Skuldfri inom 12 månader

Du vet att du kan köpa en ny bil på avbetalning, med 0% ränta va?

Då skulle dina pengar kunna fortsätta växa samtidigt som du kör en ny bil.

Jag hade börjat med att lägga undan de första 20K, spara i indexfonder och ha som beredskap om du råkar ut för en oförutsedd utgift.

Sen kan du trycka av resten. När det sen saknas 20K på slutet så lägger du in det och avslutar skiten.

Vissa märken kör ibland kampanjer med ”nollränta” på vissa modeller. Dock inte det jag köpte. Sedan är det aldrig nollränta på riktigt som de uppger då uppläggningsavgift, aviavgifter och annat tillkommer vilket gör att den effektiva räntan ändå blir högre än noll. Sedan så är vissa av de där luriga med att det är en minimiperiod för lånet av vilket ”nollräntan” gäller första delen av perioden för att sedan gå över till riktigt dyr rörlig ränta.

Men som sagt är det en ickefråga för mig då den jag köpte inte hade något sådant ”kampanjerbjudande”.

Ja att man INTE sitter och super upp en tusenlapp eller två på krogen varje helg i den situationen är förhoppningsvis ganska uppenbart... Men poängen är fortfarande att en REALISTISK nivå i två, tre år kan vara bättre och mer möjligt än att plåga sig själv på asket-nivå i ett år. Man måste liksom orka också. Problemet med "allt eller inget"-människor är när de goda föresatserna spricker och det blir "inget" av alltihop istället...

Men genom att köra hårt minimerar man tidsaspekten samtidigt som man minimerar kostnaden för skulderna. Kan man se det och omsätta det till motivation finns det ingen anledning att "ta det lugnt". I vilken takt man bör köra beror på hur man ser på det man gör. Om man ser sparade pengar som *poff* de är borta, så är det en pina. Ser man vinsten längre fram är det inte lika svårt att avstå pengarna tillfälligt.

Lite som marshmallow-testet. Kan man ha fokus på njutningen av flera marshmallows senare är det inte svårt att avstå en just nu. Men kan man inte se det är det olidligt och den "realistiska" nivån kanske blir att äta sin enda marshmallow medan man kan.

Det låter bra att du kommit till insikt först o främst att du behöver agera.
Du har ett arbete också med en stabil lön.

Klokt att ta de med högsta räntan först. Kanske kolla möjligheten att utarbeta en avbetalningsplan med var och en av långivarna. Jag har hjälpt folk med detta 2 gånger tidigare.

Det är otroligt enkelt att be om ett bättre villkor, lägre ränta alternativt ett ihopbakslån hos en bank.
Då saltas inte dina avbetalningar med tillkommande räntor som förlänger din återbetalningstid.

Lycka till!

Det känns som att folk som argumenterar för den lösningen och vi som propagerar för att ta det i rimlig takt snackar förbi varandra lite... Ingen (åtminstone inte jag) förnekar att det BLIR BILLIGARE på totalen att betala av i ultrasnabb takt. Det är inte det som är fokus i "vår" lösning, utan att orka hela vägen fram. Jag tror vi alla har sett "allt eller inget-människor" gå in i väggen och ge upp när det gäller bantning, missbruk, träning, förhållanden, ekonomisk vanskötsel, osv osv. Jag undrar faktiskt t o m om det möjligen är den personligheten hos TS som satt honom i klistret...? Tråden känns öht som ett klassisk fall av för lite information. Vad handlar skulderna om? Rena konsumtionslån? Drogmissbruk? Bara lånat för att ta sig igenom en period av arbetslöshet? Vad TRODDE TS skulle hända med skulderna? "Det löser sig på något vis." eller vad då?

Därav alltså den rimliga takten. Bättre att ställa in sig på något man faktiskt mäktar med än att tro att man är Stålmannen och krascha när man upptäcker att man inte kan flyga...
Det "enda" som händer med att dra ut på tiden med att betala lånet är just att det kostar lite mer pengar. Om man ställer sig i princip pank varenda månad för att prioritera lånet kan saker gå ganska rejält käpprätt åt helvete om det vill sig illa! ÄVEN OM man ska köra hard core asket modellen så skulle JAG lik förbannat börja med att bygga på en liten buffert först och lägga i överväxeln efteråt när den ekonomiska tryggheten blivit lite större.

Tråkigt nog för TS går ju staten in och ändrar i avdragen på skuldräntor. https://kronofogden.se/om-kronofogden/nyheter-och-press/nyheter/2026-03-09-nya-regler-for-skuldranta-i-din-deklaration
Förr behövde ju inte räntorna på en skuld vara särskilt bekymrande om man hade inkomster att kvitta dem emot. Som ju TS har från sitt jobb. Kanske värt att utnyttja den avdragsmöjlighet det sista skälvande året den finns kvar! Och lägga in den där överväxeln jag talade om tidigare för inkomståret 2027 istället!

Jag förstår vad du försöker mena, men tycker inte riktigt jämförelsen håller hela vägen. Om vi en stund bortser ifrån att marmallowtestet är utformat för att studera FYRAÅRINGARS förmåga till självdisciplin och tålamod..., så kan man ju lika gärna argumentera att lösa lånet på KORT tid är att jämföra med att ta marsmallowen på en gång. Dvs att INTE ha det tålamod som behövs.

I verkligheten är ju också TS situation betydligt mer komplicerad än fyraåringens val framför marsmallowen. Som jag nämnde så känns det som om det fattas info. Har TS bil? Möjlighet att arbeta övertid? Kvalificerad övertid? Möjlighet att byta till ett jobb som ger mer lön? Ekonomiska vanor / ovanor i övrigt? Har han provat perioder förr där han bara käkar blodpudding och snabbnudlar? Hur kändes det?
En av orsakerna till att jag argumenterar för "rimlig takt"-lösningen är naturligtvis att jag provat på bägge sätten att leva och livet blir ju BETYDLIGT trevligare om man kan unna sig lite guldkant på tillvaron då och då!

När ts är inställd på att köra hårt finns det ingen anledning att råda att ta det lugnt och tänk på guldkanten osv. Vad som är rimlig takt är starkt beroende på vilken inställning man har och var man hittar motivation.

Sundare att motiveras dels av att "kasta bort" så lite pengar som möjligt i form av ränta och avgifter, dels att söka njutningen i att leva billigt speciellt med vetskapen att takten är frivillig och att man faktiskt har kontroll över sin situation. Det traditionella sättet att njuta är att köpa sig guldkanten, att spendera pengar. Men det finns även njutning i att spara. Exempelvis att skippa blodpudding och snabbnudlar och istället upptäcka gröten som är billigare, nyttigare och kanske även godare. Det finns njutning i att ladda på förrådet av havregryn när det är extrapris. Det kan vara trevligt att leva snålt en begränsad period och söka njutningen i den situationen. Man lär sig en hel och gröten är inte pest och pina bara för att den är billig. Jag åt gröt tidigare idag, fast jag är miljonär numera. Mina pengar är mer ett resultat av gröt, snarare än övertid.

Det är stor skillnad i att tvingas att leva billigt, typ att pappa har bestämt att nu minsann ska hela familjen äta gröt i ett år. Då gråter man och vill inget hellre än att ha den där guldkanten som man blivit förvägrad, utanför sin kontroll. Som när man tar en leksak från ett barn; det fantiseras om leksaken och begäret ökar något enormt.

Som sagt, jag har sett det spricka för så många "allt eller inget-människor" i så många olika sammanhang att jag har blivit luttrad. Det är något med det mentala där de inte klarar av att misslyckas och faller tillbaka i gamla ovanor.

Men vi kommer inte längre i den här diskussionen. Vi har olika åsikter om saken och varken du eller jag har skulder i 200 000-kronorsklassen, det är TS som ska ta sig igenom det här utan att drabbas av psykologisk härdsmälta...

Nu har TS en lång resa framför sig som kommer att präglas av långa perioder av tristess och snålande. Glädjeämnet kommer den 25:e då det går att göra en massiv inbetalning på en eller flera skulder. Däremellan blir det tråkigt och funderande på hur pengarna ska räcka.

TS nämnde någonstans att skulden var runt 180 000 och att hen kunde betala mellan 15 och 18 000 varje månad. Alltså mellan 10 och 12 månader men vi får kanske lägga på en månad för räntor och avgifter. Vilken approach som ska användas är upp till TS men det kan säkert vara skönt med en rivstart och betala så mycket man bara vågar den 25:e för att se att det händer något fast då blir resten av månaden på marginalen.
Eller något annat sätt där en del sätt av i en buffert för oväntade utgifter och nöjen inom rimliga gränser.

Det svåra som jag ser är att hantera misslyckanden mentalt, hur kommer man tillbaka från en månad med noll amortering? I min värld så är det bara att acceptera detta och inse att nu tar det en månad till innan målet är nått.
Strategin kanske förändras om ett halvår eller så, lägg om lånen till något med en rimlig ränta och minska på amorteringen för att börja investera istället.

TS se till att du blir skuldfri, det är en skön känsla. Hoppas du uppdaterar så att vi lär oss något om hur man fungerar under tiden och hanterar det hela

Du argumenterar bra och med rimliga och tydliga exempel, jag kan inte annat än hålla med.

Motivation är jättebra och nödvändig, samtidigt är den ju individuell så exakt hur det fungerar för var och en vet vi inte men det finns ju vad som fungerar för flertalet.

Om målet bara är att betala av skulder och därefter får det bli som det blir kan snabb och hård späkning nog fungera, vill man däremot nå en varaktig förbättring som med större sannolikhet upprätthålls talar nog det mesta för en något mer försiktig hantering, där man betalar lite mer under tiden. Jag tycker man kan se det som en investering i vad man gör när skulden är betald.

Det går att jämföra med en person som ska gå ner 20 kg i vikt, man kan säkert med hård kontroll ta 2 kg/vecka och nå målet på 3 månader, frågan är vad som händer när du är där och om inte omläggningen till nya rutiner då snabbt för dig tillbaka upp. Går du istället in för 0,5-1 kg/vecka behöver du inte göra så stora förändringar, det tar ju då 6 månader+ i tid, men du har vant dig vid ett sätt att äta och träna som du bör ha lättare att upprätthålla.

Som start kan det dock kanske vara läge att ta ett rejält tag, både med vikt och lån, för att se att det gör skillnad, men annars är jag helt för en mer långsam och stadig förändring.

Jag tycker att liknelser med viktnedgång haltar lite. Man kan spara i vilken takt som helst, och det går bra så länge man har det nödvändigaste. Men när det gäller viktnedgång finns det en gräns. Rekommenderad takt brukar vara en nedgång på omkring ett halvkilo i veckan. Någon sådan rekommenderad takt finns inte när det gäller sparande och avbetalning på sina lån.

Bantar man för hårt tar kroppen stryk och det kan vara svårt att genomföra hela resan. Sparar man för hårt finns risken att man tappar sugen på sparande totalt, visst. Men det är en helt annorlunda mekanik.