Är det kört, eller hur går jag vidare?

Jag försöker bara förstå min egen förvirring. Tjejen jag dejtade "gjorde slut", eller hon sa att vi inte borde ses mer, i alla fall som hon känner nu. Vi dejtade under ungefär 5 månader. Misstänker har ett desorienterat anknytningsmönster.

Det började väldigt intensivt. Hon tog alla initiativ, medan jag var mer försiktig. När hon bad mig ta mer plats och planera dejter förändrades dynamiken direkt. Hon blev mer distanserad och kom ofta med ursäkter. Efter en lyckad middag hos mig drog hon sig undan ännu mer. Det ledde till ett samtal där hon erkände att hon även träffade en annan. Jag blev triggad och gav henne ett ultimatum att hon då behöver välja mig eller honom. Hon började gråta, vilket i sin tur gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta ses mer förutsättningslöst. Vi gjorde det en gång och att allt kändes bra, men hon ville inte följa med mig hem efteråt trots att kemin var bra. Jag tröttnade lite på distansen och gjorde slut några veckor senare. Men redan efter tre dagar sågs vi igen. Jag fick träffa hennes kompisar, som gillade mig jättemycket och jag fick se (på hennes initiativ) att en av hennes kompisar skrivit positiva saker om mig. Under slutet av kvällen ville hon inte följa med mig hem. Hon erkände senare att något "blockerade" henne, men hon kunde inte förklara vad. Detta fram-och-tillbaka-beteende fortsatte bara.

Innan hon reste bort på en veckas semester visade hon sin Tinder för att bevisa att jag var den enda hon träffade. Hon ringde från flygplatsen och hörde av sig i början av resan, men efter tredje dagen blev det radioskugga. När hon kom hem gjorde hon slut. Hon sa att hon verkligen gillar mig men inte kan sätta fingret på varför hon agerar så här, och att hennes hjärna inte känner likadant som i början. Jag är så förvirrad. Hon gråter och säger att hon gillar mig, men kan ändå inte släppa in mig på riktigt. Jag sa att vi nog aldrig kommer ses igen. Jag skickade ett sms och sa att hon är fantastisk, och hon svarade samma sak om mig. Nu tillämpar jag ingen kontakt (no contact).

Logiskt sett vet jag att relationen inte var bra för mig, i alla fall som den är nu. Men känslomässigt tär det fortfarande på mig. Så vad gör jag nu, och hur ska jag tänka? Tar tacksamt emot insikter. Jag vet liksom inte om jag är beredd att förlora henne för all framtid.

Varenda varningsklocka borde ringa konstant hos henne så fort hon tänker på dig, hoppas hon kommer ifrån dig för all tid och evighet.

Så du tycker han skulle acceptera att hon hade en annan efter fem månader?

TS: Gå vidare.

Med en så kontrollerande och svartsjuk pojkvän att hon var tvungen att visa vad hennes kompisar tyckte om honom och att hon hade anmälningsplikt när hon åkte på semester så hoppas jag att det inte var den enda hon hade under tiden.

Det var aldrig aggressivt, utan jag sa att jag blev ledsen av det. Jag hade precis uttryckt att jag bara träffar henne och några dagar senare så var hon tvungen att trycka upp det i ansiktet på mig. Så nja, vet inte om jag håller med. Det handlade om att sätta en gräns.

Tror att du läser in fel Jag bad aldrig om något, hon visade för att hon var glad att de tyckte om mig. Absolut inget kontrollbehov i den bemärkelsen, nej. Ska även tilläggas att hon skrev dagen efter och tackade för att jag träffade dem, att hon verkligen uppskattade det.

Tack! Det var inget jag ville acceptera i längden, och hon sa till mig efteråt att det blev fel. Hon nämnde att hon redan då slutat träffa honom, men inte var tydlig med det. Jag tolkar det bara som att hon fortfarande ville ha kvar kontrollen (relaterat till hennes anknytningsmönster), men när hon bröt erkände hon att han redan var ute ur bilden när hon sa det. Det här var ett samtal som kom upp efter middagen som var jättetrevlig och hon helt plötsligt skapade distans när jag frågade om vi skulle ses till helgen. Det kom massa ursäkter osv, vilket i sin tur ledde till samtalet kring att jag bara träffar henne. Ville liksom ta bort hennes eventuella frågetecken kring mig.

Du är såklart friendzoned om hon visar dig vad hon skrivit om dig med en tjejkompis.
En kvinna som håller av dig på riktigt diskuterar inte dig med tjejkompisarna. Än mindre outar dig.
Eller hur gamla är ni förresten?

Det händer ibland att känslorna överlever krocken med verkligheten. Men den segrar alltid till sist.

Förstår inte varför det skulle vara friendzone. Man diskuterar väl någon man dejtar med sina kompisar, lika mycket som jag gjorde för att få perspektiv på saker. Hon visade bara att hennes kompis skrivit något positivt om mig, inget mer med det och hon hade pratat specifikt om den här kompisen tidigare. Vi är i 30-årsåldern.

Ja, det var inget snack om att det inte fanns känslor. Det fanns det alltid, även under vårt sista samtal. Vi uttryckte hur mycket vi tycker om varandra, men att hon inte kan gå vidare när det är såhär.

Jag hämtade mina grejer hos min flickvän idag som jag gjorde slut med för en tid sedan. Känslorna grep tag i mig direkt. Men jag vet att jag gjorde rätt och stålsatte mig. Nu känns det som att ett åskoväder passerade och solen skiner igen.