Om man bara kör de stora dragen så är allt egentligen väldigt enkelt.
När FN skapade Israel 1948 var USA bara måttligt intresserad (men insisterade på att få skriva under först, eftersom det ansågs prestigefyllt på den tiden). Det svala amerikanska intresset för Israel fortsatte till slutet av 60-talet och sexdagarskriget, då det blev klart att Sovjetunionen geopolitiskt hade spelat bort USA och fått arabländerna "på sin sida" genom att förse dem med vapen. Det enda land som fanns kvar i regionen där USA kunde få in foten var Israel (som samtidigt lägligt var i desperat behov av hjälp). Det är alltså den egentliga bakgrunden till alliansen mellan USA och Israel, dvs. 60- och 70-talets geopolitiska stormaktsspel, samma spel som ledde till Kubakrisen, Vietnamkriget och en massa annat. Och trots allt pseudoreligiöst fnatteri och annat som inkommit under senare tid så är det, rent realpolitiskt, vad Israel är än idag: en amerikansk "satellitstat" med hjälp av vilken USA projicerar stormakts-"power" i regionen.
Iran har, lustigt nog, samma geopolitiska stormaktsbakgrund. Shahen installerades 1953 som regent i en kupp organiserad av Storbritannien och USA, för att geopolitiskt lägga beslag på Iran och säkra det som en tillgång i det kalla kriget. För britterna var det egentligen fråga om att ta tillbaka "sin" oljeindustri i landet (som hade nationaliserats av den iranska regeringen). Shahen/Iran fick samma sorts "hjälp" som Israel senare fick och framförallt USA, dvs. vapen, pengar och underrättelseinformation. I 25 år fungerade den delen bra, och med hjälp av pengarna framstod Iran som Mellanösterns stora framstegsland. Men under ytan kokade ett motstånd, och det var INTE islamskt, utan nationalistiskt sekulärt. Redan 1957 grundades SAVAK (världens kanske mest ökända hemliga polis) för att hålla "olikasinnade" på mattan. SAVAK tränades och finansierades av amerikanska CIA, men hatades av befolkningen.
1979 gav iranierna (dumt nog) makten till Khomeini genom en oblodig revolution (shahen flög iväg till USA och Khomeini flög in, typ), men inte pga. fundamentalistisk islam utan baserat på ett islamskt koncept om en "rådgivande islamsk lagkunnig" ("Velâyat-e Faqih"). Iranierna hade ett nationalistiskt horn i sidan till USA pga. statskuppen och ett till i andra sidan i form av att den av USA tillsatta regenten amerikaniserade och förstörde Irans 2500 gamla kultur, och ett tredje i form av att "USA hade skapat SAVAK", och när president Carter vägrade utlämna shahen till Iran för rättegång (med hänvisning till pågående cancerbehandling) så stormade 400 iranska studenter den amerikanska ambassaden i Iran. Och den 444 dagar långa, studentimproviserade gisslankrisen har mer än nåt annat satt sin prägel relationerna mellan USA och Iran. Sovjetunionen tackade förstås och tog emot, när de fick Iran serverat på en bricka.
Förhållandet mellan USA-stödda Iran och USA-stödda Israel var gott och fungerade väl, men den iranska revolutionens 180-grader mot "allt USA" omfattade också Israel, och ett motstånd mot Israel synkade 1979 med motsvarande åsikter bland alla andra arabländer, vilket var viktigt för shia-dominerade Iran. Att motarbeta den amerikanska "satellitstaten" Israel var dessutom förstås helt i linje med den sovjetiska geopolitiska strategin, och Sovjetunionen fick fritt spelrum i nästan 1,5 år tack vare gisslandramat, som gjorde att alla västländer kände sig nödgade att stötta USA.
Det är liksom uppställningen av pjäserna på shackbrädet. Och det är inte mycket som ändrats sedan dess, trots att Sovjetunionen gick i en välförtjänt grav. USA projicerar fortsättningsvis stormakts-power genom Israel, som fortsättningsvis får vapen, pengar och underrättelseuppgifter. Iran är fortsättningsvis Israels motpol i regionen, med ett liknande "samarbete" med Sovjetunionens arvtagare, Ryssland. Iran har på senare år ökat samarbetet med Kina, eftersom Kina numera också är USAs geopolitiska motpol. De frammaskinerade ekonomiska sanktionerna mot Iran med en påhittad iransk kärnvapenutveckling är ren och skär stormaktspolitik, precis som den iranska (ryska) kontrollen av områdena runt den militärt sett allt starkare amerikansk "satellitsstat".
Den geopolitiska regionala balansen rubbades i december 2024 när de syriska rebellerna drev Bashar al Assad i landsflykt. USA gjorde sitt yttersta för att etablera goda relationer med det nya Syrien trots att den nya regimen var uttalat islamistisk, det var, återigen, klassisk stormaktsgeopolitik. Iran såg det inte som någon avgörande förändring på status quo, tog det rätt lugnt och förstärkte istället positionerna i Libanon och Jemen. Men i Israel fick "stor-Israel"-falangen luft under vingarna, och i den politisk-religiösa frenesi som uppstod glömde man bort sin huvudsakliga funktion som "lydig satellitstat".
Det är lätt att förstå den upplevda israeliska möjligheten till stor-Israel, man behöver bara titta på kartan. Gränsen mot Egypten var etablerad, Jordanien var svagt, Syrien inte mera ett hot, Östra Jerusalem annekterat utan andra följder än internationella protester, Gaza jämnat med marken (återigen utan andra följder än internationella protester) och Västbanken kunde annekteras på samma sätt när som helst. Och USAs president var "tämjd" av "Trump-prataren" Netanyahu. Det enda egentliga hindret som fanns kvar för ett "stor-Israel" var Iran. Och eftersom man behövde agera så länge Trump var vid makten så maskinerade Israel egenhändigt fram militära angrepp på Iran, ett somamren 2025 som gick bra, och sen ett nytt i slutet av februari 2026, för att krossa Iran, slå det iranska samhället och dess infrastruktur i spillror. Men då sket det sig.
Den MoU som nu överenskommits speglar allt det här. Den enda skillnaden är att Iran lyckats höja sin status från "rysk geopolitisk satellitstat" till "liten global spelare", tack var de kombinerade hoten från Hormuz och "totalkrig" mot områdets oljeinfrastruktur. Den grundläggande orsaken till den "Iran-vänliga" MoU:n är inte att Trump skulle vara extremt trängd (fast han ÄR trängd), utan ett geopolitiskt drag att frigöra Iran från rysk inflytande genom att stärka det och samtidigt förbättra relationerna mellan USA och den "nya lilla geolpolitiska spelaren" Iran. Det är ingen slump att Pakistan, som gjort samma geopolitiska resa och närmat sig USA, har agerat som medlare i konflikten (förstås med "ok" från USA). Och det är heller ingen slump att Vance nu talar om nåt slags "omstart" i de amerikanska relationerna till Iran, och om ett framtida Iran som är ett rikt, starkt och självständigt land och inkluderat i det globala samfundet. Och ingen slump heller att det därför inte införs några som helst begränsningar på missiler och annan militär utrustning och utveckling, bortsett från kärnvapen.
Kvar utan stol blev då den "geopolitiska satellitstaten" Israel, som trots att planen för "stor-Israel" redan "crashed and burned" har satt igång fas två genom den militära invasionen av Libanon. USA behöver ännu Israel, men behöver också helt tydligt sätta Israel på plats. Dels eftersom Israel försökt utnyttja USA för sina egna kvasireligiösa "stor-Irael"-syften och dels för att landets aggressiva politik just nu utgör ett hot mot amerikanska geopolitiska planer. Allt det kommer att ske vid sidan av de framskridande fredsförhandlingarna under de kommande 60 dagarna.
Slutresultatet av USA-Irankriget (som det redan kallas, trots att det instigerades av Israel som också var med som en aktiv part) blir alltså en omställning av hela regionen, med Iran som ny, liten men central "geopolitisk spelare". Som USA hoppas kunna frigöra från ryskt inflytande, samtidigt som man motarbetar ett ökat kinesiskt inflytande och över tid potentiellt knyter landet närmare USA. Det ska bli intressant att så småningom få reda på vem som satt ihop den planen, för om den lyckas är det tidernas amerikanska geopolitiska succé. Sannolikt får man dessutom också ett friare, mer demokratiskt Iran på kuppen, eftersom den nuvarande förtryckande regimen inte pallar ett ökat välstånd och kraftigt ökande kontakter med omvärlden.
