Citat:
Ursprungligen postat av
Putinhater
Som sagt du har noll koll på psykologi och det du påstår låter bara krystat, nej ett riktigt offer Undviker gärningsmannen och gör en polisanmälan, en falsk anmälan då är det däremot logiskt att man försöker pressa fram falska bevis genom att anklaga men ett riktigt offer skulle aldrig göra så det faller på sin egen orimlighet, förstår att du tror på vilka sagor som helst men i detta fallet är det uppenbart att TS är oskyldig,
Nope. Jag känner rentav en kvinna som blev grovt våldtagen av sin dåvarande pojkvän (hon har fortfarande fysiska men efter övergreppet). När det var slut mellan dem, så konfronterade hon honom med detta (igen, hon hade även gjort det direkt efter våldtäkten). Hon ville höra honom erkänna våldtäkten. Vilket han gjorde (vi var där, några stycken med henne, så jag vet) och han skröt tom. om mer saker, som hon inte berättat om, när vi andra konfronterade honom. Han beskrev övergreppet som värre än vad hon gjorde. Mer våld, mer förnedring. För hennes del var det dock viktigt att han erkände. För henne. Hon polisanmälde inte honom. Trots att hon alltså hade gott om bevis i hans erkännande. Polisanmälan var hon rädd för att göra (till skillnad från konfrontationen).
Och hon är inte den enda! Herregud! Finns ju gott om kvinnor som blir våldtagna inom ramen av sina förhållanden och som kräver svar av förövaren på "varför kunde du göra såhär mot mig?". Eller kvinnor som är vänner med förövaren!
Se tex. SVTs serie som heter "Utan samtycke". Där är det ett av offren som konfronterar sin förövare dagen efter med varför han våldtog henne. Han erkänner. Och blir sedan polisanmäld och dömd.
Det är en del av upprättelsen, som gör att offer som
känner sin förövare, vill ha svar från förövaren. En ursäkt och en förklaring.
Sådan konfrontation drivs ju av ilska och förtvivlan.
Men som sagt var: inte alltid det räcker. och då blir det polisanmälan och/eller terapi.
För min vän blev det långvarig terapi. För det räckte inte med hans erkännande. Hon kände sig lika förnedrad ändå. Det som hjälpte var väl att vi som står henne nära, fick se hans erkännande. Det gav henne känslan av att vi därmed skulle veta att det hon berättat för oss var sant och riktigt.