Var 10e barn anmäls till socialtjänsten varje år. En halv miljon anmälningar. 250 tusen socialtjänstutredningar av varierande kvalitet och rättssäkerhet.
Hur har det blivit så här?
Tror många barn och föräldrar känner en enorm psykisk press av det här. God användning av skattemedel?
Behöver inte arbete och process runt det här kraftigt reformeras? Tycker man hört många skräckhistorier.
Var 10e barn anmäls till socialtjänsten varje år. En halv miljon anmälningar. 250 tusen socialtjänstutredningar av varierande kvalitet och rättssäkerhet.
Hur har det blivit så här?
Tror många barn och föräldrar känner en enorm psykisk press av det här. God användning av skattemedel?
Behöver inte arbete och process runt det här kraftigt reformeras? Tycker man hört många skräckhistorier.
Ganska mycket nysvenskas ungar, har sett detta med egna ögon, hur de beter sig i skolavärlden.
Det handlar inte sällan om grannar som stör sig på barn. Särskilt barn med NPF-diagnoser som nån grinig pensionär tycker är föräldrarnas fel att de är understimulerade.
Dessa avskrivs på en gång. Antalet anmälningar är därmed rätt ointressant. Antalet insatser är vad som talar om huruvida det är en faktiskt ökning av problem.
Det låter helt sjukt.
Det är väl bra med anmälningar på sitt sätt men hur skall socialtjänsten klara av att hantera det när 10% av Sveriges barn blir anmälda varje år?
Utöver som ovan nämnts med hämdanmälningar så tror jag också att det handlar om att människor i vår tid är rädda att konfrontera varandra och klaga på andras barn.
När jag växte upp för 50 år sedan och hade gjort ofog ute på stan kunde en allmän vuxen tillrättavisa mig. Man var livrädd för arga tanter och gubbar.
Vid ett tillfälle avkrävde en kvinna mina föräldrars telefonnummer som jag förstås uppgav (vågade inte annat) och hon ringde sedan hem och berättade vad jag gjort (kastat sten på plåttak som det smällde jättehögt men förstås riskerade ett antal fönsterrutor omkring).
Jävlar vicken utskällning jag fick av morsan. Du skämmer ut hela familjen, skrek hon och så fick man vara inne och gå och lägga sig tidigt och ingen TV. Jo, på den tiden hade vi också en hederskultur i Sverige.
Det här systemet är också ett perfekt vapen i vardagskonflikter. Arga grannar, bittra ex och folk som vill jävlas kan bara dra iväg en orosanmälan och så har de startat en myndighetsprocess som tar tid och sätter sig som en stämpel.
Och ja, unga tjejer använder det också. Jag har sett flera exempel i min egen närhet där flickor som vill slippa ansvar eller konsekvenser börjar anklaga föräldrarna för att slippa skola, regler eller för att få sin vilja igenom. Plötsligt är det inte ”tonårsdrama” längre, utan socialen.
För den som mot förmodan inte fattat det än så kommer det här systemet att braka ihop. Det är bara en tidsfråga nu. Och det borde ingen vara ledsen över.
