Citat:
Nej, Israel intresserar mig inte särskilt mycket. Jag är oerhört trött på det eviga Israel-Palestina-tjatet som jag har tvingats lyssna på ända sedan sjuttiotalet. Jag menar att kristna bör tona ned betydelsen av Israel och Jerusalem, oavsett deras politiskt-strategiska roll, för det är en helt annan fråga.
Får inte fram något från Stanley Kurtz som avviker från standardlinjen för judisk identitetspolitik just nu. Det vill säga en kombination av amerikansk liberalism i Väst och israelisk expansionism i Öst. Får till exempel fram att han länge har lobbat för att israelkritik ska vara portförbjuden vid institutioner för Mellanösternstudier. När han skriver om "västerländsk civilisation" är det i försvar av en amerikansk tradition som i grunden är antieuropeisk. Det är ren lögn att klistra "konservatism"-etiketter på sådant. Han är en jude som förutsägbart utgår från judiska egenintressen, inte någon som "råkar vara jude".
Det kristna är eget i betydelsen att det växte fram som någonting nytt som ersatte när den romerska civilisationen dog ut. Kristendomens högre tänkande om teologi är utvecklat ur platonismen, som definitivt hade en politisk dimension. Även om de överlappade tidsmässigt såg ju samtiden bevisligen konflikter mellan det äldre, befintliga och såväl Sokrates som Jesus.
Du verkar sedan även glida in på ett annat sionistiskt och neokonservativt diskussionsspår, som handlar om att demonisera islam å Israels vägnar snarare än att diskutera civilisationsbegreppet. Detta är del av en pro-israelisk krigshets och ingenting annat.
En civilisation är hur som helst inget politiskt program utan någonting som överskrider sådant, som styr i vilka banor folk över huvud taget tänker på politiska program. Augustinus och Thomas Aquinas har t.ex. haft enorm påverkan på politiskt tänkande, utan att för den sakens skull ha utvecklat detaljerade program att rulla ut.
Herakleitos' världsåskådning var immanent, så det finns ingen gränsdragning mellan det kosmiska (i kristendomen utomvärldsligt) och t.ex. militära angelägenheter. Det jag syftade på är hans kända fragment om Polemos som inrättare av alla ordningar och hierarkier. "Kriget är alltings fader, alltings härskare; vissa har det utpekat som gudar, andra som människor, vissa gjorde det till slavar, andra till fria". (Här finns f.ö. inte heller någonting utopiskt, eftersom ett sådant tänkande leder till insikten om det destruktiva i att drabbas av hybris. Behovet av syndafallsmotivet för att förebygga utopism uppstår som en konsekvens av transcendensläran; om utomvärldslig sanning finns och profeter finns borde det annars vara möjligt att skapa ett gudarike på jorden.)
Det kristna är eget i betydelsen att det växte fram som någonting nytt som ersatte när den romerska civilisationen dog ut. Kristendomens högre tänkande om teologi är utvecklat ur platonismen, som definitivt hade en politisk dimension. Även om de överlappade tidsmässigt såg ju samtiden bevisligen konflikter mellan det äldre, befintliga och såväl Sokrates som Jesus.
Du verkar sedan även glida in på ett annat sionistiskt och neokonservativt diskussionsspår, som handlar om att demonisera islam å Israels vägnar snarare än att diskutera civilisationsbegreppet. Detta är del av en pro-israelisk krigshets och ingenting annat.
En civilisation är hur som helst inget politiskt program utan någonting som överskrider sådant, som styr i vilka banor folk över huvud taget tänker på politiska program. Augustinus och Thomas Aquinas har t.ex. haft enorm påverkan på politiskt tänkande, utan att för den sakens skull ha utvecklat detaljerade program att rulla ut.
Herakleitos' världsåskådning var immanent, så det finns ingen gränsdragning mellan det kosmiska (i kristendomen utomvärldsligt) och t.ex. militära angelägenheter. Det jag syftade på är hans kända fragment om Polemos som inrättare av alla ordningar och hierarkier. "Kriget är alltings fader, alltings härskare; vissa har det utpekat som gudar, andra som människor, vissa gjorde det till slavar, andra till fria". (Här finns f.ö. inte heller någonting utopiskt, eftersom ett sådant tänkande leder till insikten om det destruktiva i att drabbas av hybris. Behovet av syndafallsmotivet för att förebygga utopism uppstår som en konsekvens av transcendensläran; om utomvärldslig sanning finns och profeter finns borde det annars vara möjligt att skapa ett gudarike på jorden.)
Eftersom Bibeln lär att alla nationer står under dom, inklusive Israel, har ingen nation teologisk särstatus i det nya förbundet. Den moderna staten Israels existens är därför teologiskt obetydlig ur ett kristet perspektiv. Det är det himmelska Jerusalem och det andliga Israel, nämligen Gudsstaten (Augustinus), som har teologisk betydelse, inte en geopolitisk stat i Mellanöstern. Men det fanns visserligen andra motiv för staten Israels bildande.
Messias tar över Davids kungadöme, men han gör det i sin upphöjelse, inte genom att återvända till ett jordiskt palats. Nya testamentet menar alltså att Jesus redan nu sitter på Davids tron genom sin himmelska tronbestigning.
Du misskarakteriserar Kurtz. Han är starkt kritisk mot den moderna progressiva liberalismen, och hans position ligger betydligt närmare Hazony än den amerikanska liberalismen. Kurtz är knuten till National Review och Ethics and Public Policy Center, och har länge varit en del av den amerikanska kulturkonservativa miljön. Hans huvudfokus är motstånd mot progressiv identitetspolitik och försvar av den västerländska civilisationen.
Det stämmer att Augustinus och Thomas av Aquino har präglat det politiska tänkandet genom att klargöra att politiken varken kan frälsa människan eller skapa det perfekta samhället. Hade människor lyssnat till deras insikter hade vi sannolikt undsluppit både kommunismen och fascismen, med alla de fasor dessa ideologier förde med sig. Augustinus utvecklar detta med stor klarhet i sitt mästerverk Guds stad.