Citat:
Ursprungligen postat av
knarkmamma
"Mytbilden om att ett liv utan barn automatiskt leder till en ålderdom fylld av bitterhet och ensamhet stämmer inte överens med de data som finns. Forskning visar i stället att livstillfredsställelsen är hög bland dem som aktivt valt bort barn."
"Ingen skillnad i livsånger: En uppmärksammad studie från Michigan State University (MSU) undersökte äldre vuxna och fann inga bevis för att barnfria personer upplever mer ånger i livet än föräldrar. Tvärtom visade studien att föräldrar i något högre utsträckning önskade att de kunde ändra saker i sina liv."
"Det är kritiskt att skilja på självvalt barnfria (childfree) och ofrivilligt barnlösa (childless). Personer som har velat ha barn men inte kunnat få det upplever betydligt mer sorg och potentiell ånger senare i livet. De som aktivt väljer bort barn har bearbetat beslutet och känner i stället en hög grad av självbestämmande och frihet."
"Att skaffa barn garanterar inte en trygg eller sällskaplig ålderdom. Enligt statistik från YouGov uppger runt 8 % av föräldrarna att de faktiskt ångrar att de skaffade barn, och vuxna barn som bryter kontakten med sina föräldrar är ett reellt fenomen."
"När palliativ vårdpersonal och forskare sammanställer vad människor faktiskt uttrycker för ånger i livets slutskede, handlar det nästan aldrig om bristen på biologiska barn. Den kända kartläggningen av Bronnie Ware (skaparen av "The Top Five Regrets of the Dying") visar att de vanligaste punkterna är:
1. Att inte ha levt ett liv sant mot sig själv utan istället levt efter andras förväntningar.
2. Att ha arbetat för mycket och missat tid med nära och kära.
3. Att inte ha haft modet att uttrycka sina känslor.
4. Att inte ha vårdat sina vänskapsrelationer.
5. Att inte ha tillåtit sig själv att vara lyckligare.
För den som aktivt väljer att leva barnfritt för att följa sina egna drömmar, innebär valet ofta att man undviker just den absolut största dödsbäddsångern: att ha levt sitt liv för andras eller samhällets normer"
Själva "dödsbädden" varar inte så länge, jag tänker att det är många år innan dess som man behöver ha unga/yngre, friska människor i sitt liv, som hjälper en med olika saker - allt från praktiska saker som att byta glödlampor, bära hem tunga paket och montera ihop IKEA-möbler, till att deklarera, sköta bankärenden och fylla i blanketter när hjärnan inte fungerar lika bra längre. Och sedan när man inte längre kan larma om missförhållanden, några som kommer och kollar att man har det bra och blir väl omhändertagen.
Jag har arbetat i äldrevården, och jag minns ju hur stor skillnad det var i behandlingen av dem som hade anhöriga som plötsligt kunde dyka upp på oannonserat besök, och de som inte hade det. Det var underförstått att de som hade anhöriga som kunde dyka upp, skulle tas upp först på morgonen, och alltid hållas rena och fina, sjuksköterska eller läkare skulle tillkallas vid minsta hälsoproblem, det fick inte vara något slarv. Medan det inte var så noga med dem som inte hade någon. Officiellt hade dessa en kontaktperson på kommunen, men henne eller honom såg man nästan aldrig till, och gjorde man det så var det ett pliktskyldigt besök som bokades långt i förväg. Man behövde inte vara rädd för oannonserade besök.
Kommer ihåg att vi till och med fick skäll av föreståndarinnan: "varför hade ni inte tagit upp Britta, ni VET ju att hennes son kan dyka upp vid den här tiden!"
PLUS sällskapet naturligtvis. Syskon och vänner åldras också, någon måste bli sist kvar. Det blir också svårare och svårare att skaffa nya vänner ju äldre man blir. Och få vänskapsband är lika slitstarka som de biologiska banden.
Sedan är det även en viss känsla av att lämna någonting kvar, att veta att ens gener går vidare, och att man inte bara kommer att stå som en avdöd kvist i en släktforskares släktträd någon gång i framtiden, utan som en tjock, livskraftig gren som släkten fortsatt ifrån. Någon som räknas.
