Hur kom ni på banan igen? (Skola, hem/privatliv och djup depression)

Jag har svårt att hitta på en titel för detta och vill heller inte göra inlägget för långt. Jag undrar om nån med liknande bakgrund kan relatera och hur det går för er idag? Om ni lyckades, hur bar ni er åt, och vilken lärdom eller vana fick er på banan igen? Jag kommer dela in detta inlägg under tre rubriker: Aktuellt, Skola och utbildning samt Hem och privatliv.

Aktuellt
Jag tog studenten i våras med objektivt bra betyg; majoriteten A under år 1 och 2, samt en del B och mestadels C under mitt sista år. Jag har lidit av ofantligt mycket psykisk ohälsa som gått i cykler, men som gav mig min kraftigaste nedgång hittills sommaren 2024 då den startade, men den pågår än idag. Under den värsta tiden (hösten 2025 - juni 2026) utvecklades det till en djup depression och senare en ätstörning. Min familj är fattig och det finns både drog- och alkoholproblem i släkten (inte hos min mamma, som jag är uppvuxen med). Även om mina betyg är bra rent objektivt sett, är de inte tillräckliga för att komma in på alla de utbildningar jag siktar på, och jag vet heller inte vad jag vill med mitt liv.

Samtidigt som detta pågår håller en nära vän till mig på att försöka dra ned mig i fördärvet. Denna person vill konstant supa och tar mina pengar, något jag har svårt att sätta gränser för. Jag har väl mött personen halvvägs, men går med på på tok mycket mer än jag egentligen vill. Min familj lever väldigt knappt och jag har inte lyckats få något jobb, vilket får mig att känna mig misslyckad. Det senaste trekvartsåret har jag inte orkat med någonting alls. Jag har missat mycket och har totalt under hela min gymnasietid haft över 50 % frånvaro nästan hela tiden. Jag mår dåligt och har ångest varje dag; allt känns meningslöst och inget hjälper. Jag vågar inte ens tänka positivt om mig själv eller min framtid.

Skola och utbildning
Jag har alltid haft lätt för mig i teoretiska ämnen men brydde mig sällan under låg- och mellanstadiet. Jag fick istället titeln som bråkstake och satt i diverse särskilda undervisningsgrupper för att jag var bråkig. Där lärde jag mig ingenting, då de allra flesta i den sitsen hade någon form av IF eller grövre autism. På högstadiet slank jag igenom. Jag var under stora perioder hemmasittare och var väldigt mobbad, men tog mig igenom med relativt god marginal i de ämnen där jag var lite mer engagerad, och godkänt eller strax över godkänt i resten. Jag kom in på ett samhällsvetenskapligt program där jag under de första två åren trivdes bra, trots en hög frånvaro som i hög grad berodde på att jag var dålig på att ha rutiner (och därmed aldrig kom iväg) samt en viss social ångest. Under trean på gymnasiet blev jag mer eller mindre utmattad av mina egna krav på mig själv, vilket ökade min frånvaro lavinartat. Privat drabbades en nära anhörig till mig av en allvarlig sjukdom, samtidigt som jag hade ett kalorimål på under 1500 kalorier per dag, vilket ledde till näringsbrist med mera. Mycket dåligt hände och jag känner heller inte för att gå in på allt, men jag tror de flesta fattar.

Hem och privatliv
Kort sammanfattat är det mycket alkohol- och drogproblem i familjen, en osäkerhet på mig själv, mycket oro och ångest samt ekonomiska problem. Jag har också haft svårt med vänner och att upprätthålla vänskaper.

Den där vännen som vill supa ner dig och utnyttja dig ekonomiskt slår du antingen hårt på käften eller blockar.

Hade djup depression, tog mig ur det genom att koppla bort allt som påverkade mig negativt. Jag sa upp mig från jobbet, byte bana helt, jag slutade festa massa, jag slutade röka, jag sa upp relationen med nära släktingar. Massa sånt.

Jag accepterar inte dåliga relationer längre, livet är för kort för sådana som drar ner dig. Relationer ska (åtminstone över tid) vara sådana som bygger upp varandra. Finns ingen anledning att bli nerdragen i skit för att sedan dö i depression - livet är alldeles för kort för det.

Du vet vad som är dåligt i ditt liv och vad som påverkar dig negativt. Sluta med det.

Lycka till.

Oj, du är ung för att må så där. Du ska ju ha din bästa tid i livet nu sägs det (även om det är så för väldigt få)

Jag mådde inte heller bra vid din ålder. Jag ställde till det för mig hela tiden och vart nära på att hänga mig många gånger.

Idag är jag mellan 30-40 och mår bra. Det har tagit mig nästan 20 år att må bra. Men det är inte för att det går bättre för mig i livet nu utan för att jag har tagit tag i min mentala hälsa.

Det jag vill säga är att sitt lugnt i båten, ta varje dag som den kommer. Har du ångest så sök hjälp och prata med kurator eventuell få SSRI ett år.
Men ditt mående är inte kopplat till vart du kommer ifrån eller hur det går just nu. Arbeta kommer att komma, en ung arbetslös är en guldgruva för företag som snabbmat, mark & trädgård, lager etc etc.
Kolla upp meditation, yoga, gatherings. Kom i kontakt med dina känslor. Du har ju en vän, även om han vill ”sno dina pengar” så kan det va värt att hänga med honom. Han verkar ju inte heller må bra så det är ju ett guldläge att bli djupa och målinriktade ihop.

Lycka till

30+ Egen familj och bra karriär men vägen dit har inte varit spikrak. Man lär sig leva med sina demoner. Gäller att hitta en balans mellan att bearbeta det som varit och det som kan bli. Acceptera dina förutsättningar men ha som mental princip att inte låta det förgångna styra vem du kan bli. Det är detta som är personlig utveckling. Acceptera misslyckanden men dra lärdom av dem. Våga misslyckas.

Jobb och rutiner kommer vara dina bästa vänner. Utforska intressen som du inte visste att du hade. Spendera tid i naturen.

Klipp banden med ”vännen” som försöker dra ner dig i fördärvet. Har du svårt att sätta gränser kan du skylla på att du inte har tid, råka missa samtal etc. Detsamma gäller familjen om de drar ner dig. Dra ner på sociala medier. Hitta en umgängeskrets som är bra för dig. Man kan få vänner för livet på universitet. Undvik alkohol och droger. Osv.

Det är fantastiskt att du har lyckats få A i majoriteten av gymnasieämnena trots ditt mående. Du verkar inte fullt ut ta till dig hur bra det är, och att det finns personer som har varit i en betydligt värre sits och ändå kunnat uppskatta livet och lyckats vända det åt rätt håll på ett markant sätt.

Är det bara gymnasiebetyg som är relevant underlag för de utbildningar du är intresserad av? Högskoleprovet är ju ett vettigt alternativ då man då kan dra nytta av att bli placerad i dess alternativa urvalsgrupp. I och med att det gick så bra för dig i skolan, tror jag att du inte skulle ha några som helst problem med provet. Det är en betydligt lägre tröskel för att lyckas få +1,5 under ett provtillfälle jämfört med att under en hel gymnasieutbildning mestadels få A.

Alternativt skulle du kunna sänka dina krav på teoretisk högskoleutbildning, och välja något tillräckligt intressant men med lägre antagningskrav.

Det finns annars andra vägar än bara teoretisk högskola. Du måste inte välja det i någon tro att det är det enda seriösa. Jag rekommenderar dig verkligen att överväga YH om du är villig att redan sätta igång med något praktiskt. Det är inte sämre än vanlig högskola för att vara fördelaktig på arbetsmarknaden och samtidigt kunna jobba med något i alla fall – även om det inte är helt perfekt.

Det har dessutom blivit lag på att YH-utbildningar måste ha minst 25% LIA, om det av skolan inte ansöks om ett väldigt specifikt undantagstillstånd för utbildningen. Det motsvarar alltså det som har kallats för kvalificerad yrkeshögskoleutbildning, vars examen enligt Sveriges referensram för kvalifikationer motsvarar samma nivå som kandidatexamen och högskoleexamen. Den mängden nischad praktik är utmärkt för att komma in i arbetslivet, och erbjuds absolut inte som standard av vanlig högskola eller universitet.

Du har gott om tid att läsa och fundera kring din livsriktning, och samtidigt kunna byta bana flera gånger. Att du investerar i dig själv kan också ge dig en anledning att kunna undvika din vän som utnyttjar dig.

Ett kort svar är att jag kämpade emot. Lät inte mina inre demoner vinna.
Visst, det var kämpigt som helvete men det gick

Jädrar vad ung du är. Lillen! Ho ho ho

När jag var i din ålder så var och varannan tjomme arbetslös om de inte läst en linje som typ bygg, teknik eller fordon. Det kändes som att jag aldrig skulle få jobb och ingen svarade på ansökningarna.

Jag tog ett år på universitetet sen jobbade sommaren på bemanning. Sen tog jag körkort + truckkort + heta arbeten.

Totalt var det nog 4-6 olika bemanningsjobb innan jag sökte ett jobb utanför bemanningen vilket ledde till ett fast jobb. Efter de flesta fallen erbjöds jag förlängd anställning eller fast tjänst men antingen skulle jag läsa eller så gillade jag inte jobbet.

Jobb ansökningar som jag inte fått är nog 5-10x fler än de jag fått. Så meta med många linor och ge inte upp även om man får en massa nej.

Nyckeln är att få in ett fot och sedan prestera märkbart eller att bygga en kompetens som arbetsgivaren ser som viktig.

En del personer är som svarta hål, suger kraften ur personer i omgivningen, så du behöver komma undan från dem. Skaffa positiva vänner t ex genom att gå med i sportklubb.
Hjälpa andra lyfter dig själv även djur.

Bor du ihop med någon som har missbruksproblem eller med bara din mamma?
Om med bara din mamma kan du ta bort kontakten med de andra så mycket som möjligt.
Om inte, hjälper soc ibland till med eget boende för att komma undan sådan familj, MEN då behöver du kapa din "kompis" som utnyttjar dig eller åtminstone lära dig att säga Nej, för annars kommer han nog göra din bostad till suparkvart.

Gällande utnyttjarkompisen behöver du säga HELT nej till pengar, för det är mycket svårare annars.Om du ens fortsätter att vara med honom.

Är betygen tillräckliga för att bli komma in med höjning genom Högskoleprovet eller finns inte sådant längre? (Iofs länge sedan och i en mycket bra klass var det en tjej, som inte var bland oss fyra med högst snittbetyg, men hon lyckades ändå ta sig in på läkarlinjen!)
Om du inte vet vad du vill, kanske sikta på annat?

Iofs går det väl att få i sig tillräckligt med näring på 1500 kalorier? ta bort kalorier.
(Jag gick ner till min idealvikt, fastän jag inte kan träna p g a skada genom att ta bort läsk, is, potatis, pasta och s g s helt godis.)
Annars är det bättre att äta mer och bränna kalorier med träning. T ex joggning skapar dessutom endorfiner, vilka skapar välmående. Bäst är rytmisk i så lågt tempo att du orkar länge.

Inte riktigt som ditt fall men likheter med supande, ätstörning och fick egen bostad, så du kan använda metoder från det här:
https://www.flashback.org/t3637166

Edit: Glömde skriva: Bli ARG är mentalt högre nivå än att vara deprimerad, så reta upp dig på något kan hjälpa. T ex "svarta-hål-människor". Det är alltså ett steg närmare att nå att må bra, om du inte stannar i argläget