Atheister, vad tror ni händer efter döden?

I evighet?

Ja, varför inte ? Knullen man minns, är ju dom som pågick längst.

Så kanske du känner just nu men vi förstår nog båda två att du skulle söka dig till andra intressen inom säg en miljon år.

Japp FIFA på Playstation lär finnas även då, men man lär aldrig tröttna på en avsugning då och då.

Jag är ateist och tror att döden är slutet på allt, det blir bara svart mörker.

Jag ser logiskt på det hela. Det "borde" inte hända något alls efter att man dör. När hjärnan slutar fungera "dör", så kan vi inte uppleva något. Inget mörker, inga känslor eller intryck. Så något efterliv finns inte av naturliga skäl. Kan man inte uppleva något eller känna något, se något, höra något, så är det bara över. Sen tror vissa att energin som finns i oss eller en själ dra vidare och startar om nånstans. Men då är det ju fortfarande inte "jag" som börjar ett nytt liv. "Jag" är ju mina minnen, personlighet mm som jag har i detta livet. Men visst vore det fint om det finns en fortsättning. Men den kommer man ju inte få uppleva som individ i så fall. Man kanske blir ett knott eller en maskros?

Det finns vittnesmål från personer som dött men sedan kommit till liv igen som tyder på att åtminstone vissa har haft upplevelser medan de var döda. Många talar om en mörk tunnel i vars slut de upplever ljus och varelser.

Intressant att du tänker att du finns i hjärnan men har en odödlig själ av opersonlig energi. Jag tror att hjärnan är bioligisk intelligens genom vilken vi (själar, personer) kan uppleva (och lära oss att förflytta våra bioligiska kroppar i) en materiell värld. Ungefär som virtual reality.

Jesus menar att Gud skapar oss, själen, och låter oss uppleva världen.

Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. -- — Matteus 10:28

Det vet jag inte, men det vet inte religionen heller!

Att vara död ett tag och sedan komma tillbaka är inte samma sak som när man är död permanent. Då finns det elektriska signaler kvar i hjärta och hjärna som håller funktioner igång. Finns inte det, så går det inte komma tillbaka igen. Då blir det typ samma som att ligga i koma. Hjärnan arbetar till viss del och därför upplever man saker man drömmer om.

Det finns de som varit helt utan hjärnaktivitet och sedan vaknat och berättat, t.ex i det väldokumenterade fallet med Pam Reynolds (wikipedia).

Reynolds was under close medical monitoring during the entire operation. During part of the operation she had no brain-wave activity and no blood flowing in her brain, which rendered her clinically dead. She claimed to have made several observations during the procedure which medical personnel reported to be accurate.

När hjärnan får syrebrist släpper den taget om uppmärksamheten och många upplever en färd inåt i en mörk tunnel, en färd som inte är viljestyrd.

Jag tror att för individen kommer det bli svart, tomt, ett drömlöst narkosmörker. Sedan kommer den rudimentära upplevelsen för alla proto-/mikromedvetanden i cellerna, bakterierna och svamparna som utgör ens kropp genom gå igenom något liknande.
Sedan kommer delarna som utgjorde allt detta spridas på olika vis, och hamna på många olika ställen, och till slut börja ingå i nya konstellationer som nya bakterier, celler och svampar, vilka kan börja ingå i nya makroorganismer med avancerade makromedvetanden.

Där är det tänkbart att något i det som utgör min känsla av subjektivitet idag som levande person, då kan vara med på något vis och dela något av upplevelsen hos den nya konstellationen. Inte som att "jag" bara vaknar upp som en nyfödd, som att hela jag bara magiskt förts över, utan att "jag" är borta för alltid, men att jag ändå finns kvar, som en liten del av nya medvetna varelser.

Eller för att uttrycka det med en klumpig metafor. Att vara en levande varelse är som att vara ett sandslott. Det är konstellation av sandkorn som oundvikligen kommer utplånas. Om inte vågor kommer in så kommer regnet, eller vinden, eller någon som vill sparka sönder det. Hur som helt kommer alla spår av att det någonsin fanns försvinna, just den konfigurationen av sandkorn är borta för alltid, men sanden finns kvar, och det kommer alltid komma nya ungar och bygga nya sandslott.

(Jag har för mig att man inom buddismen har någon mindre efterbliven metafor än den jag just hittade på, typ i stil med att ett liv är en våg på ett hav, bara en rörelse i det större sammanhanget. Till slut stannar just denna specifika våg, men havet finns kvar, och det kommer nya vågor. Vattnet som vågen bestod av, det försvinner aldrig. Eller nåt sånt. Jag gillar den idén.)

Man behöver inte blanda in gudar eller mystiska sagofigurer. Livet och det subjektiva medvetandet är mystiskt nog som det är, och jag tror att vi än så länge knappt har skrapat på ytan i det här.

Game over.