Psykiskt sjuka mammor

Jag är nog själv psykiskt instabil. Detsamma gäller farsan. Men inte morsan eller brorsan. Kommit fram till att jag helt enkelt borde göra som morsan och brorsan säger gällande det mesta och strunta i farsan typ. Nej, jag är kille. Menade bara att jag hade en förälder det var lite vajsing på även fast det i mitt fall snarare var farsan än morsan.

är det mest att du inte känner att du har så mycket gemensamt och utbyte av att träffa dom? eller mest att det hänt massa saker som gör att det kan kännas obehagligt?

Det är nog mest att jag känner att jag inte har så mycket gemensamt med dom.

Min mamma grät oftast, min bror och ja fanns inte...och standard var gör som du vill.
Fast pappa var tusen ggr värre han slog mig, Jag har autism men det märkte inte dom...
Jag har uppfostrat mig själv, tycker ja lyckats ganska bra

Ångrar som vanligt mina gamla inlägg. Farsan kan ju faktiskt vara ett bra stöd ibland. När han slappnar av. Men sen periodar han ju. Fast att klaga på det är ju bara att kasta sten i glashus.

Jag har en väldigt sjuk mamma. Hon har nog egentligen varit deprimerad hela min uppväxt. och jag har alltid fått ta hand mycket om min bror. MYCKET. hon har ändå kämpat på bra min mor. Hon pluggade upp sina betyg på comvux, sedan högskolan och sedan något efter det. samtidigt som hon tog hand om mig och min bror så gott hon kunde och jobbade i en mataffär. oftast när jag och min bror bråkade tog hon min brors parti. hon hade lixom inte någon ork att reda ut saker och ting och vara rättvis och så har det fortsatt ända tills nu. Hon tycker inte riktigt att jag är värd någonting. hon ser aldrig något värde i det hon gör. vi är otroligt olika som personer och hon säger att hon ser mycket av pappa i mig. som hon föraktar. hon ser även mycket av sig själv i mig som hon oxå föraktar. Jag är en otroligt kreativ persn. som är känslomänniska. alltid har varit väldigt stormig och pågrund av att jag inte trivts hemma har jag flyttat mellan både mamma och pappa och kompisar och sådär. idag fick jag flytta in i en garderob i huset. med argumentet "att jag är den enda som får plats i garderoben" jag har en liten teori om att min mor är narcissist och antagligen även bipolär. min mamma verkar sakna förmågan att slutföra projekt som hon påbörjar och hon verkar även sakna handlingskraft. just nu ligger hon mest i soffan och kollar teve. och skäller på mig och min lillebror och beklagar sig över sin värk i sina leder. då hon nyligen blev diagnostiserad med reumatism. Min mamma är otroligt orättvis av sig. det är alltid mest synd om henne. Då jag nyss blivit diagnostiserad med Borderline,Bipolär sjukdom, grav depression, maniska beteenden , tvångstankar, ensamhetskänslor osv osv osv. det gör inte saken bättre. Jag har massa problem i mitt liv. kan man lätt säga. men jag försöker ändå vara positiv och göra något åt det. jag är fulltidssjukskriven men går ändå i skolan , har skaffat sommarjobb, försöker att träffa vänner några gånger i veckan och sköta mitt yttre och inre. ändå kräver hon att jag ska tvätta, städa, laga mat åt hela huset.
Hon vill inte ens veta att jag är sjuk. hon lådsas inte om det. jag skriker på hjälp. men det är hela tiden mer synd om henne. jag skriker efter en kram. men hon slutade krama mig någon gång i mitten av mellanstadiet. och sen dess har det väl vart ca 2 kramar per år. stela kramar. det är ingen ömhet, empati eller ödmjukhet från hennes sida. jag slits itu och försöker hålla ihop hemmet. växa upp. ta hand om min skola, min framtid. bearbeta mina sjukdomar. och samtidigt försöka vara en normal 18 årig tjej med vänner och fritidsintressen! och det tycker min mamma är idiotiskt. hon tycker inte att jag gör någonting rätt. och tro mig, detta handlar inte om att jag behöver "prata med min mamma" jag är en otroligt verbal tjej. jag är en otroligt enveten person som är bra på att lösa problem. men hon är så jävla trångsynt. jag gick till soc i höstas, och sa som det var. att min mor utsätter mig för psykisk mobbning, jag är inte välkommen i soffan, jag får inte ta del av lördsgodiset och får inga kläder på ett helt år ibland. trots att min mamma hade god ekonomi innan och var VD. då sa soc till mig att sålänge min mamma inte slog mig kunde de ite hjälpa mig. mamma var med på soc mötet. efter det pratade hon inte med mig på en vecka.

bratman:Tyvärr är soc fel ställe att gå till för att få sympati- flytta hemifrån istället så snart du kan.

Min mor.. Det hela började för några år sedan på en hyfsat stor dag (säger inte vilken, men födelsedag/jul/midsommar/påsk osv, en ''stor'' dag). Hade ingen aning om vad som hände, ingen hade sagt eller pratat något med mig då hon fick sitt första utbrott, började skrika på mina syskon osv.
JAg sprang upp på mitt rum och låste in mig där, kom inte ut förns två dagar senare. Aldrig varit så chockad i hela mitt liv. Min farsa kom upp med mat och jag kissade i en flaska som jag senare tömde ut genom fönstret (vi lever inte ett ghetto, snarare i ''fina'' kvarter i villa, så ja, det var lite konstigt för grannarna som såg).

Jag låtsades som inget hade hänt, gick tillbaka till skolan, pluggade och hamnade nästan i en depression, som än idag jag fortafarande får återkommande känslor av, typ som nu..
Det blev sämre och sämre med min mor som alltid var arg och sa att hon inte orkade mer. Pappa försökte vara stöttande, men man såg att han inte heller orkade, utan bara fortsatta för mig och mina syskons skull. Mamma var sjukskriven en längre tid, vilket hon fortfarande är. Mamma blev sämre och sämre hela tiden, dåliga blodvärden, åt piller hela tiden (gör hon fortfarande), kombinerat med dåligt självförtroende och fetma. Hon tror vi ska lämna hennes sida hela tiden, lägger sig i när jag snackar med något hon aldrig har hört talas om, fast än jag pratar med henne dagligen om allt möjligt.

Nu på senare tid blev det faktiskt lite bättre, trodde nästan det hela började vara över, när samma sak kom tillbaka för några månader sen. JAg försöker koncentrera mig på mitt, jag har egna problem, men allting flyter ut över huset så alla påverkas ändå av hennes sjukdomar.

Ska jag vara ärlig tror jag inte hon har så länge kvar. Hon har ett tio-tal olika läkare, får lika många mediciner, vid varje blodprov har hon för dåliga världen av något/är förgiftad av någon medicin.
Det enda jag kan göra är att leva i min värld och glädjas över de små sakerna, typ som min hund.
Just nu är hon på sjukhuset av någon anledning, fattar ingenting längre, har nästan slutat bry mig faktiskt..

Såg någon förvirrad mamma som var i Bergshamra, tror hon hette Hanna, hon tappade någon läkarintyg som inte riktigt såg ut att vara till hennes fördel. Hennes figur var mer som ett bojsänke.

Sanningens ord nu era fjantar...
Det är klart att mammor är utbrända - ni är stora bebisar med massa diagnoser själva och låg intellektuell förmåga: mammor är inga superhjältar. Ni kommer från trasiga hem där er mamma förmodligen gjort sitt bästa men i en svag familjestruktur och förmodligen lika störda kids blir det inte bättre än såhär. Jag hatar också mina föräldrar men jag har egna barn och vet vilket enormt jävla jobb det är att ta hand om dom och jag är ändå rik nog att kunna ha städhjälp, utemat, dyra läger och aktiviteter m.m. som ger andrum men det är jättemycket jobb och har ni en fattig ensamstående och halvstörd morsa blir det inte bättre än såhär - och ni var jobbiga ungar. Bryt kontakten och gör det bättre själva... just det, det kommer ni inte klara.

Fel inlägg

Brytit kontakten med kärringen. Alkiskärring vars psykiska ohälsa har förstört mitt liv. Minns så väl nån gång jag hade behövt ringa på hjälp efter hennes självmordsförsök, inte ett jävla förlåt fick man. Däremot satt kärringen och raljerade om hur ”gud” hade gett henne en ny start och en andra chans och annat dravel.

Hemsk människa som spenderade hela min barndom med att fokusera på sig själv och sitt ”mående”.

Ännu värre är att samhället vägrar ta ansvar och daltar så jävla mycket när det gäller dessa störda kvinnor. Minns hur tanterna på soc satt och hetsade att jag ”skulle hålla med” om att det var pappas fel alltihopa. Det var det ju inte, och sen var det ingen som frågade hur jag hade det. Allt fokus på henne hela tiden. När jag en gång i tiden hade kontakt med psyk så tyckte kärringen att jag ”måste förstå att dom bara lever livet för första gången” Hahaha. Det gör vi ju alla. Jag går inte runt och misshandlar barn för det. Men men, kärringarna ska väl hålla varandra om ryggen. Så är det. Fy fan.