Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

2026-05-19, 01:39 #**189121**

Medlem

Reg: Jul 2020

Inlägg: 2 701

Citat:

Ursprungligen postat av Knattarna

Citat:

Ursprungligen postat av Lebel
Vad skulle de annars syfta på? Tipsaren i Skåne som spådde i kort?

De kan till exempel syfta på det här:

Det enda Ahmed Zahir kan säga om den mannen är, att han hade en mörk, troligen svart, knälång rock på sig. Ahmed Zahir såg inget av mannens ansikte och har inga fler minnesbilder av mannen.

Vilket stämmer bra med Stig Engström. Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir hade alla förutsättningar att möta honom på Tunnelgatan. Strax väster om manskapsbodarna.

Det kan självklart inte förklara spaningsledningens diskussion den 11 juni 1986:

Man 1: "Och hennes sällskap hade ju inte sett ett jävla dugg..."

Holmér: "Nej."

Man 1: "...vad jag minns."

Man 2: "Nej det är inget vittne."

Man 1: "Nej."

Vad som förklarar den diskussionen är E15-2-B. Ahmed Zahirs konfrontation med Viktor Gunnarsson några veckor tidigare. Efter rekonstruktionen den 23 april.

DBG för nybörjare.

Citat:

Ursprungligen postat av Lebel
Det fick inget i Ahmeds svar som visar att han förstår Lönnblads fråga (att frågan gäller personer som de mötte efter den springande mannen på David Bagares gata). Ahmed svarar "vi har träffat den här killen, han har frågat först". Ahmed menar att den första som de träffade var killen som frågade (Lars Jeppsson). För Ahmed finns ingen "springande man på David Bagares gata". Ahmed utgår från sin egen upplevelse. När han försöker förstå polisens frågor.

Så du inser och vidgår alltså att mannen på David Bagares gata redan är exkluderad i frågeställningen. Bra. Då vidgår du ju också implicit att det inte betyder någonting att Zahir svarar Jeppsson på den frågan. Så länge han förstod frågan. Och du kan ju inte bara gissa att han inte förstod.

Det vidgår jag självklart inte.

Dick Lönnblad: "Ja, jag skulle vilja fråga. Hur många personer mötte ni ifrån det att ni har träffat på den här mannen på David Bagares Gata tills ni kom ner i trapporna?"

Ahmed Zahir: "Vi har träffat den killen, han frågat först. Och sen vi har -, visste ingenting. Ja, på -, jag har försökt att på den sida till- till Sveavägen."

Vad jag vidgår är att Lars Jeppsson är den springande mannen på David Bagares gata. För Ahmed Zahir. Inte för Dick Lönnblad. Han är fortfarande kvar i villfarelsen att Ahmed mötte en springande man innan Ahmed och Yvonne mötte Lars vid trappkrönet.

Som framgår av E15-2-B mötte Ahmed ingen springande man innan Ahmed och Yvonne mötte Lars vid trappkrönet.

Citat:

Zahirs svar är väldigt likt det som står i Nieminens konfrontationsförhör den 4 mars:

Såvitt hon kan erinra sig såg hon inga andra människor i rörelse på vare sig Johannesgatan eller David Bagares gata. Ej heller såg hon något fordon i rörelse eller person i fordon. Den första som hon såg vart killen som kom springande efter den flyende mannen.

Det svaret betyder naturligtvis inte att hon inte såg DBG-mannen, eftersom han är exkluderad redan i frågeställningen. ”Såvitt hon kan erinra sig såg hon inga andra människor i rörelse på vare sig Johannesgatan eller David Bagares gata”. Inte så svårt att förstå.

Inga andra än vem då? Det kan lika gärna syfta på Lars Jeppsson. "Den första som hon såg var killen som kom springande efter den flyende mannen." Om den första som hon såg var killen som kom springande efter den flyende mannen kan hon inte ha sett den flyende mannen. Det fattar alla utom Bäckström.

Citat:

Ursprungligen postat av Lebel
Det första som Windén skrev i anmälan A1 var 23.28.

Det står i A1 att de anlände på brottsplatsen 23:30. Vilket var precis vad jag skrev. Vilket också Söderström uppger både i ett tidigt förhör 1986-03-11 och i en senare tidningsintervju. Det är bara att läsa innantill:

Windén skrev brottsanmälan, Söderström frågade honom varifrån han hade fått tidpunkten 23:30 för deras ankomst till platsen. Windén uppgav att han hade tittat på klockan när han steg ur bilen. Han hade en klocka med digital siffervisning som hade visat 11:30.

Och i tidningsintervjun:

– Det är fel, sa jag, vi var där 23:28. Det kan inte ha tagit två minuter från det att vi stoppades på Kungsgatan fram till brottsplatsen.

Söderström såg alltså 23:30, som Windén skrivit, och reagerade på att det måste vara fel.

Söderström skulle inte kunna reagera på att 23:30 var fel om det var han själv som hade gett den tiden till Windén. Av lätt insedda skäl.

Ingenstans säger Windén att han fick höra 23:28 från Söderström och själv ”räknade ut” att de då måste ha varit framme 23:30. Det vore dessutom en komplett nonsensuträkning eftersom det tar betydligt kortare tid än så. Tvärtom uppger han bara några dagar efter mordet att han själv tittade på sin digitalklocka när de steg ur bilen. Och Söderström kunde bara några dagar efter mordet bekräfta att Windén redan på mordnatten uppgett att han själv tittat på sin digitalklocka när han steg ur bilen.

Det är okänt vem som påverkat vem. Bara att någon måste ha påverkat den andre eller att de påverkat varandra båda två när de resonerat om tiden. Eftersom tiderna är så fel men ändå inbördes samstämmiga måste en påverkan ha skett.

Att Söderström skulle ha påverkat Windén att skriva 23:30 (vilket ändå inte går ihop eftersom Söderström reagerade på att det var fel, och det inte tar 2 minuter att köra till brottsplatsen) blir då ännu en gissning som måste fogas till bröderna Poutiainens gissningsbygge att Söderström såg fem minuter fel på sin klocka. Ett gissningsbygge som saknar bevisvärde.

Som jag skrev: Windén skrev 23.28 i första meningen i anmälan A1. Tiden när de stoppades på Kungsgatan. Man skriver tider i kronologisk ordning. Han räknade inte ut 23.28. Självklart fick han den tiden av Söderström. Windén skrev 23.30 tre meningar senare. Tiden som han trodde sig ha sett på mordplatsen. Söderström hade skäl att haja till när han såg 23.30 i anmälan. Det var två minuter efter 23.28. Det tog bara 20 sekunder att köra till mordplatsen. Windén påverkade inte Söderström. Det finns inget stöd för den idén. Söderström såg fel på klockan.

Citat:

Ursprungligen postat av Lebel
YN uppgav inte att hon inte sa något till poliserna som hon och AZ mötte vid Luntmakargatan.

YN uppgav att piketpoliserna ”bara sprang förbi oss” och ”inte pratade” med dem. Den uppenbara innebörden är att hon inte pratade med piketpoliserna.

Eller tror du att hon ropade ut ett signalement till dem helt på eget initiativ utan att nämna det? En envägskommunikation som hon håller tyst om?

YN uppgav alltså i praktiken att hon inte pratade med piketpoliserna. Och det kan givetvis vara en korrekt minnesbild. Om den stämmer blir det inte alls konstigt att piketpoliserna eventuellt bara fick höra om Jeppsson, eftersom de bara pratade med Zahir. Och vi vet att Zahir bara berättade om Jeppsson.

Att han bara berättade om Jeppsson betyder dock inte att han bara hade sett Jeppsson. Poliserna frågade om de hade sett någon ”springa förbi” och Jeppsson sprang ju, så han passade in på beskrivningen. Naturligtvis kan en stressad man med språksvårigheter råka nämna ”fel” man för poliserna under ett jäktat möte som bara varade i några sekunder.

Din återgivning av radiointervjun 1988 är felaktig.

Yvonne Nieminen uppgav att poliserna inte stannade och ställde frågor. Ett oriktigt påstående.

Som visar att Yvonne hade sämre minne av mordkvällen än Ahmed (det visade hon på flera sätt). Enligt Ahmed och poliserna stannade poliserna i cirka 10 sekunder och frågade om Yvonne och Ahmed mötte någon. Svaret som poliserna fick var att Yvonne och Ahmed mötte Lars Jeppsson vid trappkrönet ("en man med axelremsväska"). Yvonne och Ahmed nämnde ingen som de mötte innan de mötte Lars.

Som framgår i A14205-1-A, E14205-3 och E15-2-A.

Reportern: "Pratade dom med er?"

Yvonne Nieminen: "Nej, dom pratade inte med oss. Det gjorde dom inte."

Reportern: "Ingen stannade och frågade er nånting?"

Yvonne Nieminen: "Nej."

__________________
Senast redigerad av Lebel 2026-05-19 kl. 01:43.

Citera

2026-05-19, 06:55 #**189122**

Medlem

Reg: Jun 2020

Inlägg: 633

Citat:

Ursprungligen postat av Knattarna

12. De tidsuppskattningar som vittnena lämnade 1986 ger att deras gemensamma uppskattade larmtid är ganska exakt 23:24:14. Vilket inte är i närheten av att klaffa med en larmtid på ”tidigast 23:25:10”. Men ligger betydligt närmare en larmtid inom 23:23-minuten. Särskilt om man väger in vittnespsykologin som säger att vittnen i pressade situationer ofta överskattar tidsrymder. Vid en larmtid inom 23:23-minuten behöver de bara överskatta larmtiden med 15 sekunder eller mer. Vid din larmtid behöver de samlade vittnena däremot underskatta väntetiden med cirka en minut eller mer. Bara det är osannolikt. Enligt vittnespsykologin.

Nu är det ju 23.23.10 som gäller från polisens sida som larmtid. Så vittnena måste överskatta med mer än en minut. Argumentet ovan visar att polisens larmtid är fel, larmet gick ut senare än de sagt.

Hur mycket senare? Lebel säger 2 minuter, jag säger minst 1 minut. Den exakta tiden är inte det viktigaste. Det är att polisen gått ut med felaktig information.

Citera

2026-05-19, 14:40 #**189123**

Medlem

Reg: Jul 2018

Inlägg: 3 130

Citat:

Ursprungligen postat av Pinkeponken

Nu är det ju 23.23.10 som gäller från polisens sida som larmtid. Så vittnena måste överskatta med mer än en minut. Argumentet ovan visar att polisens larmtid är fel, larmet gick ut senare än de sagt.

Nej, det ”visar” det inte. Såg du inte att jag nämnde vittnespsykologi och vad den säger om att överskatta tidsrymder i stressade situationer?

Du citerade alltså en pytteliten del av mitt inlägg och lyckades ändå ”tänka bort” hälften. Men bara för din skull kan jag visa var skåpet ska stå. Inlägget blev visst så långt att jag får dela upp det i två delar.

Låt mig presentera en vetenskaplig artikel från en forskningsdatabas. Time went by so slowly: Overestimation of event duration by males and females av Elizabeth F. Loftus, Jonathan W. Schooler, Stanley M. Boone och Donald Kline.

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1002/acp.2350010103

Här är de mest relevanta delarna:

In three experiments, 469 subjects watched a short videotape of a bank robbery and later
estimated the duration of the tape. Subjects invariably overestimated the durations. Accuracy of
time estimation was unrelated to amount of free recall (Experiment 1) or accuracy of memory
(Experiment 2). Females overestimated to a greater degree than males (Experiments 2 and 3). A
more stressful version of the event produced greater overestimates than a less stressful version
(Experiment 3). The relationship between induced arousal and time estimation appears to be
different for men and women.

The experience of time has been of continuing concern to scholars since the period of the
ancient Greeks. This is probably so because time is one of the compelling and universal
experiencesof our lives (Ornstein, 1969). In recent years the literature on time
estimation has grown, with much of the work focusing on estimation as a function of
either personality characteristics (such as anxiety) or experimental conditions (Fraisse,
1963, 1984; Meade, 1966; Sarason and Stoops, 1978).

One important aspect of the experience of time, from a theoretical as well as practical
perspective, occurs when people judge the durations of events after those events have
terminated. This research is about such retrospective estimation, as opposed to
prospective estimation. Retrospective estimates of duration have been shown to depend
upon many variables, including the complexity and interest value of the material that
hilled the duration (Fraisse, 1984; Ornstein, 1969; Schifiman and Bobko, 1974).

When it comes to complex events, do people overestimate time durations as they do in
experiments involving relatively pallid materials? In fact, such overestimation has been
routinely shown (Buckhout, 1977; Johnson and Scott, 1976; Marshall, 1966). For
example, Marshall (1966) asked subjects to watch a 42 s film in which a young man rocks
a baby carriage and then flees when a woman approaches him. A week after the subjects
had seen the film they were asked how long it had lasted. On the average the subjects
thought it had lasted about 1½ min.

In another study, subjects saw a staged assault on a university campus. The entire event
was recorded on videotape, and lasted 34 s. Some time later subjects were asked
questions, including one about the duration of the incident.
The average estimate was 81s, indicating a degree of overestimation
approaching a factor of almost 2 to 1 (Buckhout, 1977).

In this article we present new duration estimation data that cannot be readily accounted for by the
storage size hypothesis. In Experiment 1 we showed subjects a short videotape of a bank
robbery. We observed substantial overestimation of duration of the tape, and the degree
of overestimation was unrelated to amount of detail recalled. A storage-size hypothesis
might predict that subjects who recalled more details from the event would have
produced longer time estimates.

In Experiment 2 we again observed substantial overestimation of duration, and the
degree of overestimation was unrelated to accuracy of memory as assessed by a
questionnaire. In this study we also found a strong gender difference in duration
estimation: females overestimated duration to a greater degree than did males, even
though they did not store more accurate information in memory about the event.

To shed further light on the gender difference we conducted Experiment 3, an
experiment designed to determine if level of stress or arousal played a role in mediating
the gender differences in the duration estimation task. Past research on duration
estimation has shown that anxiety is an important variable: high-test-anxious subjects'
time estimates have been shown to be significantly greater than the estimates of low-
test-anxious subjects (Sarason and Stoops, 1978). This result is thought to be analogous
to the tendency to exaggerate the time spent in the dentist's waiting room.

EXPERIMENT 1

A total of 66 subjects participated in this study. All were students at the University of
Washington who participated for course credit. They were run in small groups.

The subjects came into a laboratory room and watched a simulated bank robbery on
videotape. The tape was explicitly designed to be used in research on eyewitness
testimony, and was produced at the University of British Columbia, under the direction
of Dr John Yuille. The version shown in this study lasted 30 s. After watching the tape,
the subjects engaged in some filler tasks lasting approximately 10 min. They were
excused and asked to return 48 h later for some allegedly unrelated tasks.

The purpose of the filler tasks on the first day was to minimize the likelihood that subjects would
think the slide sequence was the single central aspect of the study and to minimize the
likelihood that they would rehearse it over the 48 h retention interval.

When the subjects returned to the laboratory they were asked a few routine questions
(year in school, future occupation). Information on subject gender was not collected.
After the preliminary questions, subjects were asked to estimate the duration of the
tape. Finally they were asked to recall the event in the tape in as much detail as possible.
The rationale for asking the time estimation question prior to free recall, rather than the
other way around, was to minimize the chances that subjects who first recalled a large
number of details would then conclude that the event must have lasted longer.

Many subjects responded to the time question with a 'ballpark' estimate (e.g., 60 s,
1 min, 120 s, 2.5 min). All estimates were converted to seconds for further analysis. The
average estimate of duration across 66 subjects was 147.3 s, which confirms earlier
findings of time overestimation for complex events. Only two (3 per cent) subjects
estimated a duration that was equal to or less than the true value of 30 s.

Del 2 av detta inlägg kommer nedan:

__________________
Senast redigerad av Knattarna 2026-05-19 kl. 14:54.

Citera

2026-05-19, 14:41 #**189124**

Medlem

Reg: Jul 2018

Inlägg: 3 130

EXPERIMENT 2

This study attempted to replicate the time overestimation phenomenon observed in
Experiment 1. In this study we also examined the relationship between time estimation
and accuracy of memory for details. It is conceivable some subjects might be distracted
from paying full attention to the tape. These individuals would be expected to perform
relatively poorly on a memory test, and they might also produce lower time estimates. If
this occurred there would be a positive correlation between time estimation and test
performance. Such a result would be consistent with a storage-size hypothesis.

A total of 266 subjects – 110 males and 156 females – participated in this study. All were
students at the University of Washington, who participated for course credit. They were run in small groups.

The subjects came into a laboratory room and watched a 30s simulated bank robbery
on videotape. After watching the tape, the subjects engaged in some filler tasks lasting
approximately 10 min. They were excused and asked to return 48 h later.

The average estimate of duration across 266 subjects was 152s, which replicates
Experiment 1 closely. The correlation between time estimation and accuracy on the
remaining test items was -0.02 and not significant.

When the data were analysed separately for males and females, we found that males
estimated an average of 133.14 s (range = 15 to 480 s), while the females estimated an
average of 165.0s (range = 10-900 s), (264) = 2.23, p < 0.025.

The distribution of responses for males and females is shown in Figure 1. As can be
seen, only 6.4 per cent of males and 0.6 per cent of females estimated a duration that was
equal to or less than the true value of 30s. The vast majority of subjects produced
overestimates.

EXPERIMENT 3

A total of 137 subjects participated in this study— 68 males and 69 females. All were
students at the University of Washington who participated for course credit. They were
run in small groups.

The subjects watched one of two versions of a videotaped bank robbery lasting 28 s.
These versions came from the same source of tapes as did the version used in
Experiment 1. A 'low-stress' version depicted the robber entering the bank and calmly
handing a note to the teller. A 'high-stress' version depicted the robber displaying an
automatic pistol, and using profane and threatening language. Approximately half of
the males and half of the females saw each version of the tape.

After the videotape was shown, subjects filled out a 12-item questionnaire which
included a question asking for an estimate of the duration of the tape. In addition, all
subjects were asked how upsetting they found the videotape to be, using a scale from
1 = not upsetting to 6 = highly upsetting. To ensure that subjects would rate their own
specific reaction to the tape, rather than judge the tape's content as upsetting in the
grand scheme of things, we deliberately asked 'How upsetting did you find the videotape to be'?

In all conditions, subjects overestimated the duration of the event.

GENERAL DISCUSSION

Taken together, the three experiments show pervasive overestimation of the duration of
the videotape. While both sexes overestimated the duration, females overestimated to a
greater degree than males. Moreover, Experiment 3 revealed that subjects who watched
a more stressful version of the event produced longer time estimates than those who
watched a less stressful version.

In many instances when a witness gives an estimate regarding the duration of some event, it is not possible to
know the actual figure; thus one cannot be certain about the degree of overestimation.
There are, however, some 'real-world' exceptions.

In one study (Schneider, Griffith, Sumi and Burcart, 1978), 212 reports of crime incidents from a Portland, Oregon,
victimization survey were matched with official crime reports of the same incidents.
Among other facts, respondents in the survey were asked to estimate the amount of time
it took before the police arrived on the scene. There were only two survey respondents
who estimated the time to be shorter than what police records showed. Almost half the
respondents estimated the time within 15 minutes of the estimate given on the police
report, and the other half of the respondents said that the time was at least 15 min longer
than indicated by the police report.

It is of interest to note that about 10 per cent of respondents gave estimates that were dramatically longer (over 2 h) than indicated by the police report. While the possibility exists that the police have underestimated the
time, in Portland this possibility is very remote. The victim's call to the police is
recorded, the dispatcher's call to the officer is recorded, and the officer's call that he has
arrived on the scene is recorded. Estimates are made in seconds, not just in minutes. In
short, it is highly likely that the victims are overestimating, and sometimes quite
dramatically.

Given that crime victimizations are undoubtedly quite stressful events for most
people, the routine overestimation should not be surprising.

Vad har vi lärt oss?

Vittnen överskattar rutinmässigt tidsrymder, särskilt i stressade situationer. Ofta med mycket mer än vad som krävs för att få 23:23:10 till 23:24:14.

Det är samtidigt väldigt osannolikt att underskatta tidsrymder i stressade situationer. I det första experimentet var det bara 3% av försökspersonerna som underskattade tiden eller uppskattade den korrekt. Och i studien av verkliga brottsfall gjorde av Schneider, Griffith, Sumi och Burcart var det bara i 2 av 212 fall som tiden underskattades. Det motsvarar 0,94%.

Chansen att ett enstaka vittne ska underskatta en responstid är alltså bara någon enstaka procent.

Lebels förlopp kräver att åtta vittnen 1986 lämnar en genomsnittlig responstid som innebär en underskattning av responstiden med cirka en minut eller mer. Eftersom det är åtta vittnen blir deras gemensamma skattning naturligtvis statistiskt mycket starkare än om det bara hade varit ett vittne.

Om vi utgår från att ett enskilt vittne har 0,94% chans att underskatta tiden blir chansen att åtta vittnens genomsnittliga responstid över huvud taget är en underskattning cirka 1 på 40 miljoner.

Vi kan till och med vara generösa och ge varje vittne 3% chans att underskatta, eftersom det var så många som underskattade tiden eller uppskattade den korrekt i det första experimentet. Då blir chansen 1 på 800 000. Take your pick.

Chansen att medelvärdet däremot ska vara en överskattning är med samma variabler över 99,99%.

Case closed.

__________________
Senast redigerad av Knattarna 2026-05-19 kl. 14:45.

Citera

2026-05-19, 16:08 #**189125**

Medlem

Reg: Jul 2020

Inlägg: 2 701

Citat:

Ursprungligen postat av Knattarna

EXPERIMENT 2

This study attempted to replicate the time overestimation phenomenon observed in
Experiment 1. In this study we also examined the relationship between time estimation
and accuracy of memory for details. It is conceivable some subjects might be distracted
from paying full attention to the tape. These individuals would be expected to perform
relatively poorly on a memory test, and they might also produce lower time estimates. If
this occurred there would be a positive correlation between time estimation and test
performance. Such a result would be consistent with a storage-size hypothesis.

A total of 266 subjects – 110 males and 156 females – participated in this study. All were
students at the University of Washington, who participated for course credit. They were run in small groups.

The subjects came into a laboratory room and watched a 30s simulated bank robbery
on videotape. After watching the tape, the subjects engaged in some filler tasks lasting
approximately 10 min. They were excused and asked to return 48 h later.

The average estimate of duration across 266 subjects was 152s, which replicates
Experiment 1 closely. The correlation between time estimation and accuracy on the
remaining test items was -0.02 and not significant.

When the data were analysed separately for males and females, we found that males
estimated an average of 133.14 s (range = 15 to 480 s), while the females estimated an
average of 165.0s (range = 10-900 s), (264) = 2.23, p < 0.025.

The distribution of responses for males and females is shown in Figure 1. As can be
seen, only 6.4 per cent of males and 0.6 per cent of females estimated a duration that was
equal to or less than the true value of 30s. The vast majority of subjects produced
overestimates.

EXPERIMENT 3

A total of 137 subjects participated in this study— 68 males and 69 females. All were
students at the University of Washington who participated for course credit. They were
run in small groups.

The subjects watched one of two versions of a videotaped bank robbery lasting 28 s.
These versions came from the same source of tapes as did the version used in
Experiment 1. A 'low-stress' version depicted the robber entering the bank and calmly
handing a note to the teller. A 'high-stress' version depicted the robber displaying an
automatic pistol, and using profane and threatening language. Approximately half of
the males and half of the females saw each version of the tape.

After the videotape was shown, subjects filled out a 12-item questionnaire which
included a question asking for an estimate of the duration of the tape. In addition, all
subjects were asked how upsetting they found the videotape to be, using a scale from
1 = not upsetting to 6 = highly upsetting. To ensure that subjects would rate their own
specific reaction to the tape, rather than judge the tape's content as upsetting in the
grand scheme of things, we deliberately asked 'How upsetting did you find the videotape to be'?

In all conditions, subjects overestimated the duration of the event.

GENERAL DISCUSSION

Taken together, the three experiments show pervasive overestimation of the duration of
the videotape. While both sexes overestimated the duration, females overestimated to a
greater degree than males. Moreover, Experiment 3 revealed that subjects who watched
a more stressful version of the event produced longer time estimates than those who
watched a less stressful version.

In many instances when a witness gives an estimate regarding the duration of some event, it is not possible to
know the actual figure; thus one cannot be certain about the degree of overestimation.
There are, however, some 'real-world' exceptions.

In one study (Schneider, Griffith, Sumi and Burcart, 1978), 212 reports of crime incidents from a Portland, Oregon,
victimization survey were matched with official crime reports of the same incidents.
Among other facts, respondents in the survey were asked to estimate the amount of time
it took before the police arrived on the scene. There were only two survey respondents
who estimated the time to be shorter than what police records showed. Almost half the
respondents estimated the time within 15 minutes of the estimate given on the police
report, and the other half of the respondents said that the time was at least 15 min longer
than indicated by the police report.

It is of interest to note that about 10 per cent of respondents gave estimates that were dramatically longer (over 2 h) than indicated by the police report. While the possibility exists that the police have underestimated the
time, in Portland this possibility is very remote. The victim's call to the police is
recorded, the dispatcher's call to the officer is recorded, and the officer's call that he has
arrived on the scene is recorded. Estimates are made in seconds, not just in minutes. In
short, it is highly likely that the victims are overestimating, and sometimes quite
dramatically.

Given that crime victimizations are undoubtedly quite stressful events for most
people, the routine overestimation should not be surprising.

Vad har vi lärt oss?

Vittnen överskattar rutinmässigt tidsrymder, särskilt i stressade situationer. Ofta med mycket mer än vad som krävs för att få 23:23:10 till 23:24:14.

Det är samtidigt väldigt osannolikt att underskatta tidsrymder i stressade situationer. I det första experimentet var det bara 3% av försökspersonerna som underskattade tiden eller uppskattade den korrekt. Och i studien av verkliga brottsfall gjorde av Schneider, Griffith, Sumi och Burcart var det bara i 2 av 212 fall som tiden underskattades. Det motsvarar 0,94%.

Chansen att ett enstaka vittne ska underskatta en responstid är alltså bara någon enstaka procent.

Lebels förlopp kräver att åtta vittnen 1986 lämnar en genomsnittlig responstid som innebär en underskattning av responstiden med cirka en minut eller mer. Eftersom det är åtta vittnen blir deras gemensamma skattning naturligtvis statistiskt mycket starkare än om det bara hade varit ett vittne.

Om vi utgår från att ett enskilt vittne har 0,94% chans att underskatta tiden blir chansen att åtta vittnens genomsnittliga responstid över huvud taget är en underskattning cirka 1 på 40 miljoner.

Vi kan till och med vara generösa och ge varje vittne 3% chans att underskatta, eftersom det var så många som underskattade tiden eller uppskattade den korrekt i det första experimentet. Då blir chansen 1 på 800 000. Take your pick.

Chansen att medelvärdet däremot ska vara en överskattning är med samma variabler över 99,99%.

Case closed.

Intressanta experiment.

Lars Jeppsson tillfrågades inte två dygn senare.

Jeppsson tillfrågades 1217 dygn senare (av domaren i Stockholms tingsrätt den 29 juni 1989). Inte förrän då frågade någon Jeppsson hur många minuters försprång gärningsmannen hade när Jeppsson själv nådde trappkrönet.

Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir kom två minuter för sent för att möta GM på David Bagares gata (även om han flydde den vägen). Dagarna efter mordet förklarade massmedia för Lars Jeppsson, Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir vad de hade upplevt. Innan Jeppsson träffade en kriminalpolis.

Gärningsmannen hade inget skäl att vänta två minuter vid trappkrönet. Radiooperatören Ulf Helin i SBC hade inget skäl att vänta två minuter med ingripandemeddelandet (efter områdesanropet). Jeppsson hade ett skäl att vänta två minuter vid Luntmakargatan (som Lisbeth Palme uppgav att Jeppsson kan ha gjort). GM var beväpnad.

Polisen (Holmér) kunde ha utrett detta i mars 1986. Det var inte svårt. Liksom polisen (Holmér) kunde ha utrett hur länge vittnet Inge Mårelius väntade i bilen. Liksom polisen (Holmér) kunde ha bett vittnet Anders Björkman ("Tensonmannen") att visa var han vände (som Björkman erbjöd sig att visa i slutet av förhöret den 3 mars). Liksom polisen (Holmér) kunde ha bett vittnet Jan-Åke Svensson ("mannen i beige") att visa var (och hur snabbt) han parkerade. Liksom polisen (Holmér) kunde ha gjort en rekonstruktion med Yvonne Nieminen, Ahmed Zahir, Stig Engström och de fyra piketpoliserna på Tunnelgatan.

Frågorna kan besvaras ändå.

__________________
Senast redigerad av Lebel 2026-05-19 kl. 16:34.

Citera

2026-05-19, 18:18 #**189126**

Medlem

Reg: Jun 2020

Inlägg: 633

Citat:

Ursprungligen postat av Knattarna

EXPERIMENT 2

This study attempted to replicate the time overestimation phenomenon observed in
Experiment 1. In this study we also examined the relationship between time estimation
and accuracy of memory for details. It is conceivable some subjects might be distracted
from paying full attention to the tape. These individuals would be expected to perform
relatively poorly on a memory test, and they might also produce lower time estimates. If
this occurred there would be a positive correlation between time estimation and test
performance. Such a result would be consistent with a storage-size hypothesis.

A total of 266 subjects – 110 males and 156 females – participated in this study. All were
students at the University of Washington, who participated for course credit. They were run in small groups.

The subjects came into a laboratory room and watched a 30s simulated bank robbery
on videotape. After watching the tape, the subjects engaged in some filler tasks lasting
approximately 10 min. They were excused and asked to return 48 h later.

The average estimate of duration across 266 subjects was 152s, which replicates
Experiment 1 closely. The correlation between time estimation and accuracy on the
remaining test items was -0.02 and not significant.

When the data were analysed separately for males and females, we found that males
estimated an average of 133.14 s (range = 15 to 480 s), while the females estimated an
average of 165.0s (range = 10-900 s), (264) = 2.23, p < 0.025.

The distribution of responses for males and females is shown in Figure 1. As can be
seen, only 6.4 per cent of males and 0.6 per cent of females estimated a duration that was
equal to or less than the true value of 30s. The vast majority of subjects produced
overestimates.

EXPERIMENT 3

A total of 137 subjects participated in this study— 68 males and 69 females. All were
students at the University of Washington who participated for course credit. They were
run in small groups.

The subjects watched one of two versions of a videotaped bank robbery lasting 28 s.
These versions came from the same source of tapes as did the version used in
Experiment 1. A 'low-stress' version depicted the robber entering the bank and calmly
handing a note to the teller. A 'high-stress' version depicted the robber displaying an
automatic pistol, and using profane and threatening language. Approximately half of
the males and half of the females saw each version of the tape.

After the videotape was shown, subjects filled out a 12-item questionnaire which
included a question asking for an estimate of the duration of the tape. In addition, all
subjects were asked how upsetting they found the videotape to be, using a scale from
1 = not upsetting to 6 = highly upsetting. To ensure that subjects would rate their own
specific reaction to the tape, rather than judge the tape's content as upsetting in the
grand scheme of things, we deliberately asked 'How upsetting did you find the videotape to be'?

In all conditions, subjects overestimated the duration of the event.

GENERAL DISCUSSION

Taken together, the three experiments show pervasive overestimation of the duration of
the videotape. While both sexes overestimated the duration, females overestimated to a
greater degree than males. Moreover, Experiment 3 revealed that subjects who watched
a more stressful version of the event produced longer time estimates than those who
watched a less stressful version.

In many instances when a witness gives an estimate regarding the duration of some event, it is not possible to
know the actual figure; thus one cannot be certain about the degree of overestimation.
There are, however, some 'real-world' exceptions.

In one study (Schneider, Griffith, Sumi and Burcart, 1978), 212 reports of crime incidents from a Portland, Oregon,
victimization survey were matched with official crime reports of the same incidents.
Among other facts, respondents in the survey were asked to estimate the amount of time
it took before the police arrived on the scene. There were only two survey respondents
who estimated the time to be shorter than what police records showed. Almost half the
respondents estimated the time within 15 minutes of the estimate given on the police
report, and the other half of the respondents said that the time was at least 15 min longer
than indicated by the police report.

It is of interest to note that about 10 per cent of respondents gave estimates that were dramatically longer (over 2 h) than indicated by the police report. While the possibility exists that the police have underestimated the
time, in Portland this possibility is very remote. The victim's call to the police is
recorded, the dispatcher's call to the officer is recorded, and the officer's call that he has
arrived on the scene is recorded. Estimates are made in seconds, not just in minutes. In
short, it is highly likely that the victims are overestimating, and sometimes quite
dramatically.

Given that crime victimizations are undoubtedly quite stressful events for most
people, the routine overestimation should not be surprising.

Vad har vi lärt oss?

Vittnen överskattar rutinmässigt tidsrymder, särskilt i stressade situationer. Ofta med mycket mer än vad som krävs för att få 23:23:10 till 23:24:14.

Det är samtidigt väldigt osannolikt att underskatta tidsrymder i stressade situationer. I det första experimentet var det bara 3% av försökspersonerna som underskattade tiden eller uppskattade den korrekt. Och i studien av verkliga brottsfall gjorde av Schneider, Griffith, Sumi och Burcart var det bara i 2 av 212 fall som tiden underskattades. Det motsvarar 0,94%.

Chansen att ett enstaka vittne ska underskatta en responstid är alltså bara någon enstaka procent.

Lebels förlopp kräver att åtta vittnen 1986 lämnar en genomsnittlig responstid som innebär en underskattning av responstiden med cirka en minut eller mer. Eftersom det är åtta vittnen blir deras gemensamma skattning naturligtvis statistiskt mycket starkare än om det bara hade varit ett vittne.

Om vi utgår från att ett enskilt vittne har 0,94% chans att underskatta tiden blir chansen att åtta vittnens genomsnittliga responstid över huvud taget är en underskattning cirka 1 på 40 miljoner.

Vi kan till och med vara generösa och ge varje vittne 3% chans att underskatta, eftersom det var så många som underskattade tiden eller uppskattade den korrekt i det första experimentet. Då blir chansen 1 på 800 000. Take your pick.

Chansen att medelvärdet däremot ska vara en överskattning är med samma variabler över 99,99%.

Case closed.

Det vi har lärt oss är att för att få rätt tider måste man göra en rekonstruktion och mäta tiden. Och då måste varje moment ingå och i rätt ordning.

__________________
Senast redigerad av Pinkeponken 2026-05-19 kl. 18:20.

Citera

2026-05-19, 18:36 #**189127**

Medlem

Reg: Jul 2018

Inlägg: 3 130

Citat:

Ursprungligen postat av Pinkeponken

Det vi har lärt oss är att för att få rätt tider måste man göra en rekonstruktion och mäta tiden. Och då måste varje moment ingå och i rätt ordning.

Det vi har lärt oss är att det är 1 chans på 40 miljoner att larmet sändes efter 23:24:14.

Eller åtminstone en på miljonen. Om den vetenskapliga studien är i närheten av korrekt.

Vad vi också har lärt oss är att det är över 99,99% chans att larmet sändes före 23:24:14. Enligt samma vetenskapliga studie.

Citera

2026-05-19, 19:26 #**189128**

Medlem

Reg: Jun 2020

Inlägg: 633

Citat:

Ursprungligen postat av Knattarna

Det vi har lärt oss är att det är 1 chans på 40 miljoner att larmet sändes efter 23:24:14.

Eller åtminstone en på miljonen. Om den vetenskapliga studien är i närheten av korrekt.

Vad vi också har lärt oss är att det är över 99,99% chans att larmet sändes före 23:24:14. Enligt samma vetenskapliga studie.

Sannolikheter betyder ingenting när man har fakta.

Citera

2026-05-19, 23:05 #**189129**

Medlem

Reg: Jul 2020

Inlägg: 2 701

Citat:

Ursprungligen postat av Knattarna

Det vi har lärt oss är att det är 1 chans på 40 miljoner att larmet sändes efter 23:24:14.

Eller åtminstone en på miljonen. Om den vetenskapliga studien är i närheten av korrekt.

Vad vi också har lärt oss är att det är över 99,99% chans att larmet sändes före 23:24:14. Enligt samma vetenskapliga studie.

Loftus är inte enig.

Extreme dissociation or attentional overload during acute threat can produce underestimation (or less inflation) of retrospectively judged duration, especially after long retention intervals. Brief summary of mechanisms and empirical examples:

Mechanisms

Encoding disruption: Severe stress/dissociation can impair attentional processing and episodic encoding, producing fewer temporal markers to reconstruct duration later.

Fragmentation of memory: Traumatic encoding often yields fragmented or incomplete memories; absence of coherent event structure reduces reconstructed length.

Defensive narrowing of attention: In some people, attention narrows to a few focal details (e.g., weapon focus), leaving surrounding temporal/contextual information weak or absent.

Post-event avoidance/repression/reduced rehearsal: Less rehearsal or avoidance reduces retention of temporal details, increasing compression over long delays.

Empirical examples

Loftus, Miller & Burns (1978) / weapon-focus literature — witnesses fixate on threat-relevant details; peripheral details and contextual encoding suffer, which can reduce later recall of surrounding information (implied fewer temporal cues).

Brewin, Dalgleish & Joseph (1996) — review of PTSD memory shows trauma memories are often fragmented and poorly integrated with context; several empirical studies report poorer temporal ordering and reduced contextual detail for highly traumatic events.

Christianson & Loftus (1991) — research showing extreme emotional arousal can impair memory for peripheral details and event sequence, which undermines reconstructive timing.

Talarico, LaBar & Rubin (2004) — studies of flashbulb vs. ordinary memories show vividness does not guarantee accuracy; traumatic events may be vivid yet lack veridical contextual detail needed for accurate duration reconstruction.

van der Kolk & Fisler (1995) — clinical studies describing dissociative encoding in trauma survivors, with consequences for time perception and autobiographical continuity.

Laboratory dual-task / high-load timing studies (e.g., Brown, 1997; Zakay & Block): very high cognitive load reduces encoding of temporal markers and leads to shorter retrospective estimates—this models attentional overload in threat.

Representative empirical findings

In experiments where participants undergo extremely stressful or startling stimuli, some show immediate overestimation (heightened arousal) but poorer accuracy and compressed retrospective reports after delays if encoding was fragmented or attention was narrowly focused.

Clinical PTSD samples often show disordered temporal memory for the traumatic event (imprecise duration, poor sequence memory), consistent with underestimation or high variability in retrospective duration judgments after long delays.

Practical implication

Whether threat produces over- or underestimation depends on the balance between arousal-enhanced encoding (inflation) and dissociation/attentional disruption plus poor consolidation or avoidance (compression). For acute but organized fear, overestimation is typical; for extreme dissociation or severe attentional overload with fragmented encoding — particularly when judged after long delays — underestimation or highly variable reports are common.

Citera

2026-05-19, 23:10 #**189130**

Medlem

Reg: Aug 2008

Inlägg: 1 995

Citat:

Ursprungligen postat av Ballalaila

Det enda som skulle få mig att tro det här gjordes av ett proffs är om skott nummer två var menat för Palmes huvud och att gm faktiskt trodde att han träffade just det.

Ett juck i luften och ett skott i råttan känns liksom inte så som en erfaren mördare skulle gjort det här.

Dessutom går det enligt mig inte att komma ifrån att denne eventuellt professionella gärningsman måste ha gått upp i rök utan att bli sedd av någon.
Var kom han ifrån och vart tog han vägen?

Nej jag tror inte en sekund på att det skulle vara fråga om ett proffs.
Galet val av vapen, en enda kula i måltavlan. Vapnet tar han dessutom med sig.
Omaskerad och i lågskor i fladdrande rock...
Patetiskt

Citera

2026-05-20, 01:39 #**189131**

Medlem

Reg: Jul 2020

Inlägg: 2 701

Citat:

Ursprungligen postat av Jan-A

Dessutom går det enligt mig inte att komma ifrån att denne eventuellt professionella gärningsman måste ha gått upp i rök utan att bli sedd av någon.
Var kom han ifrån och vart tog han vägen?

Nej jag tror inte en sekund på att det skulle vara fråga om ett proffs.
Galet val av vapen, en enda kula i måltavlan. Vapnet tar han dessutom med sig.
Omaskerad och i lågskor i fladdrande rock...
Patetiskt

Valet av vapen och ammunition var improviserat. Valet av tid och plats var chansartat och riskfyllt. Ingen visste i förväg vad paret Palme skulle göra efter filmen, hur de skulle ta sig hem eller vem de skulle vara i sällskap med. Utgången var osäker. Paret hade kunnat ta en taxi, göra sällskap med ett yngre par eller båda delar. Livvakterna hade kunnat tillkallas från biografen (före filmen).

Det som är känt om förloppet efter filmen tyder på en liten, resurssvag grupp med god lokalkännedom. Två eller tre alternativa gärningsmän i olika riktningar från biografen. En ensam gärningsman kan inte uteslutas, men framstår som mindre sannolik. Det beror på om mannen vid möbelaffären var mannen vid färgaffären. Mannen vid telefonkiosken på andra sidan gatan är också intressant.

Både en ensam GM och en liten resurssvag grupp måste ha övervägt andra mordplatser i andra riktningar från biografen. Ingen visste åt vilket håll paret Palme skulle gå efter filmen (eller om de skulle gå överhuvudtaget). Restaurang Venezia och västra sidan av Adolf Fredriks kyrkogård var uppenbara val. Vid Venezia fanns en kortare trappa på närmare håll.

Det som är känt om förloppet före filmen talar för att offret upptäcktes sent. Utanför biografen. Paret Palme kom till biografen mer än 20 minuter för tidigt. Telefonavlyssning kan inte uteslutas, men framstår som mindre sannolikt.

Det som är känt om färden till biografen tyder på att ingen övervakade eller följde efter paret Palme under vägen. Personer med walkie-talkies hade ingen annan tänkbar funktion (i en attentatsgrupp) än att övervaka färden (för att upptäcka målet). Få eller inga av de iakttagna personerna kan ha haft den funktionen.

Citera

2026-05-20, 01:43 #**189132**

Medlem

Reg: Jul 2020

Inlägg: 2 701

Rekonstruktionsfilm från 1987

Filmen är delad i tre delar: 1. Rådmansgatans station - Grand. 2. Grand - mordplatsen. 3. Västerlånggatan - Gamla stans station.

Filmen visar T-banestationerna och gatorna som de såg ut 1987. Även Venezia är med på ett hörn. Sandins möbelaffär (strax söder om Grand) har stängt och ersatts av en annan affär. Götabanken (strax norr om mordplatsen) har stängt och ersatts av Linders Resor. Banken stängde redan i mars 1986. Linders Resor öppnade i maj.

Nämnvärda fel: Paret stiger av tåget genom mittersta dörrarna i andra vagnen, inte genom bakersta dörrarna. Tåget är linje 18 från Farsta till Hässelby (inte linje 17 från Bagarmossen till Alvik). Tåget ankommer 20.45 (inte 20.47). Filmen visar inte att paret Palme stod utanför biografen i minst 10 minuter innan föreställningen började. Paret Palme talar med Mårten Palme och hans flickvän i några sekunder efter föreställningen (inte i 2 - 3 minuter). Paret Palme korsar Sveavägen på norra övergångsstället (de sneddade vid det södra övergångsstället).

Citera

Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Skapa ett konto

Logga in