Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Jag skulle säga att ts tes är on spot. Där jag jobbar, runt 50anställda, är framförallt de unga, barnlösa som sjukskriver sig. När de väl kommer till jobbet får de ingenting gjort och snackar skit om precis alla andra som inte ingår i samma gruppering som de själva.

Vår chef sparkade nyligen 4st, alla barnlösa, officiellt handlade det om omstrukturering

Nej faktiskt inte.... fortfarande familj vid sidan om att tänka på och oroa sig över. En arbetstagare som lever ensam har större förutsättningar att lägga ner mer energi å tid i jobbet.

Detta stämmer i hög grad. Arbetsmoralen sjunker för varje generation.

Osar avundsjuka här inne, varför bry sig om barnlösa överhuvudtaget? Det där om att man utvecklar ansvar och empati är ju bara rent trams när det kommer till kritan, vad spelar det för roll även om det är sant? Vad ger det i slutändan? Livskvaliteten blir oförändrad

Om man gör lite generaliseringar: så tycker jag att många barnlösa har en tomhet. De blir också väldigt jagfixerade eftersom de aldrig behövt ta hänsyn till barn som ju plötsligt kan kräva mycket tid och engagemang. Förståss, de som skaffar djur t ex hund behöver ju lägga engagemang på det. Jag måste då säga att när jag träffar de som är barnlösa och troligen inte kommer att ha barn, så pratar jag väldigt lite om egna barn, t e x deras jobb, karriär, partner, boende, relationer osv. Gör man inte det så tycker jag man är en känslomässig sk-thög. De får fråga om barnen om de vill. Ganska många har ett trauma att de inte fått barn bakom fasaden. Sen kan jag ju tänka mig att när hon eller han bredvid en som hela tiden pratat om sin fantastiske partner och sina barn, plötsligt ligger i bitter skilsmässa och barnen blir slagträn..att en å annan barnlös myser..hoho..förra månaden var ju allt great när ni var i Torrevieja och drog upp planer på flytta dit.

Det märks att TS (och många andra) har väldigt dålig koll på livet överhuvudtaget. Många skaffar inte barn för att de kanske vet att de inte kommer att klara av uppgiften, vilket kan bero på allt från personlighet, sjukdomar, mpf eller liknande. Att de skulle "leva ett liv i sorg", "tomhet" eller andra klyschor är bara trams och stämmer inte in i verkligheten. Jag och många andra i min omgivning har inga barn och kommer aldrig någonsin att skaffa, men alla arbetar och många är aktiva i föreningar eller sysslar med frivilligarbete etc. Några har kanske gudbarn. Ingen håller på med festande, backpacking eller konsumerar ständigt prylar, något som alltid nu och då påstås av de med barn. Finns mycket man kan göra i livet, om man nu tycker att man ska göra något vettigt. Själv lever jag ensam eftersom jag behöver lugn och ro så att jag skulle ta hand om ett skrikit spädbarn eller en uppkäftig tonåring kommer inte i tanken. Nåja, behöver inte oroa mig för att det skulle hända ens i misstag då det skulle behövas en partner till det

Så jag är inte dysfunktionell, utan mer att jag jobbar för att klara mig själv. Singlar har ingen tendens att visa intresse för samhället eller att vara med i fika/grillsfesterna i bostadsrättsföreningen. Men jag ser flera familjer med barn vara med där. Som singel är man utanför samhället och skiter i det för att man får fingret hela tiden. Tjejer i Sverige får gärna ta livet av sig oftare. Totala nedvärderande sopor är de och jag är så jävla glad att jag sexstrejkar. De kommer aldrig få en kille som mig.

Jag skulle vilja säga att barn är en av livets utvecklande faser. Du har skola,jobb,resor,barn och säkert annat. Att jag fått barn och kämpat som fasen för de ska få bra liv och när de nu är i vuxennålder, få höra spontant..jag saknar dig,jag älskar dig. Det slår alla löneförhöjningar och status. Då känner jag mig extremt lyckad som förälder och människa. Fast visst gör man fel som förälder. Men jag upplever att unga i dag, direkt ger upp om det blir en fnurra med partnern. Helkonstigt. Lite ska man kämpa och utvärdera. Klarar man inte konflikter då är det ju kört direkt med barn. Eftersom du definitivt kommer att ha konflikter med partnern under barnets uppväxt och fostrande.

De är ni väl ett helt gäng som träffats som tillhör undantagen då.
Men jag är skeptisk till att nån mer än du själv ser det så.

Förutsättningar har de absolut.
Varför tar de inte vara på den fördelen då?

För de är diskriminerande och företag är livrädda för att bli påkomna.

Påkomna med vad?