Var 10e barn anmäls till socialtjänsten varje år

Diagnoser kommer från föräldrarna. Du verkar ha noll koll och förtjänar inte mer av min energi.

Du kan anse dig priviligerad att jag lär dig om livet. Ha det fint!

Ja, jag nämner ett antal möjligheter, men om de ursäktar systemet vet jag inte. Det är ett system som är gjort för att missbrukas, ja.

Jag tänker att just anmälningsplikt i första hand skulle kunna resultera i s.k. pinnjakt. Alternativt att personal känner ett behov av att skydda sig själv från tjänstefel och hålla sin rygg fri. Båda dessa skulle troligtvis kunna öka anmälningsbenägenheten. Enligt artikeln kom 60% av anmälningarna från andra myndigheter.

10 % från privatpersoner. Var restrerande 30% härrör från framgick inte, men det borde väl vara soc själva då.

Så vi har en mer systematisk komponent utöver den individ som är ute efter att djävlas rent personligt.

Och naturligtvis har vi de berättigade anmälningarna där missförhållanden råder också. Allt är inte på ren djävulskap eller slentrian.

Oavsett så är riktningen mot ett angivarsamhälle inte bra. Det resulterar om inte annat i en degumanisering på systematisk nivå.

Är det även föräldrarnas fel när/om det visar sig vara på grund av skolmiljön?

Får barn å vuxna hjälp inom psykiatrin är ju nästa fråga. Det görs en del besparingar å psykiatrin är väl en av dom som det inte har satsas helhjärtat på. Ska föräldrar få skulden för det med för att ni själva brister?

Ganska bra att din post kom. Det hjälper nog många att få insikt att inte chansa på att skaffa barn i detta landet alternativt skita i att söka vård inom psyk för sitt barn. Allt är inte föräldrarnas fel.

Edit: Jag som har blivit mer å mer människo skygg verkar besitta mer medmänsklighet å empati än vad du som jobbar inom psykiatrin gör. Jag blir mörkrädd.

Av egen erfarenhet är det ett bittert ex som i början av separationen orosanmälde för precis allting. Varenda orosanmälan blev nedlagd. Det är lugnare idag. Men man vet aldrig. Ett bittert ex kommer alltid vara ett bittert ex.

Nej, precis.

Men, min uppriktiga oro egentligen är att skolor t ex anmäler för att de själva inte mäktar med och lägger något på föräldrarna för att samtalet havererat. Det finns fortfarande, 2026, en utbredd okunskap om diverse diagnoser.

Har mött otaliga NPF-föräldrar som har milsvida skillnad i erfarenhet av dagis och skolors bemötande. En del dagis förstår att detta, tyvärr, är framtiden och utbildar sig tillsammans med föräldrarna. Alltför många dagis förblir helt övertygade att detta är trams och lägger hela jobbet på föräldrarna. Vissa saker jag hört är rent horribla vad gäller rent ovett.

Nu säger jag inte att föräldrar inte har egenansvar, men det finns förvånansvärt många där ute med övertygelser om sin egen förträfflighet och att alla andra föräldrar är värdelösa. Varje mål har en bakgrundshistoria.

Så det intressanta är egentligen inte hur många som blir anmälda (det klaras oftast av med ett 20 minuter långt telefonsamtal och ärendet är avskrivet), eller så kallas man till ett samtal och det avskrivs. Det är den lilla kostnaden, förvisso många bäckar små.

Den stora kostnaden är om myndigheter ska medla i sånt som egentligen bör stanna mellan hem och skola, följa processer som är långvariga, rättstvister o s v. Hur många av dessa anmälningar leder till att den stora apparaten dras igång?

Ha ha, finns massor av föräldrar som inte har diagnoser, men vars barn har det. Allt är inte ärftligt du vet. Men ha det bra

Väldigt, väldigt många av dessa anmälningar avskrivs direkt. Detta av det enkla skälet att det inte finns någon substans bakom dessa anmälningar, det kan räcka med att en granne tycker att barnen i grannlägenheten är högljudda.

En orosanmälan behöver alltså inte betyda att barnet/barnen i det aktuella fallet far illa, det kan räcka med att en granne/lärare/anhörig fått för sig det.

Jag är inte förvånad av siffran - misstänker att det är skolorna som står för majoriteten av anmälningarna.

Skolorna har börjat använda orosanmälningar som ett slags sätt att dokumentera och sen kunna visa att de gjort något (utan att egentligen gjort något).

Jag är nästan 50 år och har sett hur en skola gör orosanmälningar för saker som på min tid i skolan hade resulterat i en utskällning på sin höjd.

T ex - en elev i 3:an har med sig en tändare till skolan. 7-8 pojkar springer omkring och leker med denna tändare - alltså de leker med tändaren - de eldar inte på saker. Resultatet av detta blir 7-8 orosanmälningar.

Sen har vi alla orosanmälningar pga frånvaro.

skolorna anmäler lite vad som helst för att verka ansvarsfulla.

"Var och en har skyldighet att vid minsta misstanke om att ett barn far illa, anmäla detta till socialtjänsten"

Hur skulle det kunna bli på annat vis än det blivit?

Bra fråga och den där skrivningen är inte helt lyckad. Det borde kunnat förutses. Strikt tolkat öppnar det nämligen upp för att orosanmäla varenda unge i Sverige. Det kan t.o.m. tolkas som att det finns en skyldighet att göra det.

Nu är ju inte en orosanmälan detsamma som att familjen faktiskt utreds, eller - om de utreds - att det mynnar ut i några insatser.

Det skulle ändå vara intressant att se statistiken kommun för kommun.