Efter kvällens samtal med Saga har min förståelse ökat för hon murades in i våldets normalisering:
SAGA BERÄTTAR OM VÅLDET
När jag talar med Saga framträder ett mönster, som börjar redan vid äktenskapets start 2019 och pågår till dess slut 2025. Återkommande episoder, som följer samma ordning:
Ofta börjar dagen med att Solviksmannen vill att hon ska ligga kvar i sängen och ha sex med honom, fast hon egentligen vill ta hand om sina hästar först. Hon går honom mer och mer till mötes i detta. Men tycker han att hon är frånvarande, ”kylig” eller ouppmärksam, börjar hans kritik.
Själv vill hon ofta gå upp ur sängen tidigt, även en helgmorgon - och ta hand om hästarna, städa eller göra annat som behöver göras.
Solviksmannen skjuter gärna på praktiska saker eller gör dem på ett, enligt Sagas tycke, omständligt sätt.
Trots att Saga går Solviksmannen till mötes i det mesta som han vill, som kan vara att hon ska läsa högt för honom ur Rudolf Steiners böcker, kan han reagera på ett tonfall från henne eller sättet som hon rör sig på. Han gillar inte heller att hon dammsuger (han föredrar om hon våttorkar) - vilket leder till kritik, krav, klagomål och långa resonemang från honom, om hennes personlighet, känsloliv och motiv.
Hon beskriver hur hon försöker hålla sig lugn, undvika konflikt och bara stå ut, tills kritiken går över.
Men om hon till slut blir frustrerad och snäser tillbaka eller visar irritation, berättar hon att Solviksmannen tar detta som en signal att eskalera sin kontroll - till en återkommande fysisk metod.
Saga berättar att samma metod återkommer under äktenskapets sex år: Hon beskriver hur han går fram till henne, knäar henne i sidan, drar ned henne på golvet och sätter sig på henne, låser hennes händer under sina knän - och drar hennes huvud bakåt vid hårfästet. Ibland sliter han så hårt i håret, att hennes huvud dunkas mot golvet. Han kan även ta tag i huvudet med båda händerna och dunka det hårt i golvet.
Samtidigt föreläser han för henne om att hon är psykotisk eller inte förstår sitt eget bästa. Om hon gråter, säger han att det inte är synd om henne. Om hon klagar över smärta, kan han öka trycket, genom att vrida hennes arm till en mer smärtsam position - eller trycka hårdare mot den med knät.
Saga berättar också att han i dessa situationer kan spotta henne i ansiktet eller slå henne i ansiktet eller över örat, om han anser att hon inte lyssnar. Han kan även föra upp sitt knä och trycka det mot hennes bröst eller hals.
Under relationens sista åtta månader beskriver Saga att mönstret eskalerar kraftigt. Det som tidigare har inträffat mer sporadiskt, börjar då upprepas varje helg. För henne är det därför inte fråga om en serie isolerade händelser, utan om en återkommande metod, där långvarig kritik och kontroll övergår i fasthållning, förnedring och våld.
Episoderna kan pågå i timmar - och slutar bara om hon säger något i stil med ”nu måste jag faktiskt åka till jobbet, och om jag kommer försent till jobbet, fattar de att det är något som händer”. Saga jobbar nämligen även på helgerna. Om han har slagit henne med synliga blåmärken som resultat, kan hon irritera sig på det. Hon vill inte att någon ska få veta. Hon har vid det laget levt med våldet så länge, att hon accepterar det som sitt liv.
Solviksmannen fortsätter att hålla kontakten med henne genom SMS över hela arbetsdagen.
SAGA BERÄTTAR OM VÅLDET
När jag talar med Saga framträder ett mönster, som börjar redan vid äktenskapets start 2019 och pågår till dess slut 2025. Återkommande episoder, som följer samma ordning:
Ofta börjar dagen med att Solviksmannen vill att hon ska ligga kvar i sängen och ha sex med honom, fast hon egentligen vill ta hand om sina hästar först. Hon går honom mer och mer till mötes i detta. Men tycker han att hon är frånvarande, ”kylig” eller ouppmärksam, börjar hans kritik.
Själv vill hon ofta gå upp ur sängen tidigt, även en helgmorgon - och ta hand om hästarna, städa eller göra annat som behöver göras.
Solviksmannen skjuter gärna på praktiska saker eller gör dem på ett, enligt Sagas tycke, omständligt sätt.
Trots att Saga går Solviksmannen till mötes i det mesta som han vill, som kan vara att hon ska läsa högt för honom ur Rudolf Steiners böcker, kan han reagera på ett tonfall från henne eller sättet som hon rör sig på. Han gillar inte heller att hon dammsuger (han föredrar om hon våttorkar) - vilket leder till kritik, krav, klagomål och långa resonemang från honom, om hennes personlighet, känsloliv och motiv.
Hon beskriver hur hon försöker hålla sig lugn, undvika konflikt och bara stå ut, tills kritiken går över.
Men om hon till slut blir frustrerad och snäser tillbaka eller visar irritation, berättar hon att Solviksmannen tar detta som en signal att eskalera sin kontroll - till en återkommande fysisk metod.
Saga berättar att samma metod återkommer under äktenskapets sex år: Hon beskriver hur han går fram till henne, knäar henne i sidan, drar ned henne på golvet och sätter sig på henne, låser hennes händer under sina knän - och drar hennes huvud bakåt vid hårfästet. Ibland sliter han så hårt i håret, att hennes huvud dunkas mot golvet. Han kan även ta tag i huvudet med båda händerna och dunka det hårt i golvet.
Samtidigt föreläser han för henne om att hon är psykotisk eller inte förstår sitt eget bästa. Om hon gråter, säger han att det inte är synd om henne. Om hon klagar över smärta, kan han öka trycket, genom att vrida hennes arm till en mer smärtsam position - eller trycka hårdare mot den med knät.
Saga berättar också att han i dessa situationer kan spotta henne i ansiktet eller slå henne i ansiktet eller över örat, om han anser att hon inte lyssnar. Han kan även föra upp sitt knä och trycka det mot hennes bröst eller hals.
Under relationens sista åtta månader beskriver Saga att mönstret eskalerar kraftigt. Det som tidigare har inträffat mer sporadiskt, börjar då upprepas varje helg. För henne är det därför inte fråga om en serie isolerade händelser, utan om en återkommande metod, där långvarig kritik och kontroll övergår i fasthållning, förnedring och våld.
Episoderna kan pågå i timmar - och slutar bara om hon säger något i stil med ”nu måste jag faktiskt åka till jobbet, och om jag kommer försent till jobbet, fattar de att det är något som händer”. Saga jobbar nämligen även på helgerna. Om han har slagit henne med synliga blåmärken som resultat, kan hon irritera sig på det. Hon vill inte att någon ska få veta. Hon har vid det laget levt med våldet så länge, att hon accepterar det som sitt liv.
Solviksmannen fortsätter att hålla kontakten med henne genom SMS över hela arbetsdagen.