Citat:
Ursprungligen postat av
particulum1
Nu identifierar jag mig inte själv som ateist. Du vet, frigörelse från perspektiv innefattar även frigörelse från identitet, och så vidare.
I mötet mellan ateisten och den troende är ateismen därför i allra högsta grad en roll, en identitet och ett perspektiv som förutsätter tänkande, resonerande, reflekterande, kontemplerande, analyserande och känslomässig investering.
Men det beror på att både ateisten och den troende, i den samtida kontexten, genom möjligheten att bemöta och pröva individuella perspektiv, gör ett sådant möte möjligt.
Ditt perspektiv som kristen möjliggör ateistens perspektiv, och vice versa. Ateisten och den troende är egentligen varandras bästa samtalspartners, utan att de nödvändigtvis inser det själva.
Att vara kristen innebär att man gjort en analys, och kommit till slutsatsen att man tror att kristendom är sant. Det kräver att man faktiskt har gjort ett val, efter tänkande.
Ateism kräver inget val, det tillåter en att vara den eviga skeptikern som aldrig fäster sig vid en tro. Vid ingen punkt gör man ett påstående som kan motbevisas, man är alltså immun mot att förlora en debatt i teorin eftersom man aldrig kan
bevisas ha fel.
Det är alltså möjligt att ifrågasätta, in i oändlighet. Varje argument kan undermineras. Varje studie kan kritiseras. Varje expert kan ifrågasättas. Denna position av att vara den konstanta skeptikern ger än känsla av överlägsenhet.
"Jag är inte den som kommer med påståenden, jag är den som ifrågasätter". Det är som en boxningsmatch, där bara en part får slå.
Denna process har i teorin inget slut, vid ingen punkt
tvingas ateisten erkänna eller acceptera någonting, en ny invändning är alltid tillgänglig på bara någon sekund, ur ett förråd som aldrig minskar.
Den som aldrig tror någonting, kan aldrig ha fel. Att välja att inte fästa sig, är säkrare än att fästa sig. Detta gäller inte bara för religion, det följer även inom andra områden. Enbart genom att aldrig göra ett påstående i debatter, så gör man sig själv ofalsifierbar. Man väntar tills motståndaren gör ett påstående, och sen attackerar man med en flod av invändningar, som aldrig rör sig närmare en slutsats.
Fast detta sätt att vara kommer med ett pris, den som aldrig tror någonting, är även längre ifrån sanningen, och har en mindre förståelse. Ens förråd av fakta blir mindre, man har mindre saker att förlita sig på för att styra ens handlande. Det ger intellektuell trygghet, men praktisk handikapp.
Om ett påstående är mer troligt än icke att det stämmer, så är det en fördel att acceptera det. Inte för den eviga skeptikern, som fortsätter avfärda påståendet ändå, för tryggheten att aldrig kunna ha fel.