Varför ger föräldrar sina barn idiotnamn? Risken för mobbning etc ökar ju då

Kusin till mig döpte nyligen din dotter till Odette-Angelique. De bor för övrigt i en skånsk håla med extremt bred dialekt. Låter för djävligt.

Hahaha tack för detta. I ena stunden vurmar du alltså över att det skulle vara osjälviskt och självuppoffrande att skaffa barn, och i nästa andetag så pratar du om hur det låter en uppleva livets mening och villkorslös kärlek Tack för att du bekräftade allt jag sa utan att jag ens behövde argumentera emot

Jag hajar att detta är svårt att greppa för en barnlös gamm-pojk som blivit över, men alla de sakerna kan vara sanna på samma gång.

Det är osjälviskt och självuppoffrande, och kunde inte vara det utan den villkorslösa kärleken och känslan av mening i livet. Man är beredd att ge sitt liv för sitt barn, både figurativt och bokstavligt.

Jag hoppas att du kommer att få uppleva det en dag. Låt inte den chansen glida dig ur händerna. Det är den högsta upplevelsen livet har att erbjuda. Utan den blir livet väldigt ytligt och saknar verklig mening.

Sant det där med att ha designermärken och 'bästa' av allting. Dessutom tävlar vissa föräldrar om att fixa det bästa födelsekalaset etc.

De flesta namn går att rimma på eller att härleda till någonting annat. Själv har jag sluppit bli retad för mitt namn då jag döptes till ett ganska ovanligt dubbelnamn, vilket jag hatade som barn eftersom lärarna i skolan alltid sade fel. Numera tycker jag det är ganska OK.

Nej, y-namnen är inte klassiska på Södermalm; det är snarare i WT-orter utanför sta'n.

Sant! Men demografin förändras... tog en promis med kamrater utmed Götgatan igår, skämtade att det var "fiendeland"... (mer SoFo iofs). Söder var förr en arbetarstadsdel! Och säkert en hel del "Conny" o dyl.

Visst har demografin förändrats en del även på Södermalm (kanske särskilt på SoFo).

Känner även ett par personer här som själva har lagt till ett -y till sina namn; bl.a. en John som gillar att bli kallad Johnny. Sedan många 40-50-talister med namn som Eva, Lennart, Elisabeth, Gunnar, Christina, Göran etc.

På tal om namn, så tycker jag det är litet lustigt att döpa barn till smeknamn eller namn som låter så. Känner en man som är döpt till Olle, men som oftast (förstås) tilltalas Olof i korrespondens. En annan av mina bekanta är döpt till Gullan (ajaj!), vilket jag anar är ett smeknamn för Gunhild/Gunilla. Litet grymt av föräldrarna -- hade de tänkt på att hon skulle växa upp, månntro? Tänker själv på Gullan Bornemark som sjöng hurtiga barnsånger om tandborstning, tvätta händerna etc.

Men -- allt har sin tid. Och det mesta upprepar sig.

Ja, du är beredd att ge ditt liv för ditt barn, för att barnet är viktigt *för dig*. Du skaffade inte barn för barnets skull - det existerade ju inte ens. Du skaffade barn för att *du ville ha barn*. Jag uppskattar att du försöker frälsa mig, men det faktum att du inte ser motsägelsen är ett typexempel på exakt det jag påpekade - du är så självupptagen att du på riktigt övertygat dig själv att du skapade en levande varelse av altruistiskt anledningar. Skaffa barn för all del, men om man gör det kan man åtminstone ha självinsikt nog att acceptera att man gör det för sin egen skull, för att *du* ville och kände att det skulle vara givande, vackert, meningsfullt, och så vidare. Du gjorde det för dig själv, inte för någon annan. Varför låtsas som något annat?

Nu råkar det vara så att i mitt fall så var det ett oplanerat barn. Inte något jag skaffade för MIN skull, för att jag ville ha barn så gärna. Det råkade hända, som det kan göra när man har sex med en kvinna.

Det kanske låter främmande för dig som är oskuld, men när en man och en kvinna tycker om varandra, så vill de stoppa in flashbackdasen i den strävhåriga bävern. Det är så barn blir till.

Men jag, och även hon ville inte mörda barnet, pga. våra egon som gärna ville fortsätta leva våra egoistiska liv och självförverkliganden. Så vi behöll det. Vi övervägde att mörda det. Men vi gjorde inte det, tack o lov.

Nu såhär i efterhand, efter det oplanerade barnet nr. 2 med samma kvinna, och med PLANER på en tredje, så inser jag att det är livets högsta mening. Det är verkligen helt underbart. Att känna den ojämförliga kärleken för sina barn är något som jag tyvärr inte kommer kunna förmedla till dig som inte lyckats med det.

Det är väldigt svårt att förklara. Från utsidan så förstår jag vad du säger. Men om du var inne i den kärleken så skulle du förstå hur osjälviskt det är att ha barn. Vilken uppoffring det är. Det handlar inte om att "JAG" vill ha barn; en liten kopia av mig själv. Det är en bonus.

Barn har man, för barnens skull, inte sig själv. Jag förstår att allt det här låter motsägelsefullt för en som är barnlös.

Jag älskar modern till mina barn mer än jag nånsin älskat en kvinna. Men jag älskar inte henne ens 10% av hur mycket jag älskar mina barn. Det är en kärlek, sannerligen utan dess like. Mina barn kommer inte ens kunna älska mig hälften så mycket som jag älskar dem.

Just nu ligger jag i soffan efter att just ha avslutat dagens arbete. Min vackra 3-åriga son nr 2 har somnat på mitt bröst, och ligger och klammrar sig fast vid mig. Han sover tryggt till ljudet av mina hjärtslag. Hela min kropp, själ och mitt intellekt sjunger de vackraste sångerna.

Så visst, det finns också en självinsikt och fördel att jag såklart får uppleva det högsta livet har att erbjuda. Men det är samtidigt det mest osjälviska jag gjort, och ansvaret är den största självuppoffring jag någonsin gjort. Du förstår, två motsägelsefulla saker kan båda vara sanna, samtidigt.

Jag hoppas innerligt att du kommer få uppleva det. Försök verkligen, kära Oedipus. Du kommer aldrig ångra det. Men om du lever ditt liv till slutet utan att skapa ett annat, så kommer du ångra dig. Du går miste om den största kärleken existensen har att erbjuda.

Dina förfäder kämpade inte i tusentals år bara för att linjen skulle ta slut med dig, bara för att du är cynisk.

Stäng ner datamaskinen nu och ut med dig och hitta din moder till dina barn!