Det började inte den 7 oktober – historien om Deir Yassin den 9 april 1948

Tänkte starta en tråd för att belysa den historiska kontexten i Palestina-konflikten, eftersom historieskrivningen här inne ofta är extremt selektiv. Många verkar leva i villfarelsen att hela skiten startade i ett vakuum den 7 oktober. Om man faktiskt vill förstå grundorsaken till dagens våldscykel måste man spola tillbaka bandet till den 9 april 1948 och massakern i Deir Yassin.

VAD HÄNDE EGENTLIGEN I DEIR YASSIN?
Flera veckor innan det brittiska mandatet löpte ut och staten Israel officiellt utropades, attackerades den palestinska byn Deir Yassin (väster om Jerusalem) av de sionistiska extremistmiliserna Irgun (ledd av framtida premiärministern Menachem Begin) och Lehi (Sternligan).

Trots att byn hade skrivit på ett fredsavtal med sina judiska grannbyar genomförde miliserna en brutal och systematisk slakt:
- Över 100 civila palestinier mördades kallblodigt, inklusive kvinnor, barn och gamlingar.
- Överlevande bybor sattes på lastbilsflak och kördes runt som krigsbyten i Jerusalems judiska kvarter innan även de avrättades.
- Händelsen dokumenterades och fördömdes av Internationella Röda Korsets representant på plats (Jacques de Reynier).

STRATEGISK TERROR OCH DEN ETNISKA RENSNINGEN
Det här var inte en isolerad "olyckshändelse" i krig. Det var en medveten terrorstrategi för att sprida panik. Miliserna använde massakern i Deir Yassin som ett skrämselverktyg i sina radioutsändningar för att få arabiska civila att fly hals över huvud.

Detta var startskottet för Nakba (katastrofen), där runt 750 000 palestinier fördrevs från sina hem och över 400 byar raderades eller befolkades av nybyggare.

KOPPLINGEN TILL GAZA I DAG
Här kommer poängen som alla historierevisionister blundar för: Majoriteten av befolkningen i Gaza i dag är just flyktingar eller ättlingar till de flyktingar som fördrevs under den etniska rensningen 1948.

Att påstå att konflikten började den 7 oktober är ett intellektuellt haveri. Det köper rakt av den sionistiska propagandan och raderar över 75 år av ockupation, blockader och fördrivning som tog sin början i raserade byar som Deir Yassin den 9 april 1948.

Ordet är fritt. Diskutera!

Israel är judarnas land. Det finns inga planer på att flytta någon annanstans. Att älta inbillade 80 år gamla oförrätter är inte produktivt utan snarast sinnesslött. Israel lever och frodas. Israel är ett bra land att leva i.

Att avfärda väldokumenterad etnisk rensning, massakrer och internationell rätt som ”inbillade oförrätter” visar på en monumental ignorans. Det handlar inte om att "älta" utan om att förstå varför konflikten fortfarande pågår. Att hundratusentals människor fördrevs och att deras ättlingar än i dag tvingas leva i flyktingläger under blockad och militärockupation är ingen historisk fotnot - det är en högst levande och pågående verklighet.
Det blir dessutom direkt komiskt när du kallar det "sinnesslött" att titta på 80 år gamla händelser. Hela den sionistiska rörelsens legitimitet och anspråk på landet vilar ju på idén om ett historiskt och bibliskt fadersarv som är över 2 000 år gammalt. Hur får du ihop den logiken? Är judiska anspråk baserade på flertusenåriga religiösa skrifter rimliga medan palestiniernas konkreta ägarbevis på hus och mark från 1948 ska viftas bort som historia?
Man kan inte bygga en demokrati på total fördrivning av en annan befolkningsgrupp och sedan förvänta sig att offren bara ska glömma och gå vidare. Om du vill ignorera historiska fakta för att det inte passar din världsbild får det stå för dig men låtsas inte som att konflikten uppstod ur tomma intet.

Jag har släkt som bor i Gush Etzion-blocket. Kibbutzen Kfar Etzion föll den 13 maj 1948 . Trots att de judiska försvararna kapitulerade och lade ner sina vapen öppnade de arabiska styrkorna eld, vilket ledde till en massaker där runt 127–129 människor dödades och endast fyra överlevde. Det fanns fyra kibbutzer där, alla byggda på lagligt köpt mark. Araberna fördrev samtliga judar i dessa kibbutzer och mördade ett stort antal. Som du ser har historien två sidor.

Det är ingen som förnekar massakern i Kfar Etzion och dödandet av civila och kapitulerade soldater är alltid ett fruktansvärt brott. Men att använda Kfar Etzion för att hävda att "historien har två sidor" i syfte att jämställa parternas situation är djupt missvisande.
För det första ägde händelsen rum den 13 maj 1948 - det vill säga efter att massakern i Deir Yassin (9 april) och den systematiska etniska rensningen av palestinska byar redan hade pågått i över en månad. Kfar Etzion blockerade dessutom en strategisk militär led till Jerusalem och var indraget i intensiva strider under inbördeskriget. Det rättfärdigar inte massakern på de som kapitulerade men det visar att det var en tragisk militär sammandrabbning i ett pågående krig - till skillnad från Deir Yassin som var en medveten terrorstrategi mot en försvarslös civilby för att skrämma en hel befolkning på flykt.
För det andra och viktigast av allt: Vad hände efteråt? De judiska flyktingarna från Gush Etzion togs omedelbart emot av staten Israel, fick fulla medborgerliga rättigheter och integrerades i samhället. Men titta på hur det ser ut i dag. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel området på nytt och i dag har Gush Etzion förvandlats till ett gigantiskt, expanderande israeliskt bosättningskomplex på ockuperad palestinsk mark. Dessa bosättningar är illegala enligt internationell rätt och Fjärde Genèvekonventionen, vilket har fastslagits gång på gång av FN och Internationella domstolen i Haag (ICJ). Det som en gång var lagligt köpt mark har i dag blivit ett verktyg för en pågående, statsunderstödd kolonisering som klyver Västbanken och stjäl palestinska resurser.
De 750 000 palestinier som fördrevs under Nakba fick däremot aldrig återvända. Deras egendom beslagtogs, deras byar jämnades med marken och deras ättlingar lever än i dag som statslösa flyktingar i permanenta läger under en brutal militärockupation. Att jämföra en enskild militär förlust 1948 med ett pågående, statsunderstött och folkrättsvidrigt koloniseringsprojekt av ett helt folk är helt enkelt inte intellektuellt ärligt.

850 000 judar fördrevs från arabländerna.

7 miljoner tyskar fördrevs från sina hem efter att Tyskland förlorat det krig man själva startat och som ett resultat fick avstå territorium till Sovjet och Polen. Väldigt många finnar fick lämna sina hem när mark avträddes till Sovjet. Varken finnar eller tyskar eller väldigt många andra folk som förlorat krig sitter och gråter 100 år senare. Man går vidare. Jag vägrar spela med i det arabiska eviga offerspelet.

Du fortsätter att rada upp historiska exempel utan att förstå de grundläggande juridiska och politiska skillnaderna. Att jämföra palestiniernas situation med tyskar, finländare eller judar från arabländerna är ett totalt logiskt haveri eftersom du helt blundar för vad som faktiskt hände efteråt.
När finländare, tyskar eller arabiska judar tvingades flytta, togs de omedelbart emot av fungerande stater (Finland, Tyskland och Israel). De fick direkt fulla medborgerliga rättigheter, pass, rösträtt, ekonomiskt stöd och nya hem. De lämnades inte statslösa i generationer.
Palestinierna är däremot helt statslösa. De har inte "gått vidare" eftersom Israel aktivt och fysiskt hindrar dem från att göra det. De kan inte bygga upp ett fritt fungerande samhälle, eftersom de lever under en pågående, illegal militärockupation, blockad och apartheidliknande struktur.
Titta på hur den israeliska militären kontrollerar palestiniernas vardag på Västbanken just nu:

- Total kontroll över rörelsefriheten: Enligt [FN:s organ OCHA](https://www.unocha.org/publications/report/occupied-palestinian-territory/fact-sheet-movement-and-access-west-bank-april-2026) har Israel upprättat över 925 permanenta eller tillfälliga militära checkpoints, vägspärrar och vägportar som helt skär av palestinska städer från varandra. En resa till jobbet eller sjukhuset som borde ta 20 minuter tar ofta timmar av förnedring vid militära kontroller.
- Två separata lagtextsystem: På exakt samma mark lever israeliska bosättare under liberal civilrätt, medan palestinska civila (inklusive barn) lyder under israeliska militärlagar. De kan hållas fängslade i månader utan rättegång eller anklagelse genom så kallat "administrativt frihetsberövande". [1]
- Resurs- och markstöld: Enligt rapporter från [Amnesty](https://www.amnesty.se/agerahub/stoppa-israels-etniska-rensning-vastbanken-skriv-under/) och [Human Rights Watch](https://www.hrw.org/news/2026/03/24/west-bank-israeli-government-enables-escalating-violence-displacement-ethnic) samarbetar den israeliska armén öppet med beväpnade bosättare för att driva bort palestinska herdar från deras mark. Israel kontrollerar över 80 % av vattenresurserna, vilket gör att illegala bosättningar har fyllda pooler samtidigt som palestinska grannbyar lider av akut vattenbrist.

Att kalla ett folks krav på frihet från en sådan extrem militärdiktatur för ett "evigt offerspel" är otroligt arrogant och ignorant. Det handlar inte om att gråta över historia från 1948 - det handlar om att palestinierna nekas grundläggande mänskliga rättigheter i dag. Man kan inte "gå vidare" när stöveln fortfarande pressar mot ens nacke.

Det är precis där den stora dubbelmoralen ligger. Den israeliska staten har gjort det till en systematisk strategi att använda Förintelsen och historiskt lidande som ett politiskt och moraliskt frikort för att tysta all internationell kritik mot deras egna folkrättsbrott.
Det är ett cyniskt utnyttjande av historien. Att sekulära israeliska ledare i ena sekunden avfärdar palestiniernas dokumenterade lidande under Nakba som "inbillade oförrätter" för att i nästa sekund rättfärdiga en storskalig militärockupation, blockad och [pågående etnisk rensning i Gaza](https://news.un.org/en/story/2026/05/1167610) med hänvisning till historiska trauman, visar på en total moralisk kollaps. De använder tidigare generationers tragedier som en sköld för att kunna fortsätta bomba civila, stjäla mark och utöka bosättningarna på Västbanken utan konsekvenser.
Många judiska intellektuella och människorättsorganisationer (inklusive israeliska B'Tselem) har länge varnat för hur denna instrumentalisering av antisemitism urholkar den faktiska kampen mot riktig rasism. Om vi vill att omvärlden ska ta Nakba på allvar och agera mot det pågående förtrycket - exempelvis genom att [strypa oljetillförseln till den israeliska militärmaskinen](https://bdsmovement.net/news/Covert-Oil-Shipments-Flowing-Though-Turkiye) - måste vi hålla fokus stenhårt på de faktiska, pågående folkrättsbrotten och internationell rätt.

De ropade även "korsfäst honom" när det gällde Jesus.

https://www.bibeln.se/bibel/B2000/1TH.2

Ja, och alla judar borde tvångsförflyttas dit

Det är mer konstruktivt att analysera den faktiska historien och demografin i Mellanöstern i stället för att förlita sig på svepande generaliseringar.
För det första: Att kristna och judiska befolkningar har minskat i Mellanöstern under 1900-talet beror i huvudsak på moderna politiska konflikter, nationalism och västerländska militära interventioner - inte på ett "tusenårigt folkmord".
Ta de irakiska kristna (assyrier/kaldéer) som exempel. Deras antal halverades och hundratusentals tvingades fly först efter den USA-ledda invasionen av Irak 2003 som destabiliserade landet och beredde väg för extremistgrupper. Tittar vi på de palestinska kristna i städer som Betlehem, Jerusalem och Gaza så fördrevs de i exakt lika stor utsträckning som de muslimska palestinierna av de sionistiska miliserna under Nakba 1948. De kristna palestinierna lever under precis samma israeliska militärockupation, blockad och markstöld som sina muslimska grannar i dag.
Att påstå att Israel skyddar kristna i regionen är en direkt lögn som de arabiska kristna kyrkoledarna själva gång på gång slår bakut mot. De samlade patriarkerna och kyrkoledarna i Jerusalem - som representerar de absolut äldsta kristna samfunden i världen - har i gemensamma officiella uttalanden fördömt hur [israeliska politiska aktörer och radikala grupper hotar den kristna närvaron](https://protectingholylandchristians.org/messages-statements/) genom trakasserier, markkonfiskering och restriktioner. De har öppet varnat för [skadliga ideologier som kristen sionism](https://www.middleeasteye.net/news/jerusalem-christian-leaders-warn-against-christian-zionist-interference) och förklarat att: "Dessa politiska krafter blandar sig i kyrkornas interna liv och försvagar den kristna representationen i det heliga landet". De lokala kristna ser alltså inte Israel som sin beskyddare utan som den ockupationsmakt som diskriminerar dem på grund av deras palestinska identitet.
För det andra: Att judar fördrevs från arabländerna under den andra hälften av 1900-talet var en direkt geopolitisk följd av sioniströrelsens projekt och upprättandet av staten Israel 1948. Innan dess hade judar i århundraden levt i relativ fred och säkerhet under muslimskt styre i Mellanöstern och Nordafrika. De flydde historiskt till muslimska riken för att undkomma de brutala kristna pogromerna och förföljelserna i Europa.
Att reducera komplexa geopolitiska konflikter till religiöst hat och avhumanisera miljontals civila som nekas sina grundläggande mänskliga rättigheter under en illegal ockupation förändrar inte den juridiska verkligheten. Omvärlden måste börja agera mot dessa brott och ett av de mest effektiva sätten att tvinga den israeliska krigsmaskinen till reträtt är att [strypa oljetillförseln till landet](https://bdsmovement.net/news/Covert-Oil-Shipments-Flowing-Though-Turkiye) genom ett globalt energisambargo.

Före sjunde oktober var Gaza självstyrande, lett av ett folkvalt Hamas. Så kunde det ha fortsatt. Men några ville ha blodbad för att vända världen emot Israel, och här är vi nu.