Vad händer med ungdomar som helt skippar skolan i det långa loppet?

Men samhället är inte byggt för det... Samhället är byggt för dom som har det lätt att följa regler eller riktlinjer satt av arbetsgivare till deras arbetsbin (tänk kvinnor och hur bra de presterar sen i skolan).

Det spelar ingen roll att du gör 10 gånger mer än någon annan. Spelar ingen roll hur mycket du lyft sönder ryggen för någon annan sen där inne.. Det handlar mer vem som kom i tid och vem som är den bästa pungpoleraren eller ögontjänaren.


Ta sen någon med ADHD.. Dessa har förmåga att kunna komma sent. Pga tidsoptimism/tidsblindhet och "en grej till syndromet". Något den behöver ha lite verktyg för att ha kontroll över.

Det kommer inte gå på den svenska arbetsmarknaden. För kommer du sent till vissa arbetsplatser kommer varenda normie där inne att bli sekundärkränkt sen och tjurig.

Varför vet jag inte, då det fortfarande dras på ens egen lön.

Nej jag tror du har fel. Det sker en omfattande bildning hos en människa som går i skolan under sina utvecklingsår. Det är jättestor skillnad på en bildad och en obildad människa. Det är en stor förlust att inte få gå i skolan, så det är inget vi ska förespråka.

Det är ju också ett betyg på duglighet. Klarar du inte ens av vanlig jävla grundskola - vad är det som säger att du är kapabel att sköta ett faktiskt arbete?
Ja, att du själv påstår det räknas föga. Vad man vill se är faktiska bevis på att du klarat av att räkna till tio och att kunna stava rätt till ditt eget namn. Uppenbarligen så klarade du ju inte av ens det när du gick i skolan, så...

Jämför med de gamla lumparbetygen - där underkänt visade ganska tydligt att du var en allmänt olämplig och oduglig person.

Är själv föredetta hemmasittare och anser givetvis att inga barn ska tvingas utsättas för mobbning i skolan (det bör även kunna inkluderas i lagen mot psykiskt våld nu) men det är min åsikt att föräldrar som låter sina barn sitta hemma borde åtalas i långt större utsträckning än vad som sker.

Det är mycket positivt för barn att ha ett socialt sammanhang och lära sig fungera på gruppnivå och både att stå upp för dem själva liksom att anpassas efter en grupp.

Jag led av först mobbning och sedan en mycket svår ångest som barn. Ångesten blev långt värre av att inte gå till skolan.

Jag förstår att barn far illa o skolan, jag var själv ett utsatt barn och som kinkigare ön andra hade jag behövt få lära mig tidigt att slå tillbaka när jag blev utsatt. Eller att få handledning i att säga ifrån och faktiskt vägra finna mig i elakheter.

Jag har dock en mycket positiv bild av min skoltid också även om några barn var särskilt hemska. De flesta mobbare var dock inte extremt illvilliga och utstuderade utan mest barn. Barn som gör misstag och som även de behövde lära sig samspel lite bättre.

Problemet med mobbning är att ett fåtal av de eleverna är allvarligt störda och under utveckling av de störningar som sedan kommer vara en integrerad del av vilka de är. Oavsett huruvida de arbetar senare i livet eller inte eller om det "går bra för dem".

Problemet med hemmasittare är att de skapar en social skam och social fobi av att hela tiden behöva stå till svars. Sedan är det faktiskt lite Munchausen by proxy att skapa "barn som mår väldigt dåligt". Barn som slipper vuxna som leker amatörpsykologer och som istället få positiv feedback, avbryts i negativa tankar med aktiv hjälp att fokusera på det som är positivt, som får springa och röra på sig men framförallt umgås med jämnåriga, får en motståndskraft i livet.

Skolan är inte ett oavbrutet helvete ens för de mer utsatta eleverna. I de fall som skolan är det ska de barnen och eventuella lärare, polisanmälas och orosanmälas om så varje vecka. Vi måste lära oss att anmäla mer barn med avvikande förövarbeteenden än vad som sker.

Gällande hur barn uppfattar saker så upplever otroligt många barn att de blir retade, utsatta för mobbning, inte är omtyckta osv. Några fel uttalade ord kan skapa ett inre landskap hos ett barn där deras negativa världsbild färgas. Börjar vuxna uppmuntra den till att tala negativt oavbrutet så skapas även ett inre narrativ av sanning. Ungar kan inte se saker ur större perspektiv, de är inte kognitivt utvecklade för det. En liten sak eller någpt de missförstår kan vara hela världens undergång och de är även lättledda av vuxna som vill "vara förstående".

Minns hur alla alltid var på mig och letade efter psykisk ohälsa som inte fanns och hela tiden aktivt skapade bilden av mig som någon som mådde dåligt, led osv. Man accepterade inte när jag sa att det inte var saker jag oroade mig för osv. Att det inte fanns skäl av grubblerier som höll mig sömnls mm.

Utsatthet för ett barn rinner av dem från en stund till en annan. Om allt är nattsvart är det vuxna med i bilden som skapar det där mörkret.

Upplever att det var psykisk misshandel med alla som hela tiden frågade ut mig kring mående osv hur jag hade det mm. Jag hade det ila, det visste de så ansvaret låg på dem allihopa och det utan ständiga förhör överallt. Utan förhören hade jag tillåtits att också få koppla av mer och må bra. För vad gjorde alla de där frågestunderna för nytta? Inte ett jäkla skit och ingenting vettigt hjälpte någon av dem ur vuxenvärlden mig med heller.

Nej, barn ska vara i skolan. De kanske inte ska tvingas uthärda miljöer som belastar i längre stunder än vad de kan om de har neuropsykiatriska diagnoser (jag fick add som vuxen och det upptäckted i samband med den utredningen att jag låg strax under autism). Jag är helt övertygad om att jag är såpass normal som jag faktiskt är, helt beror på mina klasskamrater och åren med andra barn omkring mig i skolan. För autism har jag inte, jag var försummad och vanvårdad liksom socialt utsatt pga anpassning efter labila vuxna. Stor skillnad. Hade jag inte gått med vanliga ungar hade jag antagligen fått schizoid personlighetsstörning eller liknande (man kan inte få autism, det föds människor med).

Det där är en riktig silent killer. Man gjorde ett experiment på möss någon gång och kom fram till att de som hade varit isolerade länge blev så våldsamma och svåra att ha att göra med, att det var svårt för dem att ens få vara sen igen i klanen.

Det är lättlöst, men då kan man inte gå runt och tänka hela dagarna på vad som hände en för 20 år sedan. Dags att släppa taget om den där historien och gå vidare?

Det finns många som hoppat av skolan som antingen läst igen det sen eller startat företag/gjort karriär på andra sätt.
Man lär sig läsa, skriva och räkna långt innan högstadiet också. Flera av dessa är dessutom begåvade. Jag vet en som doktorerat...

Och det är ett jävla piss-samhälle. Om du inte visste det är dagens samhälle väldigt nytt i den mänskliga historien, alla civilisationer faller och allt förändras. Du ser normer idag som något naturtillstånd som alltid funnits och alltid kommer finnas, men så funkar det inte...

Rapstjärnor på p3 alt. går före i kön på allt som skötsamma kids inte kan via div myndigheter och distanser.

Baka pizzor med polisen samt hänga på fritidsgårdar för de yngre förmågorna, påhejandes av flerfärgade champinjons klippta tanter med ekologiska regnbågs tygkassar och handhjärtan frenetiskt postandes på respektive kommuners fäjsbuuk sida.

Vissa av dessa får t om en liten forskare eller en kalles kaviar i knät dessutom, idisslandes på en halal renklämma och slörpandes på en capri-sun.

Om det så håller jag ofc med, men jag ser ingen ändring på det i nära tid, så det är inte någon poäng med att börja bry sig.

Bara vet att när man har ADHD så ses dom problemen ner på utav resten utav samhället. För de är normies och de fattar inte mycket bättre.

Jag gick 2 veckor i gymnasiet sen sa jag fuck you till skolan.

Jag mådde mycket bättre och hade ändå inga planer på att utbilda mig till något sen.
Finns många som gått ut med bra betyg i gymnasiet och sen ändå inte utbildat sig till något.

Sen är det faktiskt så att gymnasiet inte är så jätteviktigt då du alltid kan läsa upp dina betyg.
Det kommer väl ta 3 år av ditt liv men vad fan gör det? Börjar du läsa upp betygen när du är 23 så är du ändå bara 26 när du är klar.
Då kan du börja unviersitet och där är 26 helt normalt.

Är man kvinna och hyfsat snygg.
Då kan man ju sälja sig på onlyfans

Hon slöt det inom sig och blev en hemmasittare, jag blev väldigt aggressiv i stället. Behövdes bara ett ord så slog jag, hårt. Gick så långt jag hade sten i fickan. Inte stora utan lagom för handen att ge en jävla käftsmäll.

Hur som, skadorna sitter kvar även efter 50 år. Blev aldrig en hemmasittare för det fanns inte då. Gick till skolan och fick jag stryk "hade jag ramlat med cykeln" Fick jävligt mycket stryk innan jag lärde mig slåss. Gått hyfsat bra för mig sedan dess men inget är någonsin glömt, jag minns allt, varenda glåpord, varenda knuff, hur de pushade de i lägre ring mot mig för att få status. Allt finns kvar.