Du sänker dig till att dra upp gammal klassisk retorik från 1800-talet när du pratar om mervärde, men din analys faller ju helt platt i mötet med den moderna globala ekonomin. Karl Marx levde på 1800 talet, men nu skriver vi år 2026.
Låt oss titta på de tre fundamentala tankefelen i ditt resonemang:
1. Det falska valet: Arbetare vs. Miljardärer
Du ställer upp en helt fiktiv dikotomi: "Vem väljer du bort – medianlöntagaren eller miljardären?" Det är ett klassiskt populistiskt vänster-grepp.
Men sanningen är att de är helt symbiotiska, i vårt moderna samhälle finns ingen sådan valsituation, då båda är ömsesidigt och positivt beroende av varandra.
Om medianlöntagarna försvinner blir det produktionsstopp, ja. Men om entreprenörerna, riskkapitalet och ägarna försvinner händer ju exakt samma sak: produktionen upphör omedelbart.
Vem ska köpa in maskinerna? Vem ska ta lånen på miljarder med personlig borgen? Vem ska bygga de globala säljkanalerna och få in exportinkomster genom att tillfredsställa behov på världsmarknaden?
Utan kapital och visionärer, utan entreprenörer, blir arbetarna stående i tomma lokaler utan orderböcker, utan någon kund som betalar lönerna.
Att tro att fabriker rullar av sig själva är en mycket farlig socialistisk skrivbordsillusion som skulle sänka landet Sverige och alla människorna, så som det har sänkt alla länder och alla människor där man testat detta.
2. Värdeskapande är inte bara "slit på golvet"
Du hävdar att direktörens inkomst bara är "mervärde" taget från lastbilschauffören eller kodaren. Det är Karl Marx arbetsvärdeteori, och den teorin har ju varit ekonomiskt stendöd i över hundra år.
I dagens moderna samhälle där vi alla lever tillsammans skapas värde genom risk, innovation och skalbarhet.
Om en entreprenör satsar sina egna besparingar, jobbar 80 timmar i veckan utan lön i fem år, lyckas attrahera utländskt kapital och bygger ett globalt mjukvarubolag, då är det entreprenörens risk och vision som skapat jobben till kodarna från första början. Chauffören kör inte lastbilen i ett vakuum; hen kör den för att någon har byggt ett logistiksystem som är avsett för att tillfredsställa ett behov och hittat kunden som vill betala för det. Annars finns ingen lastbil och ingen anledning att någon kör lastbilen.
3. Skatteparadismyten och investeringar
Du påstår att slopad arvs- och förmögenhetsskatt har lett till fastighetsspekulation och förstörd köpkraft. Sanningen är precis tvärtom.
Vi tog gemensamt bort dessa skatter, under bred politisk enighet, inklusive Socialdemokraterna, för att t o m S hade kommit till insikt att det svenska kapitalet flydde landet och att det skapade pengabrist för staten.
När kapitalet flyr, minskar investeringarna i svensk industri. När investeringarna minskar, sjunker produktiviteten. Och när produktiviteten sjunker, stagnerar arbetarnas löner, vilket hade visat sig också i Sverige.
Att beskatta kapital till döds höjer inte arbetarnas köpkraft - det sänker den, eftersom företagen inte har råd att uppgradera till nya och bättre maskiner förlorar man konkurrenskraft och då blir det inga pengar för att kunna ge löneförhöjningar.
4. Arbetsgivaravgiften är en skatt på arbete
Du kallar arbetsgivaravgiften för "priset för social fred". Det stämmer att en del går till pensioner och sjukförsäkring.
Men du låtsas glömma att en enorm del (den allmänna löneavgiften) är en ren, oredovisad skatt på arbete, alltså en skatt på alla som arbetar, som går rakt in i statskassan för att finansiera helt andra saker än arbetarens trygghet, t ex för att finansiera samhällsproblemen och utanförskapet. Det är just detta höga skattetryck på arbete som "trycker ner medianlöntagaren", det är verkligen inte kapitalägarna.
Slutsats:
Vi lever inte på 1800-talet. Det är inte kapitalet som kannibaliserar på arbetskraften. Det är en övervuxen offentlig sektor, våra skenande kostnader för utanförskapet och liknande, som kannibaliserar på både arbete, på löntagare och kapital.
Om du skattar sönder incitamenten för de som tar riskerna, de som står för innovationer och investeringar, de som faktiskt skapar och betalar kakan som du vill fördela,
så flyttar de i dag med ett knapptryck.
Då har arbetarna inga jobb att gå till, och staten har inga miljardärer kvar att beskatta. Kakan blir mindre för alla, och när du har fördelat hela den kakan som fanns så finns det ingen kvar i Sverige som bakar någon ny kaka.
Låt oss titta på de tre fundamentala tankefelen i ditt resonemang:
1. Det falska valet: Arbetare vs. Miljardärer
Du ställer upp en helt fiktiv dikotomi: "Vem väljer du bort – medianlöntagaren eller miljardären?" Det är ett klassiskt populistiskt vänster-grepp.
Men sanningen är att de är helt symbiotiska, i vårt moderna samhälle finns ingen sådan valsituation, då båda är ömsesidigt och positivt beroende av varandra.
Om medianlöntagarna försvinner blir det produktionsstopp, ja. Men om entreprenörerna, riskkapitalet och ägarna försvinner händer ju exakt samma sak: produktionen upphör omedelbart.
Vem ska köpa in maskinerna? Vem ska ta lånen på miljarder med personlig borgen? Vem ska bygga de globala säljkanalerna och få in exportinkomster genom att tillfredsställa behov på världsmarknaden?
Utan kapital och visionärer, utan entreprenörer, blir arbetarna stående i tomma lokaler utan orderböcker, utan någon kund som betalar lönerna.
Att tro att fabriker rullar av sig själva är en mycket farlig socialistisk skrivbordsillusion som skulle sänka landet Sverige och alla människorna, så som det har sänkt alla länder och alla människor där man testat detta.
2. Värdeskapande är inte bara "slit på golvet"
Du hävdar att direktörens inkomst bara är "mervärde" taget från lastbilschauffören eller kodaren. Det är Karl Marx arbetsvärdeteori, och den teorin har ju varit ekonomiskt stendöd i över hundra år.
I dagens moderna samhälle där vi alla lever tillsammans skapas värde genom risk, innovation och skalbarhet.
Om en entreprenör satsar sina egna besparingar, jobbar 80 timmar i veckan utan lön i fem år, lyckas attrahera utländskt kapital och bygger ett globalt mjukvarubolag, då är det entreprenörens risk och vision som skapat jobben till kodarna från första början. Chauffören kör inte lastbilen i ett vakuum; hen kör den för att någon har byggt ett logistiksystem som är avsett för att tillfredsställa ett behov och hittat kunden som vill betala för det. Annars finns ingen lastbil och ingen anledning att någon kör lastbilen.
3. Skatteparadismyten och investeringar
Du påstår att slopad arvs- och förmögenhetsskatt har lett till fastighetsspekulation och förstörd köpkraft. Sanningen är precis tvärtom.
Vi tog gemensamt bort dessa skatter, under bred politisk enighet, inklusive Socialdemokraterna, för att t o m S hade kommit till insikt att det svenska kapitalet flydde landet och att det skapade pengabrist för staten.
När kapitalet flyr, minskar investeringarna i svensk industri. När investeringarna minskar, sjunker produktiviteten. Och när produktiviteten sjunker, stagnerar arbetarnas löner, vilket hade visat sig också i Sverige.
Att beskatta kapital till döds höjer inte arbetarnas köpkraft - det sänker den, eftersom företagen inte har råd att uppgradera till nya och bättre maskiner förlorar man konkurrenskraft och då blir det inga pengar för att kunna ge löneförhöjningar.
4. Arbetsgivaravgiften är en skatt på arbete
Du kallar arbetsgivaravgiften för "priset för social fred". Det stämmer att en del går till pensioner och sjukförsäkring.
Men du låtsas glömma att en enorm del (den allmänna löneavgiften) är en ren, oredovisad skatt på arbete, alltså en skatt på alla som arbetar, som går rakt in i statskassan för att finansiera helt andra saker än arbetarens trygghet, t ex för att finansiera samhällsproblemen och utanförskapet. Det är just detta höga skattetryck på arbete som "trycker ner medianlöntagaren", det är verkligen inte kapitalägarna.
Slutsats:
Vi lever inte på 1800-talet. Det är inte kapitalet som kannibaliserar på arbetskraften. Det är en övervuxen offentlig sektor, våra skenande kostnader för utanförskapet och liknande, som kannibaliserar på både arbete, på löntagare och kapital.
Om du skattar sönder incitamenten för de som tar riskerna, de som står för innovationer och investeringar, de som faktiskt skapar och betalar kakan som du vill fördela,
så flyttar de i dag med ett knapptryck.
Då har arbetarna inga jobb att gå till, och staten har inga miljardärer kvar att beskatta. Kakan blir mindre för alla, och när du har fördelat hela den kakan som fanns så finns det ingen kvar i Sverige som bakar någon ny kaka.
Citat:
En miljardärs förmögenhet består till 99 % av digitala äganderätter (aktier, optioner, lagfarter). Dessa rättigheter är helt värdelösa utan en suverän stat som upprätthåller ett våldsmonopol, ett domstolsväsende och en stabil valuta.
En direktör eller storägare kan deklarera en enorm inkomst och därmed framstå som en stor "nettoinbetalare" i Skatteverkets register. Men varifrån kommer de pengarna? De kommer från det mervärde som genereras av de anställda, de som kör lastbilarna, monterar produkterna och kodar systemen.
Om medianlöntagarna försvinner får vi ett omedelbart produktionsstopp.
Om alla miljardärer försvinner får vi en långsiktig stagnation.
Om du måste välja mellan de två, vad väljer du då?
Arbetsgivaravgiften är i själva verket priset som näringslivet betalar för att slippa de enorma dolda kostnader som finns i oreglerade ekonomier. Den finansierar en frisk arbetskraft (sjukförsäkring), framtida omställning (pensioner) och social fred (arbetslöshetsförsäkring).
Genom att göra kapitalet i princip skattefritt medan arbete beskattas stenhårt, har man skapat ett system där det är mer lönsamt att spekulera i tillgångar (fastigheter och befintliga aktier) än att investerar i ny, riskfylld produktion.
Möjligen kan en sådan politik (slopandet av arvs- och förmögenhetsskatt) hålla kvar miljardärer på papperet, men den förstör den interna köpkraften. När medianlöntagaren trycks ner av höga skatter och höga boendekostnader (på grund av kapitalets fastighetsspekulation) minskar den inhemska efterfrågan. Ett system som inte kan beskatta kapital tvingas kannibalisera på sin egen arbetskraft och då dör den långsiktiga produktiviteten.
En direktör eller storägare kan deklarera en enorm inkomst och därmed framstå som en stor "nettoinbetalare" i Skatteverkets register. Men varifrån kommer de pengarna? De kommer från det mervärde som genereras av de anställda, de som kör lastbilarna, monterar produkterna och kodar systemen.
Om medianlöntagarna försvinner får vi ett omedelbart produktionsstopp.
Om alla miljardärer försvinner får vi en långsiktig stagnation.
Om du måste välja mellan de två, vad väljer du då?
Arbetsgivaravgiften är i själva verket priset som näringslivet betalar för att slippa de enorma dolda kostnader som finns i oreglerade ekonomier. Den finansierar en frisk arbetskraft (sjukförsäkring), framtida omställning (pensioner) och social fred (arbetslöshetsförsäkring).
Genom att göra kapitalet i princip skattefritt medan arbete beskattas stenhårt, har man skapat ett system där det är mer lönsamt att spekulera i tillgångar (fastigheter och befintliga aktier) än att investerar i ny, riskfylld produktion.
Möjligen kan en sådan politik (slopandet av arvs- och förmögenhetsskatt) hålla kvar miljardärer på papperet, men den förstör den interna köpkraften. När medianlöntagaren trycks ner av höga skatter och höga boendekostnader (på grund av kapitalets fastighetsspekulation) minskar den inhemska efterfrågan. Ett system som inte kan beskatta kapital tvingas kannibalisera på sin egen arbetskraft och då dör den långsiktiga produktiviteten.