Sverigeklassen -stark som Scarnhorst?

Det fanns som bekant tre pansarskepp i Sverigeklassen. Sverige, Gustav V och Drottning Victoria (Den första båten inköptes genom en gåva till Sveriges riksdag). Lägg därtill Fylgian, så har du "de fyras gäng". Samma antal som de nyligen beställda Luleå-båtarna. Deras betydelse för neutralitetsvakten kan knappast överskattas.

De var av karaktären "kustkryssare" och kunde gömma sig inomskärs, för att sen genskjuta en överlägset mångdubbelt större angripare, men med fullt jämstark beväpning. Flytande fästningar. Min jämförelse med tyska slagskeppet Scarnhorst (wikipedia).

-Scarnhorst; längd 234 m; deplacement; 32 100 ton (lätt); fart 31 knop; bestyckning 9 x 28 cm; .
-Gustav V.: längd 120 m; deplacement 6 842 ton (lätt) ; fart 23 knop; bestyckning 4 x 28 cm.
Besättningarnas styrkeförhållanden voro 1 600 man mot c:a 430 man.

Scarnhorst sänktes av en brittisk flotta ute på öppet hav, medans Gustav V tjänade sitt rike i neutralitetsvakten. Gustav V byggdes på Kockums båtvarv i Malmö.

Men vad hade hänt om båtarna nånsin möttes? Gustav V kanske hade lägre eldhastighet, beroende på färre antalet x kanoner och laddningens beskaffenhet m.m. All krutrök som skymmer sikten. Fast det måste de ha övat på. Och en försvarare har fördelen av att sjöbrisen blåser bort röken ur sikte. Båtarna hade också "utsiktstorn" över röken. Och samtidig eldgivning från kustforten i land. Så Scarnhorst hade ändå blivit svårt skadskjuten efter en fullträff och fått återvända hem! Eller gått på nåt förrädiskt grund om de kört för fort. Kanske sänkt av torpeder eller gått på minor. ett rent ut sagt helvete för en angripare. Och vad säger flashback forum om denna jämförelse?

Skulle nog mera jämföras med Graf Spee, men kommer nog till träffsäkerhet vad gäller sänkning av något skepp, första träff kan ge utslag till seger för det skeppet, mindre skepp har en fördel mindre träffyta.

Jaa, Graf Spee är kanske mera jämförlig. Mycket mindre, och mindre träffyta. Den gick på Sydamerika och sänktes av den egna besättningen läser jag, för att inte hamna i fiendens händer.

En störtbombare hade såklart kunnat avgöra alltsammans. Men det här var man lyckligt ovetande om. Och framförallt var utgången av luftanfall ännu oviss. "Beredskapen är god" som man sa.

Läser på lite om Sverige-klassen och frågetecknet för mig heter 23 knop..? Det var ok för den tiden de kom, men inpå 30-t och WW2 är väl 30+ knop ett krav..?

De svenska båtarna uppgraderas från koleldning till oljeeldning, men det påverkade bara marginellt. Och det räcker ju med att genskjuta en angripare, att vänta in. De snabba tyska båtarna måste haft ångturbiner. Och en del åkte ifrån engelsmännen (SMS Göben har jag läst om)

Sen kan man fundera på besättningens storlek. 430 man i kanske tre skift /vakter. plus ett till i land, säg 500. Motsvarar väl ett stort pappersbruk. x 4 båtar blir 2000 man totalt, en mindre industristad! Och hur fick man tag på alla? Sjökadetter, hamnsjåare och fiskare räcker inte långt.

En flytande krutdurk minst sagt, inget ställe dit man ville skicka sina ungdomar till direkt. Utan det hängde nog på att ungdomarna "gick till sjöss" efter folkskolan och tog värvning olovandes. Typ farväl kära Mor, på en lapp!

Men befälen var mera seniora, och behövde ha seglat i handelsflottan först, Kanske ett bättre sätt att ta efter!

Scharnhorst hade inte bara mer än dubbelt så många kanoner, utan även kraftigare kanonen (tyngre granater, avfyrade i högre hastighet, samt mycket modernare granater) och ett enormt övertag i pansarskydd och flytkraft.

Scharnhorst kunde slå igenom Sveriges pansar på alla avstånd som den kunde skjuta på (d.v.s. strax över 40km), medan Sverige skulle behöva komma in på rammningsavstånd, för att vara säker på att slå igenom.


Krutrökens förmåga att skymma, påverkas av vindriktning, vindhastighet och fartygets hastighet och riktning. Vem som är offensiv och vem som är defensiv har ingen som helst påverkan. Däremot så var Sverigeklassens koleldning (ja eller mixad kol och oljeeldning som de senare byggdes om till) en nackdel, som ofta kunde begränsa möjligheten att eldleda, samt som kunde röja fartyget, även om det gick bakom en ö.

Men visst. Kombinationen av mindre artillerifartyg, jagare, torpedbåtar, ubåtar, minor, kustartilleri, samt torped och störtbombningsflygplan i en skärgårdsmiljö, utgjorde en mycket svårknäckt nöt.

De tyska fartygen hade en maxfart på 31 knop, så de kunde avbryta striden när de ville, även med skador. Maskineriet på Sverige-skeppen avgav en maximal effekt på 20 000 hästkrafter, vilket resulterade i en maxfart på 22,5 knop.

Exakt, tyskarna var snabba att ta till flykten. Men de hade ingen stans att ta vägen. Utan oftast hamnade de i neutrala länder.

Och att ta emot krigsskepp från stridande nation kunde vara nog så besvärande för det "mottagande " landet.

Och vad hade hänt om tyskt krigsskepp sökt "fristad" i Sverige? Nu kunde de avvisas vänligen men bestämt!

Det finns ett tillfälle då Scharnhorst och Gneisenau stötte på britternas HMS Rodney (34 200 ton, huvudbeväpning 9 x 40 cm, men presterade bara 23 knop). Tyskarna härjade i en konvoj, britten frågade "What ship" med signalstrålkastare, tysken svarade med namnet på en brittisk kryssare, samtidigt som de visade bara akterskeppet mot Rodney, samt drog på max fart (31 knop).

De tyska slagskeppen i VK2 var mer eller mindre byggda för kryssarkrigföring, det vill säga att slå till snabbt och sen fly. Erfarenheterna från VK1 visade att Tyskland inte hade något att vinna på att ställa upp slaglinje mot slaglinje med britterna så man valde en annan väg.

Tanken var god men flyg och radar gjorde att övervattensfartygen inte kunde gömma sig på havets vidder som tidigare, så det blev återigen ubåtarna som fick dra lasset medan de stolta slagskeppen och kryssarna förtvinade vid kaj (och ådrog sig Hitlers vrede).

Vad gäller Östersjön känns 30 knop på att stort dinosaurieskepp rätt onödigt, det hinner knappt få upp farten innan det brakar in i något.