Citat:
Ursprungligen postat av
Plukke
Som ung var det en begränsad utbud av idrotter. Hade det funnits tex judo eller tae kwon do hade jag nog sysslat med det som barn.
Nu pratar vi om 80/90talet samt början av 2000.
Jag grät som fan i min säng till sömns sådär 1997 för att jag sög på skolmästerskapet. Det jag inte förstod förrens senare i livet är att de som stod på pallen och fick en bronsmedalj i längdhopp har i 4-6 är spelat innebandy och fotboll under skoltid som raster och idrottslektionen samt på kvällen. Det blev ju typ 2,5 pass gånger 2-3 i veckan och därmed mer rörlighet än att förlita sig på att vara duktig på enbart idrottstimmen och jag hade faktiskt 500 meter till planen.
Jag tror (som många också tror ) att man märkte ingen skillnad då man övade som barn . Idag i vuxenåldern vet vi att om man äter 400 kcal mindre och äter 30 gr mer protein och styrketränar eller promenerar det blir en skillnad efter 1-3 veckor.
Bättre blev det inte att Lilla Sportspegeln gick på tv och vissa av barnen hade massvis med lokaler och medaljer från friidrott, skidåkning, brottning, motocross.
Pokalerna och medaljerna var ett kvitto på att man var duktig. Jag fick två medaljer senare i livet då jag gick gymnasiet i en annan idrott och då blev det mer att det var principen,jag sket i om det var brons eller silver bara jag fick en medalj.
Så frågeställningen blir
- Grät du dig till sömns efter skolmästerskapet för att du inte fick en medalj?
- Deltog du i någon idrott och kämpande som fan men vann inget?
- Var det viktigt för dig att vara duktig i idrott?
Nu var detta 1997 och jag kan vara tänka mig hur det är att vara barn 2026 som 9-12 åring och att smartphones har tagit över.
Kom att reflektera över just detta efter att jag i 40+ ålder börjat tränat bordtennis i en klubb. Jag spelade jättemycket pingis som ung, i skolan och på fritidsgårdar, dock aldrig seriöst och organiserat. Under trettio år nuddade jag inte ens pingisrack. Dock hela tiden sysslat med andra racketsporter som padel, badminton och tennis.
Efter att ha tränat ungefär ett år, spelade jag på vår klubbträning ett set mot en 12-årig kille, som jag visste att hade "vinnarskalle", alltså nyspråksordet för problem med känsloreglering. Jag försökte verkligen bara lägga tillbaka lagom bollar, inte för lätta, inte för svåra. Tyvärr tappade han fokus och tålamod, började missa mer och mer.
Till slut vann jag setet motvilligt, efter att han med tårar i ögonen bara slog hårdare och hårdare i ren frustration. Efter setet sprutade tårarna som en jävla fontän. Min första instinkt var att gå fram, ge honom en örfil och säga att han ska sluta skämma ut sig när han beter sig som en liten tjej.
För mig var hans reaktion totalt överdriven och stod på inget vis i proportion till "nederlaget". Jag har ägnat mig åt racketsporter sen jag var fem år gammal, och inte ens som liten unge bölade jag om jag torskade. Aldrig någonsin, har inte ens varit nära tårar. Kanske det alltid varit viktigare för mig att ha kul, än att vinna. Vet ej om det är jag som är känslomässigt hämmad, kan ta förluster eller om lillkillen behöver jobba med att hantera sina känslor?
