Har inte Kina i praktiken redan vunnit rivaliteten med USA?

Kina har framgångsrikt vuxit till sig och vidgat sitt inflytande, men den kinesiska grundkonstruktionen är inte hållbar över tid och Kina har i nuläget ingen fungerande plan för övergång från "expansion" och "utnyttjandet" av den globala marknaden till ett långsiktigt hållbart Kina. Eller rättare sagt, ingen sådan lösning där kommunistpartiet i så fall bibehåller makten.

Om man förenklat jämför de nuvarande "maktkoncentrationerna" på planeten så har:

- Kina prioriterat samhällsskicket (det kommunistiska greppet) på först plats, ekonomisk tillväxt och ekonomisk maktprojektion på andra plats, militär makt på tredje plats och ett långsiktigt funktionerande samhälle på sista plats.

- USA har å sin sida prioriterat ekonomisk tillväxt (1:a plats), militär maktprojicering (2:a) och landets interna funktionalitet (demokratin) först på tredje plats, med ett långsiktigt funktionellt USA på sista plats.

- Ryssland har prioriterat "despotisk kontroll" på första plats, militär makt på andra plats och ekonomisk tillväxt på tredje plats, och förlitar sig på sina egna (enorma) naturtillgångar för sin långsiktiga fortlevnad.

- EU har prioriterat de politiska systemen (demokratin & EU) på första plats, långsiktig funktion & hållbarhet på andra plats, ekonomisk tillväxt på tredje och militärt försvar först på fjärde (och det först under de senaste åren).

I den världsbild som ännu rådde för 10-20 år sedan så var den "rivalitetsinställning" som TS lyfter det avgörande sättet att se på global politik och makt. Man motarbetade varandra och försökte på olika sätt flytta fram sina positioner. Idag ligger fokus redan på om och hur man kan hålla kvar delar av den position man har skaffat sig, och vilka delar av det man "kontrollerar" som man absolut behöver för att kunna hålla den egna nationer på fötter.

De två stora förändringarna som nu rullar in, och som är så stora att inte ens en "supermakt" rår på dem är klimatförändringen och den politiska "avpolariseringen". Klimatförändringen är i sin tur starkt länkad till det nuvarande ekonomiska maskineriet. "Avpolariseringen" är i sin tur en följd av att den militära makten har "demokratiserats", det är idag såpass enkelt att producera såpass bra vapen och det finns så många sekundära och tertiära angreppsytor att en direkt militär överlägsenhet i sig inte mera är tillräckligt för att vinna krig. En militär stormakt som Ryssland klarar inte av Ukraina och världens eminenta militära stormakt USA klarar inte av att besegra eftersatta Iran. Och alla länder världen över noterar att så är fallet.

Både Kina och USA har, i sin rivalitetstävlan, gjort sig sårbara (t.o.m. extremt sårbara). Kina har varken egen mat- eller energiproduktion för att tillgodose landets behov och riskerar att ramla ihop som ett korthus om endera (eller båda) klipps av. USAs ekonomi är beroende av en konstgjort upprätthållen kontinuerlig tillväxt (där ekonomin i praktiken finansieras av en exponentiellt ökande statsskuld) och ett beroende av fossila bränslen från andra delar av världen (USAs kända egna oljetillgångar, också efter Trumps push att söka efter mer, beräknas täcka USAs oljebehov i högst 20 år till). Det är samma läge för USA som för Kina, klipper man av nåndera grenen (eller båda) så ramlar USA ihop som ett korthus.

I båda fallen tyr man sig till de pjäser man har på shackbordet och ser framför sig en slags neokolonialistisk period där man utnyttjar sin militär för att sno åt sig det man behöver. Men frågan är om det alls kommer att fungera.

I båda fallen är landets interna system dessutom också sårbara. Det kommunistiska partiets kontroll bygger på att den kontrollen är absolut. Det finns inget och kan inte ens finnas nåt alternativ, och om kontrollen spricker så är det en damm som rämnar. I USA har man försvagat och i praktiken "förstört" sin demokrati och landat i ett läge när ytterst få experter ser att den nationella demokratin går att rädda. USA är i praktiken federation, och den interna politisk-ekonomiska polariseringen kommer under det allt störra trycket från klimatförändring och global "multipolarisering" sannolikt att leda till att de förenta staterna spricker upp i nya block.

Ryssland kan, trots sina eminenta globala och militära misstag, sitta rätt lugnt i båten. Också om regimen byts ut och fast Ryssland förlorar kriget i Ukraina så finns alla naturtillgångarna kvar, den enorma ytan gör att sårbarheten för klimatförändringens effekter är liten (det blir en balans med plus och minus) och kärnvapenparaplyet gör att att alla andra makter måste hålla fingrarna borta. Det som potentiellt kan knäcka Ryssland är kontinuerliga strider mot "mindre" grupperingar som inte bryr sig om kärnvapenhotet, med avstamp i hur det går i Ukraina är det inte långsökt att se hur Ryssland får problem med att kontrollera hela sitt enorma territorium från Moskva om olika delar av jättekonstruktionen börjar göra uppror.

EU och Europa satsar på självförsörjning och att stänga sina gränser, nu också (äntligen) med hjälp av militär makt. Att det ens är möjligt är till stora delar en slump, ett politiskt resultat av WW2 (som ledde fram till Maastrichtfördraget och nuvarande EU), en naturlig fördelning av resurser och en "försvarbar geografi". EU ligger klart först i självförsörjnings-/hållbarhetssträvan och långt före både Kina och USA och den huvudsakliga målsättningen för EU/Europa är hur man så snabbt och effektivt som möjligt ska nå sitt "full autonomi vs resten av världen"-mål genom att ändå dra full nytta av de globala strukturer som nu är i spel (framförallt den globala ekonomin). Hur irriterande det än är att EU "backar" inför Trumps tariffer så är det i slutändan iskall och stenhård kalkylering: "hur drar vi mest nytta av det som finns, innan allt kraschar och vi stänger portarna". EU:s stora utmaning är att man i de politiska kalkylerna siktar 20, 50 och 100 år framåt, vilket gör det svårt att få till politiskt stöd i de demokratiska medlemsländerna eftersom det öppnar för "vardagspopulism", politiska partier som fokuserar på direkta lösningar för väljarna för idag och imorgon (och skiter i framtiden eftersom de bara är ute efter att få egen politisk makt).

Summa summarum: Kina och USA är mycket svagare än vad många inbillar sig, och båda stormakterna måste, på nåt sätt som i dagsläget inte ens "finns på kartan", klara av att ändra själva grundplåten för sin nuvarande makt. Grunderna för den rivalitet som ännu pågår (och är på full display för alla som följer med) kommer därför i något skede att transformeras till vad respektive nation behöver för att ställa om. I vissa fall ser det ut att bli en totalkrock, i andra fall minskar friktionen. Kina ser t.ex. ut att gå all-in på att göra sig fossilenergi-oberoende (genom att använda enorma mängder fossil energi så länge den finns), medan USA ser ut att försöka sno åt sig mer av oljefyndigheterna (Venezuela, Grönland, Mellanöstern) för att kunna köra vidare en längre tid på "fossilt".