Indien har nu dumpat sina kontakter och handelsförbindelser med Iran. Det går givetvis inte
att upprätthålla dessa under rådande förhållanden.
Istället har Indien tecknat handelsavtal med Oman. Vilken började gälla redan i måndags 1 juni.
Det ger Indien i stort sett tullfrihet åt bägge hållen mellan Indien och Oman.
Omans ekonomi har vuxit med hela 7 % under kriget, eftersom Omans hamnar ligger liite
för långt ifrån Irans kust för att IRGC ska kunna hota sig till eftergifter.
Omans hamnar, tex Muscat, har fungerat i stort sett helt utan avbrott under kriget.
7 % är faktiskt rätt så mycket för Oman eftersom det rör sig om mycket stora belopp
som omsätts.
UAE och de andra Gulf-länderna har förstås kunnat casha in rejält på Haiijj.
Med att så många som 3,1 miljoner turister finns i områdena just nu.
Bahrain tillkännagav nyligen att 9 personer hade dömts till livstid för spionage.
Det är då alltså personer som har spionerat för Irans räkning.
Det finns flera hundra till som sitter häktade nu runtom i de länderna,
dels för spioneri dels för planering av terrorbrott.
Plus att tex Dubai, UAE, arresterade att större antal personer som sysslat med kryptobedrägerier,
bankbedrägerier och kreditkortsbedrägerier.
Det är mycket riktigt att en drönare av typen MQ-1 sköts ner av Iran.
Men experter menar att USA använde drönaren bara som ett lockbete, decoy,
att få Iran att avslöja sina radarstationer.
När Iran slår på sin radar så lyser den även upp allt annat som en julgran, och USA har då inga problem atts skjuta sönder både radarn och robotbatterierna.
Samtidigt så slog de också ut de antennstackar som har monterade GPS störsändare.
MQ-1 drönarna är mycket lätta att skjuta ner eftersom de är så pass långsamma, plus att
de i regel flyger helt spikrakt. De gör bara 217 km/tim och för en ordinär missil så är det en baggis
att träffa. Dessa drönare saknar tydligen radarvarnare, eftersom de annars skulle bli för tunga
och klumpiga. Operatören som styr drönaren har ändå ingen möjlighet att få sådana
realtidsuppdateringar att kunna styra undan för en snabb missil.
Det de förstås kan göra är att dyka så hårt det går. Men dessa drönare är byggda för att flyga långsamt och stabilt, och att kameran ombord inte ska skaka.
Innan denna incident så hade USA totalt förlorat 24 drönare i detta krig. Men det är peanuts i dessa
sammanhang.
MQ-1 är den äldsta modellen av sin drönarserie och som kom att användas i skarpt läge redan år 1994 i kriget i Yemen. Den användes också mycket i Afghanistan. Idag så finns det inte så
många av dem kvar. Modellen är alltså 32 år gammal.
MQ-1 var byggda för att kunna flyga på en maxhöjd på 7620 meter. Vilket då ansågs vara
tillräckligt högt för att skydda mot tex manpads.
Idag så flyger man istället hellre andra drönare som klarar ännu högre höjd.
Lite data om dessa drönare:
https://www.globalmilitary.net/aircraft/mq-1-predator/
Hur går det då till med att locka Iran att avslöja sig ?
Jo, MQ-1 drönaren flygs i det område som man vet att IRGC har positionerat
sina radarbatterier. Samtidigt flyger typ ett AWACS-flygplan bakom eller bredvid
MQ-1 drönaren.
Fast i regel på mycket högre höjd, det ger dem en stor fördel att kunna mäta
upp positionen extra noggrannt.
AWACS kan se när iranierna slår på sin radar, eftersom radarstrålning är synlig för rätt
instrument.
Då får AWACS både position och avståndet kalibrerat på ett ögonblick.
Någon minut senare får ett väntande F-35 in koordinaterna i sin måldator,
och kan osett flyga in och avsluta jobbet med några missiler.
Det sammanlagda felet i position och avstånd ligger på cirka 0,3-0,5 meter.
Alltså mycket imponerande.
Nästa vända så blir det en ny drönare som flyger in och dokumenterar
skadorna. Givetvis kan man inte bygga drönarna så att de blir skottsäkrade,
de skulle då bli för tunga av pansarplåten som behövs som skydd.
Så tunga att de inte kan lyfta alltså.