Jag förstår verkligen frustrationen. Sverige har ju under lång tid haft för hög invandring i förhållande till integration, bostäder, skola, vård och arbetsmarknad. Det är inte rasism att säga det. Det är verklighetskontakt. Gängvåldet, sprängningarna, skolsegregationen och utanförskapet är politiska misslyckanden som vanliga människor får betala för.
Krav på svenska, arbete, laglydnad och egen försörjning är ju därför helt rimliga. Ett land fungerar inte om människor lever parallella liv, inte lär sig språket, inte kommer i arbete och inte delar grundläggande respekt för lag, jämställdhet och barns frihet.
Men därifrån följer nog inte automatiskt att SD har hela lösningen. SD är ofta bra på att peka ut smärtan. De såg problem som andra länge förnekade. Det ska de ha erkännande för. Men att se problemet är inte samma sak som att kunna laga hela samhällsmaskinen, eller hur?
Gängkriminalitet kräver hårdare straff, fler poliser, bättre gränskontroll och snabbare domstolar. Men det kräver också skola, socialtjänst, föräldraansvar, avhopparverksamhet och tidiga insatser innan 12–13-åringar blir springpojkar åt äldre kriminella. Annars kommer staten alltid för sent.
Vårdköerna löses inte bara med lägre invandring. De beror också på regionernas styrning, brist på vårdplatser, personalflykt, dålig arbetsmiljö och svag produktivitet. Invandring kan öka trycket, ja, men vårdkrisen är större än så.
Bostadsbristen löses inte heller bara med färre människor. Sverige har för långsamma planprocesser, dyrt byggande, hyresreglering, kommunal ovilja och för lite rörlighet. Stoppar man invandringen men inte reformerar bostadsmarknaden kommer unga ändå ha svårt att få bostad.
Skolan pressas av nyanlända elever, språkbrister och segregation. Men den pressas också av brist på behöriga lärare, dålig ordning, svagt ledarskap, betygsinflation och ett system där vissa skolor får bära nästan hela integrationsbördan. Lösningen är svenska från dag ett, tydliga kunskapskrav, arbetsro, fler skickliga lärare och hårdare uppföljning av skolor som misslyckas.
Därför blir frågan faktiskt mycket större än “SD eller sossarna”. S har varit för senfärdigt, naivt och för beroende av mer pengar som standardsvar. Men SD riskerar att göra samma fel åt andra hållet, med sin hårdare ton, mer symbolpolitik och för lite verkstad.
Sverige behöver stram migration, men också bättre integration. Hårdare kriminalpolitik, men också förebyggande arbete som faktiskt fungerar. Lägre belastning på välfärden, men också vård-, skol- och bostadsreformer. Mer krav på individen, men också mer ansvar från myndigheter som länge misslyckats.
Det är därför jättemånga väljare ser samma problem som SD – men ändå tvekar rejält inför SD som helhetslösning. De vill ha ordning, trygghet och krav. Men de vill också ha rättsstat, kompetens, EU-ansvar, fungerande ekonomi, företagande, vård, skola och samhällsbygge utan evigt kulturkrig.
Så ekvationen är inte så konstig. Folk röstar inte bara på den som beskriver problemen bäst. De röstar på den de tror kan styra landet bäst.
Och där måste svensk politik bli smartare. Mindre förnekelse från vänstern. Mindre förenkling från högerpopulismen. Mer verkstad med arbete, språk, trygghet, skola, vård, bostäder, företagande och mätbara resultat.
SD behöver utvecklas, förbättras, tvättas och breddas om det ska växa. Bli snällare. Svenskare.