När ska kvinnorna i vården förstå att problemen är deras egna fel?

Så länge jag har levat har vården krisat. Så länge jag har levat har kvinnorna talat om hur jävligt det är och hur allt blir sämre, sämre och ännu sämre.

FÖRSTÅ MIG RÄTT! Jag vill att vården ska vara bra. Jag älskar dessa empatiska, och fina människor som oftast är kvinnor och som jobbar inom vården. Som varje dag sliter och jobbar för att samhället inte ska stanna. Förstå mig rätt okej?

Samtidigt är det nästan ironiskt hur dessa kvinnor inom vården inte förstår det mest grundläggande och det är att dom själva som sätter krokben för sig, sina kollegor och hela branschen.

Genom att alltid ställa upp, bry sig mer än man får betalt för (chefens jobb) stressa, gråta ut i tidningen och allt annat som inte tillhör så är det faktiskt dessa kvinnor som gör att vården fortsätter att gå runt på knäna och ändå någonstans fungera.

Hade kvinnorna gjort gemensam kamp och bara satt ner foten och inte accepterat mer så hade riktigt förändring skett. Det hade så klart inneburit en massa lidande på kort sikt men på längre sikt inneburit att man varit tvungen att göra om systemet och helt enkelt fixat saker framför att laga och lappa som idag. Jag tror att det totala lidandet hade blivit betydligt mindre, än att år ut och år in klaga men aldrig göra något och se verksamheten och att alla mår dåligt.

Ett stort problem är också kvaliten där man tillåter att invandrare som inte ens kan det mest grundläggande som svenska tillåts arbeta med ett sånt viktigt jobb. Allt detta förfall har gjort att vården anses vara ett lågstatusyrke och det är inte okej.

Det jag tror man hade behövt göra är följande.

1: Aldrig någonsin stressa. Gör en sak i taget. Gör ett bra jobb. Låt saker ta tid om det behöver ta tid. Du är inte ansvarig över schema eller annat. Fokusera på ditt jobb och ditt mående.

2: Konsekvent vägra all form av övertid. Aldrig någonsin göra ett extrapass eller någonting utöver det som är sin arbetstid.

3: Sluta bry sig om sådant som inte ingår i arbetsrollen. Jobbar du på hemtjänsten och ska leverera mat till äldre och omvårdnad så är det också ditt jobb. Du ska inte fokusera på schema, på chefens arbete, oroa dig över att du inte hinner osv. Det ingår inte i din arbetsroll.

4: Kräva att alla har utbildning som jobbar inom fältet. Genom utbildning följer också högre lön, bättre villkor och överlag en bättre arbetsplats där kvalitet styr framför kvalitet.

Frågeställning: Tror du som jag att detta hade ordnat upp problemen inom vården? Vill du lägga till något? Eller anser du något annat. Välkommen att diskutera!

Ps. Jag förstår att många speciellt de som jobbar inom vården kan bli provocerade av detta. Det är absolut inte min tanke. Så tänk gärna till om du kände dig träffad och försök bidra till en sund debatt.

Som kvinna behöver du oftast överbevisa din prestation för att bli tagen som medioker och chill på en arbetsplats.
På min senaste anställning gick jag in med attityden om att ta det jävligt lugnt. Det hjälpte inte heller. Blev dessutom rastlös.

Hejsan Diskussionsdjur

Jag är inte insatt i kvinnors arbetssätt specifikt så jag lämnar den aspekten därhän. Men vill ändå konstatera att de dysfunktionella system som vi är en del av (med sin partner, i familjen, på jobbet, i vänskapen osv) existerar därför att vi människor ställer upp på dem därför att vi tror vi vinner något på dem. Ibland gör vi det. Ibland inte.

Så i grunden är det här en mekanism hos oss människor där vi gör överväganden om vinster och förluster på det vi ställer upp på.

Jag har ingen annan idé om hur man ska komma tillrätta med det annat än att vi som individer måste ta mer ansvar för våra egna liv, och bli medvetna om vad vi ställer upp på och vad det kostar.

Därför borde rent politiskt sett alla människor välja att vara frihetliga liberaler. Men det är inte folk, och i synnerhet inte kvinnor. Istället är de socialister och vänster för de vill vara i ett välfärdssystem där staten sätter ramar för välfärden och hur de ska leva sitt liv. Så kvinnor inte bara jobbar i vården och ställer upp på hopplösa anställningar, utan de vill också att de här systemen ska finnas kvar och statens överhöghet utvecklas ännu mer.

Kan man se det här som ett slags självskadebeteende?







|95217800]
Så länge jag har levat har vården krisat. Så länge jag har levat har kvinnorna talat om hur jävligt det är och hur allt blir sämre, sämre och ännu sämre.

FÖRSTÅ MIG RÄTT! Jag vill att vården ska vara bra. Jag älskar dessa empatiska, och fina människor som oftast är kvinnor och som jobbar inom vården. Som varje dag sliter och jobbar för att samhället inte ska stanna. Förstå mig rätt okej?

Samtidigt är det nästan ironiskt hur dessa kvinnor inom vården inte förstår det mest grundläggande och det är att dom själva som sätter krokben för sig, sina kollegor och hela branschen.

Genom att alltid ställa upp, bry sig mer än man får betalt för (chefens jobb) stressa, gråta ut i tidningen och allt annat som inte tillhör så är det faktiskt dessa kvinnor som gör att vården fortsätter att gå runt på knäna och ändå någonstans fungera.

Hade kvinnorna gjort gemensam kamp och bara satt ner foten och inte accepterat mer så hade riktigt förändring skett. Det hade så klart inneburit en massa lidande på kort sikt men på längre sikt inneburit att man varit tvungen att göra om systemet och helt enkelt fixat saker framför att laga och lappa som idag. Jag tror att det totala lidandet hade blivit betydligt mindre, än att år ut och år in klaga men aldrig göra något och se verksamheten och att alla mår dåligt.

Ett stort problem är också kvaliten där man tillåter att invandrare som inte ens kan det mest grundläggande som svenska tillåts arbeta med ett sånt viktigt jobb. Allt detta förfall har gjort att vården anses vara ett lågstatusyrke och det är inte okej.

Det jag tror man hade behövt göra är följande.

1: Aldrig någonsin stressa. Gör en sak i taget. Gör ett bra jobb. Låt saker ta tid om det behöver ta tid. Du är inte ansvarig över schema eller annat. Fokusera på ditt jobb och ditt mående.

2: Konsekvent vägra all form av övertid. Aldrig någonsin göra ett extrapass eller någonting utöver det som är sin arbetstid.

3: Sluta bry sig om sådant som inte ingår i arbetsrollen. Jobbar du på hemtjänsten och ska leverera mat till äldre och omvårdnad så är det också ditt jobb. Du ska inte fokusera på schema, på chefens arbete, oroa dig över att du inte hinner osv. Det ingår inte i din arbetsroll.

4: Kräva att alla har utbildning som jobbar inom fältet. Genom utbildning följer också högre lön, bättre villkor och överlag en bättre arbetsplats där kvalitet styr framför kvalitet.

Frågeställning: Tror du som jag att detta hade ordnat upp problemen inom vården? Vill du lägga till något? Eller anser du något annat. Välkommen att diskutera!

Ps. Jag förstår att många speciellt de som jobbar inom vården kan bli provocerade av detta. Det är absolut inte min tanke. Så tänk gärna till om du kände dig träffad och försök bidra till en sund debatt.
[/quote]

De får väl inte ens strejka (på riktigt) vilket skapar en maktlös situation.
Sverige är rätt stelbent och vi förstår inte att vi är slavar utan bara lyder. Samma med krigsplaceringen. Många vet inte att ingen över 16 år (man som kvinna får lämna landet vid krig). Samtidigt är man bestört av att bara kvinnor och barn får lämna t ex Ukraina. Det är ständigt dubbla måttstockar när man slår sig för bröstet om hur bra landet är. Kvinnorna röstar dessutom in fler islamister i landet och klagar samtidigt på hur svenska män är så vidrigt ojämställda…

Det är lite av offerskyll i tråden (speciellt rubriken), och det är lite av sanning.

Om nu kvinnorna går på knäna, och du känner att det här stämmer inte, att det här är på väg åt helvete, och funderar litegrann på vilken position som kvinnor har tagit - så vad gör du då själv åt saken? Jag menar utöver att skylla på kvinnorna.

Med det sagt, så måste kvinnorna också sätta ner foten. Bara för att man jobbar med omvårdnad så betyder inte det att man ska behöva omvårda sin chef. Även om jag förstår att det är svårt att ta ställning emot mtp positionen.

Nej det är det inte. Och situationen är värre än ts beskriver.

De korkade kvinnorna väljer ständigt ombud som även är socialdemokratiska politiker, dvs människor som har direkt intresse av att hålla tillbaka lönerna. Och de lär sig aldrig.

Ni kan själv googla hur Ylva Törn fick en landshövdingepost av Persson för att hon höll nere lönen för sina egna medlemmar.

Kvinnor är idioter! När skall vi sluta låtsas? Visst finns det intelligenta kvinnor men de är i en minoritet. Och vi vet alla det. Att kvinnor skulle vara lika intelligenta som män är en lek vi leker för att vi har råd.

Ok. För det första så är ditt inlägg ointelligent, så jag antar att det är skrivet av en kvinna - enligt din logik alltså?

För det andra. Föreställ dig en värld utan kvinnor. Gå och lev där då. Vad gör du här? Här har vi kvinnor.

Grejen är att vården inte är värre än någon annan bransch. Det är bara kärringgnäll och offerkofta. Dina fyra punkter kan man önska i alla branscher, men riktigt så fungerar det inte. Alla som har erfarenhet av fler branscher vet att vården egentligen är ganska chill.

Mjae... men det är applicerbart på kommunala arbetsplatser. Inom produktion skulle det aldrig gå att vara sådär envist självhävdande.

Men absolut att man kan ha den strategin till sitt jobb inom vården, omsorgen, skolan mm, men det handlar ju vad man har att förlora också, plus att det kan bli ett jäkla jobb att ha koll på sina förehavanden att hävda sin rätt i efterhand när någon chef är på krigsstigen att få bort dig.

Kvinnor skall tiga i församlingen. Det finns så mycket annat som kvinnor är bättre på.

Och du vet detta.
Och du vet dessutom om att detta bara är en lek vi leker för vi har råd.

Rymdkjam!

Du fattar inte hur det här hänger ihop. Du är som ett jävla dataspel. Jag har hellre kvar kvinnor än dig. Fan vet du om råd.

Dom kommer att förstå detta när dom blivit friska från sitt missbruk dom tror inte syns eller vågar erkänna att dom har. Samt sover 8 timmar alla nätter 24/7 samt äter hälsosamt. That's it. Gäller även alla män som gnäller på allt.

Äkta sann hälsa ser inte ut sådär. Inte ens i närheten.