Ingen i min familj som hade körkort eller bil när jag växte upp.

Det var ganska tråkigt för det är ju en frihet att ha körkort och bil och kunna ta sig där man vill. Jag växte upp i en familj där ingen hade körkort eller bil. Det fanns släktingar på långt håll som hade, men ingen som man stod nära eller hade en relation till.

Jag vet där fanns vänner till familjen som kunde köra en o så, men det e inte samma sak. Man gick miste om o kunna ta roadtrips o köra till en annan stad samt utflykter eller semester ni vet. Kunna storhandla. Tåg o buss är ju med bra, men inte samma grej

Någon som var med om samma sak att ingen hade körkort eller bil när ni växte upp?

Nej, vi hade bil i min familj!

Farsan brukade importera 2-3 bilar om året som han sålde. Men först brukade vi använda dem i några månader. Han såg alltid till att ta in en lite lyxigare merca som vi åkte iväg med på sommaren några veckor. Sen brukade han sälja den. Men det var lite speciellt faktiskt och man var lite mallig när man satt i en av de fetare mercorna och for runt i Sverige.

Körkort hade folk, men bil var det ingen som hade när jag var liten. För dyrt och vi bodde i Stockholm så det behövdes aldrig. Worst case hyrde man en bil.

Ingen hade körkort, ingen bil i hushållet när jag växte upp. När jag och syskonen närmade oss 18 spräckte morsan sparbössan och sa så här: använd dom här stålarna och bli som folk. Skaffa körkort, skaffa bil. Skit i sommarjobb. Bara ta kortet.

Sagt och gjort så blev det så. Jag var egentligen ointresserad men tack och lov visste morsan bättre och pressade på. Hon var nog rätt bitter på att vare sig hon eller farsan skaffat kort själva.och ville inte se oss gå samma väg.

Och ja, bil och körkort förenklar livet något enormt. Alltifrån matinköp på storhandeln till att köra flyttbil, besöka långväga vänner eller åka på roadtrip. Frihet på rosa kort och fyra hjul.

Jag växte upp i ett hushåll utan bil. Iom att morsan aldrig hade bil så kändes det helt normalt och var mycket sällan något jag reflekterade över. Reste gjorde vi kollektivt eller cyklade. Jag gick i två fritidsaktiviteter och det funkade bra. Hade jag velat träna typ hockey hade det kanske blivit svårare. En fördel med det bilfria livet var/är hur jävla mycket pengar man sparar. Morsan, som jobbade 75% och var ensamstående med tre barn, lyckades ändå spara ihop till flera tågluffar genom Europa med besök på Disneyland, Legoland, bad i Medelhavet osv. Som barn upplevde jag aldrig att brist på pengar hindrade oss från att göra något vi behövde eller verkligen ville. Jag tror att en bil hade ätit upp den bufferten för oss. Jag var intresserad av geografi och historia, och uppskattade de resorna väldigt mycket. Jämfört med mina vänner var jag alltid den som rest mest på somrarna.

Idag är jag en körkortslös pappa i en egen familj utan bil. Vi har också varit på tågluffar till Balkan och Spanien. Argumentet att vi sparar pengar tycker jag har blivit än tyngre nu. Vi går väldigt mycket plus varje månad och kan prioritera viktigare grejer. Vi har väldigt goda förutsättningar att vara bilfria: vi är i god fysisk form, bor i en stad med knappt två kilometer till våra respektive arbetsplatser och tågstation, tvåhundra meter till förskola och kollektivtrafik, samt äger en icke-eldriven lådcykel där barn och matvaror lätt får plats. Det är samtidigt ingen slump, utan vi har valt stt organisera tillvaron på ett sätt som gör det enkelt att vara bilfri. Livet är i omgångar ganska stressigt, och cyklandet runt i stan ger dessutom regelbunden vardagsmotion.

Min fru uttrycker ibland att hon önskar kunna vara mer spontan med utflykter till havet och dylikt, och kanske en dag att vi skaffar bil på något sätt, typ bilpool, men idag känns det långt bort.

Jag växte upp med min mor som inte hade körkort, jag själv tog inte körkort dörren jag var 35 år. Jag kuggade uppkörningen när jag var 19 år, efter det flyttade jag utomlands under många år och när jag kom hem så bodde jag i Stockholms innerstad. Jag hade inte en tanke på körkort då, alla flickvänner under den tiden hade också körkort så det fanns aldrig ett behov.

Men givetvis så var det korkad lathet som gjorde att jag inte bara tog det mellan 18-20.

Inte för att vara elak, men...

När jag var i tonåren kände jag en kille vars farsa inte hade körkort, jag tyckte det var väldigt märkligt, en vuxen utan körkort.

Han skaffade aldrig något heller, ibland kunde jag se honom flytta deras bil själv ändå, en bit på sin villaparkering, så han kunde köra, lite grann.

Till en början tänkte jag att han måste vara så dum att han inte klarade av att ta ett.

Men han verkade tillräckligt smart när man pratade med honom, var som vem som helst.

Var inte bara jag som tänkte så, många av mina kompisar, och vad jag förstod, även deras föräldrar tänkte samma sak, att han var för korkad...

Samtidigt är det inte så dyrt att äga en äldre bil. Slipper du bara en dyr p-plats talar vi om cirka 1000 kronor per månad vid några hundra körda mil per år.

Självklart har båda mina päron både bilar och körkort, det är en självklarhet när man bor utanför endhållplatsen för spårvagnen eller tunnelbanan.

Köpte min första bil när jag var 15 och sen har jag aldrig varit utan.

Båda mina föräldrar hade körkort och vi hade bil hela min uppväxt, samma med mig tog körkort en vecka efter min 18årsdag och har haft minst 1 bil sen dess.
Däremot hade mina morföräldrar ingen bil tills morfar blev dålig, de hade häst och vagn samt cykel(Tills 1975). Då skaffade mormor körkort vid 65års ålder och skaffade bil.
Men jag vet några som klarade sig utan bil länge. Min syster har inget körkort hennes man har men så länge de bodde stads nära(Först Stockholms innerstad senare Göteborg) så hade de enbart cykel och en vagn när barnen var små. Sen när barnen blev större och de köpte en villa lite utanför stadskärnan blev de mer eller mindre tvugna att skaffa bil. Sen har de det även sen barnen flyttat.

Beror ju på var man bor också. Bor man inne i stockholmo eller i gnesta?

Men semstrarna måste ju blivit bättre med bil oavsett.