Är det kört, eller hur går jag vidare?

Jag försöker bara förstå min egen förvirring. Tjejen jag dejtade "gjorde slut", eller hon sa att vi inte borde ses mer, i alla fall som hon känner nu. Vi dejtade under ungefär 5 månader. Misstänker har ett desorienterat anknytningsmönster.

Det började väldigt intensivt. Hon tog alla initiativ, medan jag var mer försiktig. När hon bad mig ta mer plats och planera dejter förändrades dynamiken direkt. Hon blev mer distanserad och kom ofta med ursäkter. Efter en lyckad middag hos mig drog hon sig undan ännu mer. Det ledde till ett samtal där hon erkände att hon även träffade en annan. Jag blev triggad och gav henne ett ultimatum att hon då behöver välja mig eller honom. Hon började gråta, vilket i sin tur gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta ses mer förutsättningslöst. Vi gjorde det en gång och att allt kändes bra, men hon ville inte följa med mig hem efteråt trots att kemin var bra. Jag tröttnade lite på distansen och gjorde slut några veckor senare. Men redan efter tre dagar sågs vi igen. Jag fick träffa hennes kompisar, som gillade mig jättemycket och jag fick se (på hennes initiativ) att en av hennes kompisar skrivit positiva saker om mig. Under slutet av kvällen ville hon inte följa med mig hem. Hon erkände senare att något "blockerade" henne, men hon kunde inte förklara vad. Detta fram-och-tillbaka-beteende fortsatte bara.

Innan hon reste bort på en veckas semester visade hon sin Tinder för att bevisa att jag var den enda hon träffade. Hon ringde från flygplatsen och hörde av sig i början av resan, men efter tredje dagen blev det radioskugga. När hon kom hem gjorde hon slut. Hon sa att hon verkligen gillar mig men inte kan sätta fingret på varför hon agerar så här, och att hennes hjärna inte känner likadant som i början. Jag är så förvirrad. Hon gråter och säger att hon gillar mig, men kan ändå inte släppa in mig på riktigt. Jag sa att vi nog aldrig kommer ses igen. Jag skickade ett sms och sa att hon är fantastisk, och hon svarade samma sak om mig. Nu tillämpar jag ingen kontakt (no contact).

Logiskt sett vet jag att relationen inte var bra för mig, i alla fall som den är nu. Men känslomässigt tär det fortfarande på mig. Så vad gör jag nu, och hur ska jag tänka? Tar tacksamt emot insikter. Jag vet liksom inte om jag är beredd att förlora henne för all framtid.

Jag försöker bara förstå min egen förvirring. Tjejen jag dejtade "gjorde slut", eller hon sa att vi inte borde ses mer, i alla fall som hon känner nu. Vi dejtade under ungefär 5 månader. Misstänker har ett desorienterat anknytningsmönster.

Det började väldigt intensivt. Hon tog alla initiativ, medan jag var mer försiktig. När hon bad mig ta mer plats och planera dejter förändrades dynamiken direkt. Hon blev mer distanserad och kom ofta med ursäkter. Efter en lyckad middag hos mig drog hon sig undan ännu mer. Det ledde till ett samtal där hon erkände att hon även träffade en annan. Jag blev triggad och gav henne ett ultimatum att hon då behöver välja mig eller honom. Hon började gråta, vilket i sin tur gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta ses mer förutsättningslöst. Vi gjorde det en gång och att allt kändes bra, men hon ville inte följa med mig hem efteråt trots att kemin var bra. Jag tröttnade lite på distansen och gjorde slut några veckor senare. Men redan efter tre dagar sågs vi igen. Jag fick träffa hennes kompisar, som gillade mig jättemycket och jag fick se (på hennes initiativ) att en av hennes kompisar skrivit positiva saker om mig. Under slutet av kvällen ville hon inte följa med mig hem. Hon erkände senare att något "blockerade" henne, men hon kunde inte förklara vad. Detta fram-och-tillbaka-beteende fortsatte bara.

Innan hon reste bort på en veckas semester visade hon sin Tinder för att bevisa att jag var den enda hon träffade. Hon ringde från flygplatsen och hörde av sig i början av resan, men efter tredje dagen blev det radioskugga. När hon kom hem gjorde hon slut. Hon sa att hon verkligen gillar mig men inte kan sätta fingret på varför hon agerar så här, och att hennes hjärna inte känner likadant som i början. Jag är så förvirrad. Hon gråter och säger att hon gillar mig, men kan ändå inte släppa in mig på riktigt. Jag sa att vi nog aldrig kommer ses igen. Jag skickade ett sms och sa att hon är fantastisk, och hon svarade samma sak om mig. Nu tillämpar jag ingen kontakt (no contact).

Logiskt sett vet jag att relationen inte var bra för mig, i alla fall som den är nu. Men känslomässigt tär det fortfarande på mig. Så vad gör jag nu, och hur ska jag tänka? Tar tacksamt emot insikter. Jag vet liksom inte om jag är beredd att förlora henne för all framtid.

Varenda varningsklocka borde ringa konstant hos henne så fort hon tänker på dig, hoppas hon kommer ifrån dig för all tid och evighet.

Även om hon kanske hade flera osv, så låter det i grunden som om du är misstänksam och i sämre fall kontrollerande. Folk kan och kommer göra fel, du kan inte och har ingen rätt att kontrollera andra för det för att du anser dig ha fog till det eller styra enskilda eller världen till rätta. Du får lära dig lita på eller acceptera andra om du ska umgås med folk, sen kommer en del göra fel och svika dig. Så är det. Så är människor. Men folk vill inte bli kontrollerade.

Ironiskt nog är det du som försöker kontrollera TS. Man har rätt att ställa krav och förhandla om saker och ting sen är det upp till motparten att gå med på det eller inte.

Jag försöker bara förstå min egen förvirring. Tjejen jag dejtade "gjorde slut", eller hon sa att vi inte borde ses mer, i alla fall som hon känner nu. Vi dejtade under ungefär 5 månader. Misstänker har ett desorienterat anknytningsmönster.

Det började väldigt intensivt. Hon tog alla initiativ, medan jag var mer försiktig. När hon bad mig ta mer plats och planera dejter förändrades dynamiken direkt. Hon blev mer distanserad och kom ofta med ursäkter. Efter en lyckad middag hos mig drog hon sig undan ännu mer. Det ledde till ett samtal där hon erkände att hon även träffade en annan. Jag blev triggad och gav henne ett ultimatum att hon då behöver välja mig eller honom. Hon började gråta, vilket i sin tur gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta ses mer förutsättningslöst. Vi gjorde det en gång och att allt kändes bra, men hon ville inte följa med mig hem efteråt trots att kemin var bra. Jag tröttnade lite på distansen och gjorde slut några veckor senare. Men redan efter tre dagar sågs vi igen. Jag fick träffa hennes kompisar, som gillade mig jättemycket och jag fick se (på hennes initiativ) att en av hennes kompisar skrivit positiva saker om mig. Under slutet av kvällen ville hon inte följa med mig hem. Hon erkände senare att något "blockerade" henne, men hon kunde inte förklara vad. Detta fram-och-tillbaka-beteende fortsatte bara.

Innan hon reste bort på en veckas semester visade hon sin Tinder för att bevisa att jag var den enda hon träffade. Hon ringde från flygplatsen och hörde av sig i början av resan, men efter tredje dagen blev det radioskugga. När hon kom hem gjorde hon slut. Hon sa att hon verkligen gillar mig men inte kan sätta fingret på varför hon agerar så här, och att hennes hjärna inte känner likadant som i början. Jag är så förvirrad. Hon gråter och säger att hon gillar mig, men kan ändå inte släppa in mig på riktigt. Jag sa att vi nog aldrig kommer ses igen. Jag skickade ett sms och sa att hon är fantastisk, och hon svarade samma sak om mig. Nu tillämpar jag ingen kontakt (no contact).

Logiskt sett vet jag att relationen inte var bra för mig, i alla fall som den är nu. Men känslomässigt tär det fortfarande på mig. Så vad gör jag nu, och hur ska jag tänka? Tar tacksamt emot insikter. Jag vet liksom inte om jag är beredd att förlora henne för all framtid.

Om du inte kan lita på din partner så har du valt fel och får gå vidare och hitta någon som uppfyller dina krav.

Du kan inte styra och kontrollera någon annan, det finns lagar mot detta. Att kräva kontroll över mobiler och konton är redan över gränsen. Felet ligger hos dig. Du får hitta någon du inte behöver misstänka för otrohet, men du kan inte kontrollera personen.

Att en högerskithög som du har låg självkänsla, dåligt självförtroende och vill kontrollera kvinnor förvånas dock ingen över. Du tycker ju inte ens kvinnor ska ha rösträtt Själv sitter du på flashback dygnet runt och lever knappast upp till dina bedrövliga åsikter om andra. Du är garanterat i stort behov av staten och vården själv. Är det någon som behöver kontrolleras och inte borde få rösta så är det du själv. Projicering på andra och kvinnor för egen mental störning eller vad?