Under senaste åren har det funnits två skilda uppfattningar om hur man bör organisera elitjuniorverksamheten. Att det är lika bra att lägga ned juniorlandslaget, all utveckling/träning sker ändå på skidgymnasierna och i klubbarna och juniorlandslaget tillför inget utan kostar bara massor med pengar (Norge, härinne). Eller att juniorlandslaget är (eller bör vara) viktigt för att utveckla, bredda och spetsa till våra bästa juniorer så att de kommer att stå sig bättre i internationell konkurrens (skidskytteförbundet, härinne). Även om jag själv inte har någon kunskap om detta så har jag förespråkat det senare. Och nu har skidförbundet också kommit fram till det senare även om man uppenbart tycker att juniorlandslagsverksamheten behöver utvecklas.
Citat:
Ursprungligen postat av
Finnvedssonen
Att den enskilda individen och dess inneboende fysiologiska förmåga är avgörande, hoppas jag inte är kontroversiellt? Det är ju det bakomliggande argumentet varför Norge är så pass dominant och att det är önskvärt med en större bredd. I den stora gruppen ÖKAR sannolikheten att den fenomenala talangen befinner sig däri. Ingen träning i världen kan kompensera detta. Det finns ju inget självändamål att träna många bara för att. Bredden är till för att hitta de talanger som kan nå världselit. Om man ska vara cynisk. Sen finns det kultur och friskvård och allt det där som också är viktigt. Men det är inte en landslagsfråga.
Nej, det förstnämnda är inte kontroversiellt. Men frågan kan ju ändå vara om man tränar på rätt sätt. För mycket fokus på stakning och för lite på att utveckla uthållighetskapacitet, mer fokus borde vara på att åka på tuffa banor och utveckla övriga tekniska moment. Sådant har ju Johan Olsson och Mattias Fredriksson försökt lyfta. Och här har juniorlandslaget en roll att fylla menar jag.
Bredden har ju flera olika funktioner att fylla. Ja, ju större bredd vi har ju längre upp i åldrarna desto större chans har vi att vi får fram och har kvar flera stora talanger i den traditionella skidåkningen. Men bredden skapar ju också tuffare konkurrens i träning och på tävling vilket också driver utvecklingen. Juniorlandslaget bör därför inte bara vara till för att göra en Tage Börjesson (som du nämnde) bättre utan också för att få fram och utveckla en bättre toppbredd.
Och sedan beror det ju på vad vi menar med begreppet talangen. Alla är ju inte en Tage Börjesson eller Ebba Andersson som dominerade den yngre juniorklassen från början. Framför allt på tjejsidan har vi ju haft ett antal tjejer som slagit igenom som äldre juniorer. Evelina Crüsell exempelvis (som jag inte la märke till något speciellt när hon var yngre junior). Och vi vill väl även fortsättningsvis att vi skall ha late bloomers-genombrott. Men då gäller det ju att framtidens Moa Ilar är kvar i längdsporten långt in i senioråldern.
Citat:
Ursprungligen postat av
Finnvedssonen
Ett juniorlandslag blir i detta perspektiv en selektering av vilka individer i en generation som bedöms har bäst förmåga. Individer har tävlat mot varandra och prestationerna har över tid gett utslag. Frågan är hur dessa då ska förvaltas.
Att de har varit geografiskt spridda under denna kvalificeringstid har inte hindrat dem från att bli bäst. Men finns det evidens att de blir ännu bättre genom att koncentrera dem ska detta naturligtvis ske. Skidgymnasium existerar väl enkom av denna anledning? Landslagsverksamhet är då ytterligare en nivå på detta tema. Ska man hårdra det vore det då bättre om juniorlandslags-åkarna samlades på en ort under hela sommarlovet och tränade tillsammans. Nu gör man nåt som varken blir hackat eller malet med en hel del risk inblandat. Sen kanske det är det bästa man kan åstadkomma inkl. riskerna. Det är väl det jag ifrågasätter helt enkelt…
Ja, den geografiska spridningen har inte hindrat dem att bli bäst. Men det gäller nationellt, inte i ett internationellt sammanhang. Och det är ju här juniorlandslaget har en roll att spela, att utveckla och spetsa till dessa individer så att de står sig bra i ett internationellt sammanhang också.
Visst finns det en annan väg att gå, att välja en öststatsmodell där man redan under junioråldern samlar de allra bästa juniorerna på ett ställe året-runt och kör en väldigt intensiv och tuff träning. Men så ser inte den svenska modellen ut och jag tycker vi skall ha kvar den svenska modellen.
Och om tre läger under 7-månaders-försäsongen räcker, ja det är väl en fråga. Men beror också lite på vad man vill få till. Att i träningssammanhang sparra mot de bästa i landet under tre läger kan ju vara inspirerande och gör att man lyckats hålla upp den dagliga träningen i sin hemmamiljö.