Det där är nog väldigt individuellt och samtidigt inte riktigt sant. Lever jag idag som jag gjorde när jag var student? Nej. Kan jag fokusera helt på mig själv och göra vad jag vill? Ja, i stort sätt. Med de vanliga begränsningarna, och ekonomiska förutsättningarna, vi alla har och lever med och under.
Vi tar väl alla i någon mening hänsyn till andra människor. Så länge du inte bor i en koja ute i skogen och är helt självförsörjande och inte behöver någon. I annat fall agerar vi alla tillsammans med andra människor. Du behöver fortfarande planera och göra saker. De flesta personer, även de utan barn, är inte direkt så rika att de inte behöver bry sig om något. De flesta har ett jobb eller gör något som kräver kontakt med andra människor och planering. Ensamstående, eller personer utan barn då det inte nödvändigtvis är samma sak, har också "livspussel" som måste gå ihop. I någon mening är det nästan lite jävligare för jag måste göra allt själv. Ingen annan som åker och handlar, städar, diskar, tvättar osv. Kan inte dela några kostnader med någon. Så i den meningen vet jag inte riktigt vad det är alla (små-)barnsföräldrar gnäller om.
För detta verkar i stort vara det vanliga man hör från småbarnsföräldrar om hur det är fel på en. Samtidigt har jag aldrig stött på några som klagar och gnäller så mycket som just småbarnsföräldrar. De utan barn gnäller aldrig på jobbet. De bara gör vad som måste göras. De har valt sina liv, eller så har det blivit som det blivit av olika anledningar. Men småbarnsföräldrar? Det är en aldrig sinande ström av gnällande om deras livspussel och hur dyrt allt är och allt som de "måste" göra och alla krav de har på sig.
Att de barnlösa upplever att de måste anpassa sig och ställa upp för de med barnen? Ja. Hela tiden. När du är sjuk med dina barn. Vem är på jobbet? Jag. När någon är sjuk vem ringer chefen? Mig. När det är julafton och du vill vara hemma med familjen och äta skinka och titta på Kalle Anka. Vem är på jobbet? Jag. När du vill vara ledig med dina barn för att göra något. Vem är på jobbet? Jag. Detta bara fortsätter. Hela vägen. Vem är det som ser till att era livspussel fungerar? Ensamstående utan barn. Det är vi som fyller upp när ni är hemma eller gör saker med era barn. Vi servar i någon mening hela samhället för att ni skall ta hand om era barn. I den meningen kanske det skulle visas lite tacksamhet över det. Men det gör det aldrig.
Barnfamiljer är den mest omhuldade gruppen i hela samhället som alla anpassar sig till eller runt. Det finns ingen grupp som politikerna vräker så mycket resurser över. Samtidigt är det aldrig tillräckligt. Det är aldrig nog. Allt de verkar göra är att gråta ut om hur svårt de har det och att de måste ha mer och mer. Hela tiden. Ibland undrar jag varför de ens skaffade barn. Men särskilt småbarnsföräldrar verkar vara i konstant behov av att beskylla andra för sina problem.
Men det handlar inte ens om småbarn. Utan barnfamiljer rent generellt. Att du måste ta hand om barnen när de är så små att de inte kan ta hand om sig själva är nog ingen som ifrågasätter. Men när problemen bara fortsätter med hur synd det är om barnfamiljerna när barnen snart är myndiga. Även efter att de är det också.
Är det fel på de barnlösa? På en del av oss kanske det är det. Andra har valt det. För andra blev det så. Det finns alternativ så att säga. I den meningen vet jag inte om de flesta med småbarn har gjort någon fantastik uppoffring. De flesta barnen verkar inte vara så där jätteplanerade. Det mest bara blev så. Det förväntades kanske av föräldrar, släkt och vänner och ni kunde inte säga nej. Det är mer barn nummer två och tre som är mer planerade. Det första verkar mest bara ha hänt.
Jag bryr mig om andra på min lediga tid. Behöver jag bry mig om andra på min lediga tid? Nej. Men jag gör det ändå. Människa som lever i ett samhälle. Vi bryr oss i den meningen alla på någon nivå om andra och förhåller oss till dem. Det är mest att småbarnsföräldrar tror alla alltid att de göra något fantastiskt som ingen annan någonsin i världshistorien har gjort. De har lite av en uppblåst självbild över sin egen funktion för mänskligheten och samhället. Vi andra bara dräller runt och lever som om vi vore stora barn. Det gör vi inte. Vi gjorde bara andra val.
Det är som sagt väldigt få människor som är så egocentriska att de aldrig bryr sig om någon eller något annat än sig själva. Även om du är barnlös och lever med din katt så bryr du dig om någon, katten förhoppningsvis. Det är inte bara genom barn som människor lär sig att vara med andra människor och att planera.
Så detta i någon mening är mer av det vanliga gnället vi konstant hör från de med barn. Hur synd det är om dem. Hur hemskt de har det på olika nivåer. De verkar bara kunna leva med sina problem genom att gnälla på andra.
Citat:
Ursprungligen postat av
Russinsmurfen
Har haft med några barnlösa vuxna människor att gjort på sistone. Att det är nåt fel på dem har man ju alltid vetat men först nu förstod jag vad det var.
De lever ju som en student som kan fokusera helt och hållet bara på sig själva, behöver aldrig planera nåt för att ta hänsyn till eller ta hand om nån annan människa.
Ändå så är det alltid de på en arbetsplats som har barn som ser till att allt funkar. Även för de förvuxna barnen som aldrig fick några barn.
Lyssnar man istället på hur en barnlös upplever situationen så är det alltid att det är de som får anpassa sig och ställa upp för alla de med barn.
Så kan det nog vara på nåt enstaka ställe, men det jag sett så kan man inte ens lägga över ansvaret på dessa förvuxna barn för de har ingen rutin av att ta ansvar och empatin är också oftast på mycket låg nivå.
Frågan är då om dessa vuxna barnlösa människor varit så hela sitt liv och därför har ingen valt att skaffa barn med dem, eller är det så att de blivit förstörda av att inte behöva bry sig om nåt annat än sig själv på sin lediga tid.
Nu är detta Flashback och då brukar det alltid bli svart eller vitt. Självklart finns det de med barn som är helt hopplösa och de utan som är helt fantastiska. Men de faller ur normen.
Tråden handlar inte heller om unga ambitiösa människor som ännu inte skaffat barn.
Det handlar om de vuxna som aldrig behövt bry sig om nån annan än sig själva varenda minut de inte varit på jobbet.
