas heliga dag, gick den arabiska mobben från dörr till dörr, dödade, stympade och våldtog Hebrons judar. Hebron hade haft en judisk befolkning i flera hundra år. Efter massakern evakuerade de brittiska myndigheterna de överlevande judarna från Hebron. Därmed upphörde i praktiken den kontinuerliga judiska närvaron i staden som hade funnits i århundraden. Det blev samtidigt en tydlig signal till araberna att våld lönar sig. Signalen blev att om man attackerar och massakrerar judar så hjälper britterna till med den etniska rensningen.
På 1930-talet genomförde araberna ett flertalattacker både mot brittiska styrkor och mot judiska civila och bosättningar. Tusentals människor dödades (både judar och araber).
1947-11-29
Resolution 181 dvs FNs delningsplan för det Brittiska Mandatet
https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Partition_Plan_for_Palestine
Det kom inte som en chock för omvärlden att Storbritannien till slut tröttnade på alla attacker, alla upplopp och alla oroligheter i området. Britterna hade under lång tid velat slippa administrera detta område och till slut meddelade man alltså FN att de skulle dra sig bort. Detta gjordes 1947-02-18. Det hade även under många, många år diskuterats om en delning av det Brittiska Mandatet. Flera månader tidigare hade ett förslag tagits fram av UNSCOP (UN Special Committee on Palestine). Mao var det som sagt var inte någon överraskning som meddelades 1947-11-29. The world already knew.
resolution 181 föreslog att mandatet skulle delas i:
- en judisk stat
- en arabisk stat
- ett internationellt administrerat Jerusalem
Den judiska ledningen accepterade planen som grund för en framtida stat, även om den inte var nöjd med alla gränsdragningar. Araberna avvisade planen.
1947-11-30
Inbördeskriget startar
https://en.wikipedia.org/wiki/1947%E2%80%931948_civil_war_in_Mandatory_Palestine
FNs delningsplan mottogs med glädje av judarna som gick ut på gatorna och visade sin glädje. Araberna blev inte alls glada. De blev närmast skogstokiga! De hade visserligen redan fått 78% men de både ville (och fortfarande vill) ha 100%. Eller egentligen handlar det inte om landet så mycket som att de inte vill att judarna ska få existera. Hur som helst... vem som helst kan enkelt förstå att judarnas glädje över FNs beslut och arabernas ilska mot detsamma var en explosiv cocktail. The shit hit the fan när en grupp araber bordade en buss och helt sonika dödade 5 judar samt skadade många fler. Borgmästaren i Nablus, som vid den här tiden var palestiniernas inofficiella huvudstad, utropade jihad. Inbördeskriget var ett faktum. Om man vill skulle man kunna säga att kriget började i slutet av november 1947. Britterna? De höll som bäst på att organisera sitt frånträde från området så de mer eller mindre sket i vad som hände. FNs delningsplan var som att försöka släcka ett eldhav med flygbränsle.
fortsättning följer...
Det är bekvämt att försöka begrava moderna folkrättsbrott under dimridåer om "tusenåriga eldstormar" och bibliska historier men det förändrar inte den faktiska tidslinjen. Dagens konflikt är inte ett forntida religiöst krig - det är en modern politisk och kolonial konflikt som skapades under slutet av 1800-talet av sekulära europeiska nationalister.
Låt oss titta på de historiska fakta du väljer att förvränga eller helt utelämna:
För det första: Argumentet om att araber redan fått "78 procent av mandatet" genom Jordanien är en klassisk myt. Det brittiska mandatet för Palestina och emiratet Transjordanien administrerades som två helt separata enheter av Storbritannien. Det område som FN:s delningsplan (resolution 181) gällde 1947 var uteslutande marken väster om Jordanfloden. Att påstå att det var rimligt att ge bort 55 procent av denna mark till en judisk minoritet - som vid tillfället bara ägde runt 7 procent av jorden - är absurt. Ingen befolkningsgrupp i världen hade accepterat ett sådant kolonialt diktat ovanifrån.
För det andra: Att kalla den etniska rensningen (Nakba) för en "myt" är ett direkt historierevisionistiskt haveri. Fördrivningen av över 700 000 civila var inte en slumpmässig bieffekt av ett inbördeskrig, utan resultatet av en medveten och systematisk militär strategi under ledning av polacken David Gruen (Ben-Gurion).
Det var Gruen som i mars 1948 officiellt godkände Plan Dalet (Plan D). Detta var en explicit militär masterplan för den judiska milisen Haganah. Planen gav tydliga order om att:
- Systematiskt blockera och rensa strategiska arabiska byar.
- Fördríva civilbefolkningen permanent bortom den framtida statens gränser.
- Jämna byar med marken eller minminera ruinerna så att de fördrivna aldrig skulle kunna återvända.
Massakern i Deir Yassin den 9 april utfördes av miliserna Irgun och Lehi som en direkt del av denna övergripande Plan Dalet-offensiv, långt innan några arabiska arméer ens hade gått över gränsen i maj 1948. Det var en medveten terrorstrategi för att sätta skräck i befolkningen och tömma landet vilket bekräftades av Irguns egen ledare polacken Mieczysław Biegun när han senare skrev att Deir Yassin banade väg för den arabiska massflykten.
Att du försöker jämställa Hebron 1929 - som var ett tragiskt men civilt upplopp - med Deir Yassin 1948 visar att du missar poängen. Hebron var ett brottsligt upplopp som fördömdes lokalt; Deir Yassin var en statsunderstödd militär operation för att etniskt rensa ett område.
Att kalla detta för "konstruktivt och uppbyggligt" är ett hån mot internationell rätt. Denna fördrivningspolitik har pågått oavbrutet sedan 1948 och det är exakt samma strategi vi ser i dag när ockupationen expanderar och [dödstalen i Gaza har passerat 73 200 civila](
https://www.unrwa.org/resources/reports/unrwa-situation-report-230-humanitarian-crisis-gaza-strip-and-occupied-west-bank). För att tvinga fram en lösning måste omvärlden sluta acceptera dessa historiska lögner och agera konkret, exempelvis genom att [strypa oljetillförseln till den israeliska militärmaskinen](
https://bdsmovement.net/news/Covert-Oil-Shipments-Flowing-Though-Turkiye).
