Min far knäcker mig

Det problemet löser du lätt genom att behandla dina barn bra och hjälpa dem på alla sätt, så att de gillar dig. Vilket iofs underlättas om dina barn blev vettiga och inte skit, vilket man som förälder inte alltid kan styra eller rå för.

Vilket problem? Det är ej ett problem. De skall ut och leva livet. Inte sitta instängd här med mig..

Aha det är mer du som har problem och ser ner på dig själv. OK. Kör ut barnen då och ligg ensam på hemmet. Det gär du som du vill, vi bor i Sverige och behöver inga släktingar. Själv ska jag umgås massor med mina barn och barnbarn.

Ibland är det inte helt enkelt att bryta med sina föräldrar, av så många olika anledningar. Och det är inte heller alltid målet tänker jag. Eller enda rätta. För vissa. Absolut. Men inte för alla.

Ibland kanske det snarare handlar om att se om det är möjligt att ha kvar relationen men under villkor som känns okej för en själv. I
Kanske att kunna finna sätt att leva med komplexiteten (såsom att vi kan ha en uppsjö av varierande och motstridiga känslor eller minnen ihop etc) till en annan människa och givetvis (träna många gånger att) sätta gränser för sig själv när så behövs.

Finns det något som är bra i relationen mellan er? Några stunder? Finns det något du uppskattar med din far, trots allt det andra?

Jag har själv en far som inte är helt lätt och som gjort flertalet saker mot mig jag har svårt att förlåta honom för. Men han är fantastisk också. Jag har bestämt mig för att försöka balansera detta, vara noga med mina gränser och jag har försonats (det är skillnad på det och att förlåta) med det han gjort.

Ingen människa är perfekt. Varken våra föräldrar eller vi vuxna barn till dem tänker jag.

Och med det menar jag förstås inte på något sätt att du eller någon annan ska acceptera skit eller vara kvar i relationer som bara knäcker en. Absolut inte.

Ibland vill vi ha kvar vissa relationer och behöver då hitta våra egna strategier för hur vi ska kunna vara i dem. Andra gånger kanske vi behöver fråga oss varför vi håller så hårt i en relation där vi skulle må bättre av att släppa taget...

Inga enkla saker detta och jag ger dig inga råd här. Snarare tänker jag högt. Det låter kämpigt för dig och jag tror många kan känna igen sig I det du beskriver.

Livet är sällan svartvitt.

Du har totalt fel och barn är lika skyldiga att ha hand om sina föräldrar som de har att ta hand om sina barn. Barnen kan inte välja föräldrar men vi föräldrar kan inte heller välja hur våra barn blir så den vanliga svenska ramsan stämmer inte heller.

Det är alltså INTE samhällets skyldighet att ta hand om de gamla. Det är VÅR skyldighet. Utöver sjukdomar naturligtvis.

Med detta menar jag inte att man ska ha en negativ destruktiv relation, utan mår man dåligt som måste man vara smartare än sina föräldrar och hjälpa dem på traven att bli bättre och må bättre.

Dumheter. Dina barn har ingen som helst skyldighet att ta hand om dig. Du är en vuxen människa och att skaffa barn var DITT val. Det motsatta gäller alltså inte. Dina barn bad inte om att födas eller att få dig till förälder. Vi betalar dyra skattepengar för att samhället ska ta hand om våra äldre så att vi slipper. Det är den nordeuropeiska modellen och den får du vackert finna dig i. Du kan inte kräva någonting av din familj. Det är tvärtom så att om du har den attityden lär du bli ensam ännu fortare.

Hjälp? Han är ju dement. Då ska han på ett boende.

Har en far som är född på 40-talet
Han är allmänt narcissisk och ser allt från sin synvinkel
Min syster har brutit kontakten med honom men jag klarar inte det då han är dement och behöver hjälp. Dessutom har han haft en hemskt uppväxt
När vi är själva så funkar det någotsånär men han beter sig ganska märkligt med andra, ffa kvinnor.
Kommentar dem på ett konstigt sätt och har inte en naturlig relation till kvinnor.

Jag får Såå dåligt samvete men vet ej hur jag ska reda ut situationen
Är arg på min mamma ( underbar, men avliden )som valt en så galen man trots att jag är resultatet av det.

Någon i likande sits?

Allt är trams och med din inställning, som indirekt betyder att vi inte ska bry oss om andra människor inklusive barn, så kommer alla dina barn och föräldrar att ogilla dig och när du är ensam och gammal kan du tänka på inlägget på FB som förutsåg detta.

Du har bott i Sverige för länge och din inställning är naturligtvis den svenska statens eftersom den tar alla våra pengar i skatter och sedan anställer andra okända människor att t.ex ta hand om våra gamla istället för att vi ska besöka våra föräldrar direkt.

Ändå rätt kul tank att dina egna föräldrar, som du säger fuck you till på FB, när de blir gamla tas om han av 20 invandrare som knappt kan svenska medans jag besöker mina föräldrar ofta och vi äter prinsesstårta.

Det är möjligt att du äter prinsesstårta med dina föräldrar men kommer dina barn och barnbarn göra det med dig?

De får välja själva, men det som bör diskuteras är väl snarare varför du skriver inlägg som dissar dina föräldrar och därmed rimligen förväntar dig samma behandling från dina barn när du blir gammal. Så din fråga är obegriplig, eftersom ditt eget svar på den måste vara "jag bryr mig inte".