Skrotad mängdrabatt för småbrott - en reform som leder till skräcksamhälle?

Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.

Straffet är till för att brottsoffret ska få rättvisa och upprättelse, inte för någonting annat. Det är därför inte nåt som ska justeras av några som helst andra faktorer. Inga. Om brottsoffret själv yrkar på ett sänkt straff är det en annan sak, men samhället och rättsväsendet har varken nån rätt eller nån grund för att göra det på egen hand.

Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.

Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.

Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.

Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.

Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.

Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.

Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.

Diskussionsfrågor:

1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?

2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?


VIKTIGAST:

3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?

Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.

När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?



OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.

Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.

​Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.

​Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.

Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.

Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.

Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.



EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.

När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.

Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?

Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?

Straff har självklart många fler funktioner än så, till exempel att avskräcka folk i allmänhet från att begå brottet ifråga samt att avskräcka den dömde från att begå brott i framtiden.

HAHA, satan vad avundsjuk du är Någon har uppenbarligen inte fått ligga på länge, eller kanske över huvud taget

Vi pratar inte om gängkriminella, fan lugna ner dig.

Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.

Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.

Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.

Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.

Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.

Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.

Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.

Diskussionsfrågor:

1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?

2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?


VIKTIGAST:

3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?

Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.

När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?



OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.

Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.

​Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.

​Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.

Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.

Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.

Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.



EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.

När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.

Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?

Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?

Tittar man på hur detta har fungerat i prakitken, så visar det sig att den här typen av påföljder för livstilskrimnella har noll effekt. Det finns bara en sak som fungerar och det är inlåsning. Länge.




Kriminella räknar inte med att åka fast och i de fall de räknar med det så bryr de sig inte.

Frågan man måste ställa sig:
- Vill man ha livstilskriminella ute i samhället, ägna sig ohämmat åt stölder, rån och annat?
- Eller inte?

Vill man inte ha det måste ha man ha åtgärder som leder till det önskade resultatet. Dvs avskilja den kriminelle från möjligheter att begå brott.

Nej, det är en efterkonstruktion.

Det är ursprungligen fråga om rättvisa (vilket i sig förstås är rätt knepigt), och därmed en balans mellan den skada som offret har lidit och den motsvarande "skada" förövaren ska utsättas för.

Självklart kan straff ha en avskräckande effekt, men det är inte den primära funktionen.

Vad är den primära funktionen enligt dig?

Det står i det inlägg du citerade.

Nej.

Nej, det är en efterkonstruktion.

Det är ursprungligen fråga om rättvisa (vilket i sig förstås är rätt knepigt), och därmed en balans mellan den skada som offret har lidit och den motsvarande "skada" förövaren ska utsättas för.

Självklart kan straff ha en avskräckande effekt, men det är inte den primära funktionen.