Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Jag tycker det är intressant att genom hela tråden har olika användare kommit med olika fakta som konstant avfärdats med egna anekdoter eller personliga åsikter.

Här kommer visserligen min personliga åsikt: Vem fasen formar sitt liv utifrån hur släktträdet kommer se ut i framtiden när man är död och begraven? "Jag vill inte leva det här livet... men det är nog bäst att jag går emot mina egna känslor, principer och eget förnuft och tar på mig livslånga åtaganden som jag egentligen inte vill ha så att det är ett fint släktträd som släktforskaren kommer se om 100 år".
Känns också som peak hybris att tro att man lämnar något kvar, är "någon som räknas", att man skulle vara så himla viktig som människa, lite "utan min insats skulle mänskligheten dött ut". Jag trodde hela grejen med barnafödande var att man slutade tänka på sig själv?

Fast det suger nåt förjävligt att vara smart nog att veta hur efterbliven man är. Hade hellre varit efterblivet ovetande...

Själva "dödsbädden" varar inte så länge, jag tänker att det är många år innan dess som man behöver ha unga/yngre, friska människor i sitt liv, som hjälper en med olika saker - allt från praktiska saker som att byta glödlampor, bära hem tunga paket och montera ihop IKEA-möbler, till att deklarera, sköta bankärenden och fylla i blanketter när hjärnan inte fungerar lika bra längre. Och sedan när man inte längre kan larma om missförhållanden, några som kommer och kollar att man har det bra och blir väl omhändertagen.

Jag har arbetat i äldrevården, och jag minns ju hur stor skillnad det var i behandlingen av dem som hade anhöriga som plötsligt kunde dyka upp på oannonserat besök, och de som inte hade det. Det var underförstått att de som hade anhöriga som kunde dyka upp, skulle tas upp först på morgonen, och alltid hållas rena och fina, sjuksköterska eller läkare skulle tillkallas vid minsta hälsoproblem, det fick inte vara något slarv. Medan det inte var så noga med dem som inte hade någon. Officiellt hade dessa en kontaktperson på kommunen, men henne eller honom såg man nästan aldrig till, och gjorde man det så var det ett pliktskyldigt besök som bokades långt i förväg. Man behövde inte vara rädd för oannonserade besök.

Kommer ihåg att vi till och med fick skäll av föreståndarinnan: "varför hade ni inte tagit upp Britta, ni VET ju att hennes son kan dyka upp vid den här tiden!"

PLUS sällskapet naturligtvis. Syskon och vänner åldras också, någon måste bli sist kvar. Det blir också svårare och svårare att skaffa nya vänner ju äldre man blir. Och få vänskapsband är lika slitstarka som de biologiska banden.

Sedan är det även en viss känsla av att lämna någonting kvar, att veta att ens gener går vidare, och att man inte bara kommer att stå som en avdöd kvist i en släktforskares släktträd någon gång i framtiden, utan som en tjock, livskraftig gren som släkten fortsatt ifrån. Någon som räknas.

Jag tror många blir upprörda över att du verkar se dina barn som en statusmarkör att skryta om. Högmod är inget attraktivt karaktärsdrag.. vill du verkligen överföra den mentaliteten till dina barn?

Du och jag brukar väl aldrig vara överens om nåt. Men det här skrev du väldigt bra.
Plötsligt händer det.

Vi kan ju också lägga till att studier visar att människor utan barn tydligen är lyckligare än människor med(!) barn. Den allra lyckligaste gruppen i samhället är ensamstående kvinnor utan barn. Par utan barn är lyckligare än par som har barn. Och. Så. Vidare.

En sak jag (som valt att vara utan barn) har märkt, är att det alltid är dom med barn som ska ondgöra sig över dom som inte valt att skaffa barn. Tänker inte dra någon lång harang här. Men ska måla upp ett exempel eller en liknelse, som jag tror är ganska träffsäker.


Erik köper en Chevrolet Corvette. Det har varit hans dröm sedan han var i tonåren. Erik tycker att alla som inte också drömt om en Corvette, är sjuka i huvudet. Har konstiga böjelser, eller döljer någonting. Så måste det vara. Han själv, döljer absolut ingenting. Inget. Och säger det igen, bara så att det verkligen låter trovärdigt. Han döljer INGET.


När Erik väl skaffat sin Corvette, så insåg han ganska snabbt att den kostade mycket. Krävde mycket underhåll och den var inte så rolig och häftig som han trodde.


Johan, var aldrig intresserad av en Corvette. Han köpte en gammal vanlig tråkig V70. Han behövde inte låna pengar. Och den har inte kostat mycket att driva runt. Vare sig i reparationer, eller bränsle om man jämför med Eriks Corvette.

Erik blir förbannad när han ser Johan.

Varför i HELVETE ska Erik dras med en svindyr och besvärlig Corvette, när Johan lätt kan glida runt på samma vis i sin SKETNA V70?? Det ska bara inte gå!

Erik valde ju denna vägen, för att många andra gjort det. Och för att visa att han minsann också är en "redig jävel" som dom andra Corvette-ägarna. Om nu Erik gjorde det valet, så ska väl för helvete alla andra också göra det? Dom ska ju också dras med samma vånda, huvudvärk och elände? Eller?



Erik ångrar bittert att han skaffade sin Corvette. Men måste lägga upp fina bilder på den på Instagram, Facebook och liknande där han ler tillgjort. Han får åka på Corvette-träffar, där han och dom andra entusiasterna baktalar alla V70 ägarna, och deras simpla livsstil. För inte fan är dom avundsjuka. Nej. Nej för i helvete. Det är dom inte!




Tror detta bör klargöra saker.



Och jag är jävligt nöjd med min V70. Aldrig velat ha en Corvette för att "passa in" - Och kommer då fan heller aldrig skaffa en, eller flera

Generellt sett tenderar personer utan barn att ha högre genomsnitts-IQ än personer med barn

Har haft med några barnlösa vuxna människor att gjort på sistone. Att det är nåt fel på dem har man ju alltid vetat men först nu förstod jag vad det var

Nånstans efter era excellenta inlägg framstod tråden som avklarad för mig. Det viktiga hade sagts, helt enkelt. Skickligt skrivna inlägg Yamahavana, och det där med intelligensen är inte minst mycket intressant, Link04, det finns gott om studier som säger att de som inte skaffar barn oftare är de intelligenta, medan de lågbegåvade skaffar massor med barn.

https://en.wikipedia.org/wiki/Fertility_and_intelligence




I Wikipediaartikeln ovan kan man läsa om kopplingen mellan färre barn och lägre utbildning:

One study investigating fertility and education carried out in 1991 found that high school dropouts in the United States had the most children (2.5 on average), with high school graduates having fewer children, and college graduates having the fewest children (1.56 on average).

Du tycker alltså om personer som har otaliga barn med otaliga föräldrar samt några okända, sådana som brukade vara gäster hos Jerry Springer. Eller så glömde du bara att specificera att du inte gillar folk som skaffar barn hur som helst med vem som helst, eftersom du inte täääääänkte så långt.

Barnfria livet e fan life. Ba njuta varje dag. Inget skrik. Pengar på ISK, resor planerade, vasektomi så det e bara att raw dogga med bruden. Tidig pension..

Dricka en breezer med vinden breezandes på stranden.

Fint som snus

Frågan är om du tycker det i framtiden också.

Absolut.

I live for this shit.

De fikar också och så äter de brunch ute. Samt åker till Berlin för att se en pjäs med homosexuella förtecken. Annars är det mest insta/tv-spel + kaloriintag.