Franska revolutionen - befogad eller ej?

Ja, jag vet. Kanske är det ytterligare en psy-op. Men det är inte speciellt välkänt, då hans nuvarande följare definitivt uppfyller ett syfte.

Det är ju inte säkert ens att han skrev böckerna. En duktig skådespelare och dramatiker var han ju onekligen, hur det än ligger till.

Har du läst det där av Miles W Mathis ( https://mileswmathis.com/hiller.pdf )? Finns det här också : https://mileswmathis.com/putsch.pdf .

Vore intressant att höra vad du tycker.

Klart att den var befogad, helt nödvändig. Det tycker väl nästan alla idag? Klasskillnaderna var ju enorma. Å ena sidan lyx och överflöd, å andra sidan djup fattigdom. Plus det psykologiska: att kungar ansågs ha gudomlig status och sådant.

Det blev först inte bra efter revolutionen, eftersom det gick som det så ofta går i dylika fall: revolutionärerna blir de nya förtryckarna, och eftersom de inte har den uppfostran, bildning, ansvarskänsla och grundande i myllan s.a.s. som adeln och kungligheterna ändå oftast har efter ett antal generationer, så blir det ÄNNU värre. Helt meningslös lyx, ännu värre maktmissbruk, och total ansvarslöshet.

...men sedan, så småningom, med baby steps... så blir det bättre. Det är helt nödvändigt att någon börjar s.a.s, och sedan får man fixa till ett demokratiskt system med allmän rösträtt och vettiga kandidater att rösta på i ett senare skede.

Frankrike fick Napoleon däremellan, det var en backlash just i det landet.

Vad gäller Napoleon beräknas hans krig ha kostat runt en halv miljon fransmän livet, en hög siffra men det var under tolv år och striderna utspelades i huvudsak utanför Frankrike. Som jämförelse kan upp till 250 000 fransmän (mer sannolikt 117 000) ha dött under den revolutionära terrorn och inbördeskriget i Vendée, plus över en halv miljon i revolutionskrigen innan Napoleon som dessutom förödde delar av Frankrike.

Napoleons ständiga jättekrig var alltså, paradoxalt nog, ett fall framåt jämfört med det som föregick dem. Fransmännen tröttnade på honom till slut men det var efter att Frankrike till sist blev invaderat 1814-15.

I de böcker jag har läst står det att Frankrike inte satte upp så många soldater per capita - om det nu är rätt uttryck när det blir kanske 2%, eller 0,02 per invånare. Orsaken till att arméerna blev så stora var istället för att det fanns en jäädra massa fransmän. Ett mått som är lättare att förstå blir kanske att vända på bråket och säga att det gick 50 invånare på en soldat, eller något sådant, utan att just siffrorna är exakta.

Napoleon föll för sin egen ambition. Han var inte politiskt och diplomatiskt realistisk, och diverse invasioner var egentligen helt onödiga. Slutligen blev det också en eller två invasioner för många. Frankrike hade kunnat leva i fred efter Amiens 1802, om de inte prompt hade velat omstrukturera Västeuropa och kunnat acceptera att UK inte släppte ifrån sig Malta.

Så sent som 1813 hade de också kunnat få fred med goda villkor. I Frankfurtförslagen skulle Napoleon få styra över ett Frankrike som sträckte sig fram till Rhen. Belgien och Luxemburg hade försvunnit, eller aldrig skapats. Nappe trodde uppenbarligen fortfarande att han skulle vinna.

Frankrike hade också ett antal allierade i krigen. Bayern tjänade inte så lite genom att kriga tillsammans med Frankrike. Landet expanderade norrut, och även in i Österrike, och det blev också ett kungadöme. Det är svårt att uppskatta hur många bayrare som dog, men totalt sett var det över 50 000, men några av dem dog på slutet, när landet hade bytt sida.

"1789 års idéer" har bl a används av Mussolini i pejorativ mening (minns det fr någon antologi, ska försöka hitta den igen, fantastisk essä, "hellre leva en dag som ett lejon än ett helt liv som ett får" en annan Musse-höjdare från samma skrift... ). Men det placerar den yttersta högern (till vilken jag sällar mig själv) i en reaktionär dager, rojalistisk och närmast feodal. "Högerradikal" är ett vederhäftigt begrepp som åtm till del omfamnar dessa 1789 års idéer och ideal.

Köpmännens och borgarnas revolution var det. Precis som den amerikanska. Monarkins, adelns och kyrkans förtryck ersattes bara utav en ny arrogant härskarklass av kapitalist-psykopater. Skit ut. Skit in.

Bara hjärndöd västerländsk medelklass som sett någon trött dokumentär i skolan om det någon gång tror att det var en revolution som ledde till mer rättvisa i världen.

Revolutionen var ett krig mot fosterlandets ärkefiende, Österrike. Och paradoxalt vann Napoleon freden i Wien, precis innan Waterloo. Ett genidrag! Han skrattar i sin grav!


Exakt, stad mot land. Och en revolution kan bara starta i en hamnstad, som är självförsörjande på fisk, Marseille.

Men det var upplysningen som startade revolutionen från början. Och alla var de kungarnas informatörer. För vetenskapsmännen var kungamakare på den här tiden. Informatörer i sängkammaren. Men de vände på klacken och blev upplysningsmän.

Varför övergav informatörerna sina kungar, och blev upplysningsmän? Ett svek det talas väldigt lite om.

Liberaler numera gillar att spela ut den franska revolutionen mot den amerikanska och sedan hävda att den amerikanska revolutionen inte ledde till någon speciell blodsutgjutelse i det nya landet efter att man hade blivit självständiga (indianerna då?) och att "den lyckades bäöttre dörflör att Washington, Madison och Adams /några av de viktigaste personerna bakom författningen/ var så mycket smartare och mindre uppbrusande än fransmännen: därför har deras verk överevt". Det är med förlov sagt ideologiserat trams och cherry-picking av nutida Tibro-liberaler (som lutar sig mot Kalr Popper och Ronald Reagan)

Om amerikaner pekar på det revolutionära skräckväldet i Frannkrike 1793-94 så kan vi européer naturligtvis peka på att USA i utgångsläget accepterade slaveriet som en integrerad och laglig del av samhället - slaveriet överlevde fram till inbördeskriget och segregation och underordning överlevde i hundra år till. 1968 års presidentval var faktiskt det första i USA som inte var starkt förvridet av Jim Crow-regler, voter suppression och annat. Nej, det rimliga är att se de franska och amerikanska revolutionerna som komplementära förlopp snare än att "den ena lyckades svara på sammq problem mycket bättre". De här båda revolutionerna inträffade på helt olika villkor, i olika omgivningar, och de tar sig an helt olika frågor om samhället, politiken och att skapa en författning.


I USA fanns det t ex ingen ambition att försöka skapa en demolkrati, i betydelsen "en man, en röst" med lika röster. Det finns inte alls med i den ursprungliga författningen, t o m inom gruppen vita manliga medborgare var rösträtten starkt begränsad och ojämn., I Frankrike gjorde man faktiskt försök med genuint allmänna val, allmän och lika rösträtt, just under de år då revolutionen kulminerade, och man diskuterade demokrati som princip. Även om de här valen knappast var helt transparenta och även om en hel del politiska aktivister slutade i giljotinen, så är det arvet från franska revolutionen, mera än den amerikanska, som har inspirerat demokratiska rörelser och nationell frigörelse i Europa under 18-1900-talen.

I Europa kom demokratin att delvis handla om att man tar staten i bruk för att (via lagstiftning) förändra och öppna upp samhället. Den ambitionen har varit betydligt svagare och senare i USA.

Precis, Frankrike var Europas med marginal folkrikaste land så en "blodsskatt" på ett par procent blev ändå massor av kanonmat. När Napoleon lade ett välfungerande värnpliktssystem ovanpå revolutionens massuppbåd skapades en militärmaskin av sällan skådat slag.


Ingen erövrare i modernt tid har haft fler chanser att sluta på plus än Napoleon. Möjligen kan man ursäkta honom att utan allt eller inget-mentaliteten hade han inte kommit så långt som han gjorde, men efter 1807 tog han i stort sett inga bra strategiska beslut.


Bayern är en av den europeiska historiens stora tänk-om. Det kunde mycket väl ha blivit tyskt enande från den hållet istället, eller inget tyskt enande och ett fortsatt starkt Bayern.


Håller helt med om att högern felanalyserats och feletiketterats, till stor del på grund av dess roll som akademiskt mobboffer efter 1945 (och efter 1968 gick det närmast över i ritualmord). Statsvetare och historiker har fortfarande pinsamt svårt med nyhögern post-1989.


Den fick en del permanenta effekter i Frankrike, framförallt den allmänna rösträtten och en kanske ännu viktigare omfördelning av jorden.


Den franska kungamakten förlorade gradvis legitimitet i viktiga skikt under 1700-talet, som en följd av Upplysningen och den explosionsartade ökningen av boktryckande och borgarklass som drev på den. Engelsmännen högg huvudet av sin kung redan på 1600-talet så uppenbarligen var det strukturella saker på gång.


Det är svårt jämföra de amerikanska och franska revolutionerna eftersom de skedde i väldigt olika politiska kulturer och samhällen. Amerikanerna byggde såklart på den brittiska traditionen som hade mer av parlamentarism. Det fanns inte heller några revolutionära mobbar i USA där de största städerna rymdes i en Parisförort.

Ja, som jag själv skrev i mitt inlägg så äger de här båda revolutionerna rum i helt olika omgivningar och drivs av olika slags frågor. I USA var man i det här tidiga skedet inte intresserad av frågor om allmän och lika rösträtt, inte ens inom gruppen vita män - och den nya republiken behlvde heller inte oavbrutet kämpa för sin existens när man väl hade fått till ett fredsavtal med England (ironiskt nog med rejält militärt stöd från den franske kungen, någit man inte gärna talar högt om inom den amerikanska högern numera).

Att den franska revolutionen blev så pass våldsam berodde i rätt hög grad på att andra europeiska stormalter attackerade. Runt 1792/93 upplattade den unga republikens män det helt enkelt som att landet slogs för sitt liv mot fientliga arméer som ville återställa kungamakten. Det är en viktig motor bakom att regimen blir mer och mer radikal och ja, paranoid under 1793-94. I USA fanns knappast någon motsvarande känsla av att "fienderna har omringat oss", dessutom var Washington mycket mindre politiskt dominerande än Paris.

Tror manegen är krattad för en ny revolution i Frankrike. Den skulle vara väldigt befogad. Behövs en Robespierre även i det tjugoförsta århundradet. Damma av "la guillotine"!

Intressant tanke...

Från vänster eller höger? Om det sker i Frankrike, UK (lovvärt uppror nu!) eller i Sverige låter jag vara osagt, men att ett "europäisches erwachen" är i stundande går inte att undgå!