"Du vet att jag älskar dig morsan, eller hur?" har du sagt det till din mamma?

Inspirerad av en gammal tråd om att bli kvitt droger, blödig som jag är, var jag tvungen att sms'a min morsa och berätta att jag älskar henne. Jag är medelålders och hon kommer inte vara här för alltid, och det är klart jag älskar människan som inte bara gav mig liv utan uppfostrade mig i 18 år och stött mig genom vått och torrt hela livet.

Så - jag ville fråga alla här: har ni sagt till er morsa att ni älskar henne på sistonde?

Hon vet säkert, men har ni SAGT det till henne? Hur mycket ni uppskattar henne. Blommor är en sak, presenter en annan, men att säga rakt ut - som en vuxen människa till en annan hur mycket ni älskar dom är värt så mycket mer.
Och ni som tyvärr inte har morsan i livet längre (eller farsan, att säga det till han väger lika tungt) hur skulle ni vilja säga det till henne/honom?

Ni som är föräldrar, hur känner ni inför det faktum att era barn säger rakt ut det ni vet att dom känner inners inne men kanske inte är bekväma att uttala i ord

Och som utmaning: om du inte sagt det, och du känner så som alla barn känner till en förälder: ring eller smsa den föräldern och säg det ni känner just här och nu - vad svarar dom?

Ja vi säger så till varandra då å då.

Det är av okänd anledning ganska jobbigt att säga.

Får höra det ofta av mina barn, men de har ju inte helt lämnat boet än.

Säger det inte till någon av mina föräldrar. De är inga föräldrar i sann mening.

Inte på det sättet utan snarare "puss och kram mamsen".
"Du vet att jag älskar dig morsan, eller hur?" låter självbekräftande som om du slagit henne eller något.

Tror det beror på hur man intonerar mm? Men själva grundbudskapet. "Jag älskar dig" - har du sagt det till dina föräldrar?

Fuck... vännen, ingen dom eller nåt - jag känner inte hur du har det med dina föräldrar, men är genuint ledsen att höra hur du känner och samtidigt glad över att du reparerar det dom gjort i sättet du är med dina barn. Starkt.

Nä, har inget minne av att jag sagt det till endera föräldern. Så skulle tänka mig att jag har sagt det under åldern 8 år. Då har de förmodligen också sagt det till mig. Vi har aldrig yttrat dessa ord sedan dess. Inte förrän min far fick för sig att skriva det, en gång när jag var 30 och en gång 50. Det kändes skitkonstigt och hade ingen aning om vad jag skulle svara.

Hade min mor velat ha gullegull så hade hon ju varit så mot mig, eller hur?

Min far har jag väl sagt något i den vägen att han betytt något för mig. Någon enstaka gång. Till min mor har jag aldrig sagt det.

Mest av respekt för mig mor, hon har mycket mer integritet än min far. Det kanske skulle vara bra för henne att känna sig obekväm men bekräftad, men vill ändå inte säga något, det känns fel. Och naturligtvis för att inte göra mig obekväm med mig själv.

Jag har ingen aning om om de känner sig älskade. Jag förstod inte förrän jag var vuxen att mina föräldrar hade den typen av känslor för mig, så kanske känner de så nu, vad vet jag?

Men har ändå en hyfsad relation med dem, det får duga.

Självklart.
” for out of the abundance of the heart the mouth speaketh.”

Bara morsan för farsan tog en enkel till Christiania när jag bara var några månader gammal. Vet inte om han lever eller är död.

Jag hade lite självförakt under tonåren då jag och min far är tydligen väldigt lika (rent utseendemässigt). Det kanske inte var så kul för morsan att bli påmind om hans jävla ansikte tänkte jag.

Nej, aldrig till min mor, hon förtjänade det inte, har heller aldrig hört hennes säga det till mig!

Min morsa är en person som råkar vara den som burit mig och sen förlöst mig men jag känner inget annat än likgiltighet mot henne. Hemsk har hon varit under alla år.