Sänkt skatt för barnfamiljer där en förälder går ner i arbetstid!

Att ha barn samtidigt som båda föräldrarna pendlar till jobb och jobbar heltid fem dagar i veckan - fungerar ofta inte.
Det är för lite tid och energi kvar till att handla, laga mat, städa, skjutsa till aktiviteter, se till att läxor och ryggsäckar blir packade och inte minst att visa intresse och kärlek till barnet.

Vi kan se att barnafödandet har gått ner, vilket korrelerar med att kvinnor förväntats jobba och lajva karriär istället för att ta hand om barn och familj.

En lösning på problemet är att för de familjer som har barn, låta den som arbetar få behålla mer av sina egna pengar, genom sänkt skatt, när den andre parten går ner i arbetstid.

Detta kan underlätta ekonomiskt för de barnfamiljer som gör så, samtidigt som det frigör tid för en av föräldrarna att investera i familjen.

Detta är också väldigt enkelt att försvara moraliskt, då personerna dels bara får behålla mer av sina egna pengar, men också förtjänar en lättnad då de gör en obetald insats som sedan gynnar hela landet då barn ju senare är de som ska jobba och försörja alla äldre, inte minst de som inte skaffat några barn.

En till fördel är att förslaget inte skulle göra att folk skaffar barn enbart för pengarnas skull, då skattelättnaden ändå skulle balanseras av att en förälder jobbar och tjänar mindre.

Tror ni detta kan vara ett bra förslag för att få igång barnafödandet? Skulle Sverige våga ett sådant förslag, eller har feminismen för stora klor i samhället?

Är att "lajva karriär" något du anser att alla förvärvsarbetande gör, eller bara nåt kvinnor gör?

Så var det ju förr i Sverige, och sä är det i många länder fortfarande: familjeförsörjare har en lägre skattesats än ensamstående. Borde egentligen vara rätt självklart.

Och du har rätt i att "livspusslet" inte fungerar för de flesta. Två heltider och tre barn, samt hushåll, hus och kanske trädgård som ska skötas utan något tjänstefolk - som vi förväntas göra i Sverige - det går inte. Man orkar inte det. Antingen så väljer folk att skaffa färre - eller inga - barn, och då får vi den befolkningskris som vi har nu. Eller så försöker de med hela paketet, men det går ut över barnen, eller någon av de vuxna går in i väggen... väldigt ofta blir det skilsmässa också.

Om hela familjen släpper telefonerna så kommer tid finnas.

MEN, det går ju käpprätt emot ulf kristersson pysslings arbetslinje...

Alternativet att gå ned i tid finns redan idag, även om det inte ger mindre skatt. Men man kanske inte måste HA allt som "alla andra" har, inte nyaste huset, bilen, telefonen, tv:n osv, eller ett boende som tar så mycket av inkomsten att det inte finns pengar för annat.....

För de flesta, går det att leva på mindre pengar, bara man prioriterar. Men idag när vi har ett samhälle som tror att slänga pengar på barn gör dem till lyckliga individer är det givetvis en otänkbar tanke. Där har vi problem nr 1.

Du har en poäng. Men, jag tänker mig ändå att givet lågkonjukturen, inflationen och hur mycket barn kostar i kombination med att man tappar inkomst om man går ner i arbetstid, så skulle det kanske ändå kunna vara vettigt att kompensera för det bortfallet samtidigt som vi uppmuntrar föräldrar att prioritera familjen.

Jag tror heller inte man får underskatta signalvärdet, en del av problemet är att samhället inte värderar barn och familjer. Jag tycker tvärt om att de som skaffar barn och verkligen investerar tid i deras uppväxt är samhällets hjältar. Det är inte de som blir mellanchef på något företag, eller de som är influencers, eller vad för meningslös mordern trend det kan röra sig om, som har åstadkommit något i livet. De som skaffar barn och prioriterar dem är ju de facto de som får hela samhället att gå runt i framtiden.

Orättvist för de kvinnor som inte är skapta till att bli hemmafruar.

Konstigt att dagens generation inte klarar av vad tidigare gjort med mindre hjälp än vad som finns att få idag. Dessutom var dagisavgift avsevärt högre, sjukvård kostade och mycket annat. Varför även ha lägre skatt när det mesta redan är gratis för denna grupp och de har massor av olika bidrag?

Jag tror snarare problemet ligger i att man inte vågar skaffa barn i yngre ålder, det gäller åtminstone mig. Tryggheten i arbetslivet ställer till det.

Universitet är sällan flexibla med frånvaro, vilket gör det svårt för den som behöver vabba, gå på BVC-besök m.m. Man vill gärna ha en fast tjänst innan man skaffar barn, vilket långt ifrån alla nyexaminerade får direkt. Därpå ser det sällan särskilt bra ut att som nyanställd gå på föräldraledighet inom ett år från anställning.

Eller så kan vi ha ett samhälle där den ena föräldern kan vara hemma med barnen.... Varför krångla till det extra?

Tror ingen har sagt att det är just kvinnor som ska stańna hemma.