Varning för en lång historia!
Under 2019–2020 pluggade heltid, arbetade 80–100 % på timme, kroppsbyggde på en hög nivå (ren) och hade väldigt höga krav på mig själv. Runt april 2020 så kraschade jag, särskilt eftersom jag hade fått problem med att sova på jobbet (sovande jour). En kväll när jag låg där med hög ångest över det, eftersom jag mår fullständigt skit av sömnbrist (ångest, depression, irritation osv.), så kom tanken upp i huvudet: “Tänk om jag inte kommer kunna sova hemma heller?” Där var det kört. Sedan dess har ångesten suttit på min sömn som en fästing större delen av tiden.
Jag blev sjukskriven från mitt vikariat, och samtidigt föll min sambo in i en riktigt svår ångestsvacka. Dels för att jag brukade vara den som bar henne och rollerna nu blev ombytta, men också eftersom hon hade fått bröstcancer i första stadiet, vilket de som tur var lyckades få bort i juli samma sommar. När vi båda mådde så dåligt och hade mycket ångest så “smittade” vi ner varandra, vilket gjorde att vårt förhållande höll på att ta slut. Den sommaren var ett rent helvete med galen sömnbrist och relationsproblem.
Hösten 2020 blev överlag bättre och jag fick tillräckligt med sömn kanske 60 % av nätterna. Men på grund av bristen på återhämtning så drog jag på mig överbelastningsskador i flera senor, vilket gjorde att jag förlorade träningen under en lång period. Det skickade i sin tur in mig i en depression, eftersom träningen är både min passion och en stor del av min identitet. Jag lider även av kroppsdysmorfobi, så när muskelmassan började tyna bort gjorde även min självkänsla det.
I slutet av 2020 fann jag en viss tröst när jag kunde återuppta mitt näst största intresse, vilket är gaming. Detta hade jag fått lägga på hyllan 2014 på grund av flera diskskador som hindrade mig från att kunna sitta längre stunder, men de hade nu blivit tillräckligt bra för att kunna göra detta.
I februari 2021 provade jag cannabis några gånger mot sömnen, men efter bara fyra gånger utvecklade jag posthallucinatorisk perceptionsstörning (HPPD). Den är främst kopplad till psykedeliska droger, men THC och även serotonerga antidepressiva kan i sällsynta fall orsaka det. Detta skickade mig till en helt ny nivå i helvetet.
Jag fick tinnitus, stark DPDR som orsakade en skev verklighetsuppfattning, hjärndimma, afantasi, tryck i huvudet, en svävande känsla och en mängd synstörningar, såsom visual snow, efterbilder, tracers, ljuskänslighet, mild dubbelsyn (ghosting), halos, glares osv. Jag fick även regelbundna pseudo-hallucinationer, som att ljuskällor och marken rörde sig eller att objekt ändrade storlek.
Detta ödelade mitt liv fullständigt. Jag blev sängliggande i cirka tre månader. Symtomen gjorde även att jag inte längre kunde spela. Jag var som en halvblind grönsak som befann sig i ett konstant fight-or-flight-tillstånd varje vaken sekund. Men efter tre månader fick jag Lamotrigin utskrivet, då det är ett av få läkemedel som kan minska symtomen. Det minskade min DPDR med cirka 90 %, vilket var det absolut värsta med detta. Det tog även bort de regelbundna pseudo-hallucinationerna och förbättrade de andra synstöringarna med ungefär 20 %. Jag blev funktionell igen, fick tillbaka en viss livskvalitet och kunde avsluta min utbildning.
Men när fokus på HPPD:n minskade så återgick det till min sömn, vilket drog igång sömnproblemen igen. Nu var dock 60-70 % av nätterna okej, jag tog dock Stilnoce några gånger i veckan när jag vaknade mitt i natten. Jag kunde arbeta igen, men bara 75 %. Vid den här tiden hade även mina skador läkt, så jag kunde börja träna igen, om än på en lägre nivå än tidigare för att inte skada mig igen. Tack och lov var det tillräckligt för att kunna bygga tillbaka både fysiken och självkänslan.
I mitten av 2022 började jag även spela igen, jag och min tjej flyttade dessutom till en större lägenhet och började planera bröllop. Men i april 2023 kraschade livet ännu en gång, eftersom jag byggde tolerans mot Lamotrigin och alla symtom kom tillbaka. Jag blev sjukskriven och bröllopet hamnade på is. Här så började jag och min tjej tappa hoppet om en framtid tillsammans, eftersom jag var så dålig. För att försöka rädda relationen i hopp om att jag skulle hitta någon annan behandling så blev vi särbos.
Det finns ett par andra läkemedel som kan lindra symtomen vid denna helvetesåkomma, bland annat det antiepileptiska läkemedlet Keppra och Klonazepam. I desperation började jag därför fixa Klonazepam, fullt medveten om riskerna och toleransutveckling.
Det tog de icke-visuella symtomen och förbättrade synstörningarna med 80 %. Jag tog det i några veckor tills min läkare lyckades få Keppra utskrivet off label åt mig. Den fungerade dock inte, så jag fick recept på Klonazepam.
Vid den här tiden bodde jag helt hos min tjej igen eftersom medicinen hjälpte så mycket. Jag kunde även arbeta 50 %. Men mycket riktigt kom symtomen gradvis tillbaka efter två månader. Här såg jag inget ljus i tunneln längre, så jag började planera mitt självmord om vi inte skulle hitta någon annan lösning.
Från april 2023 till mars 2025 gick jag från 1 mg till hela 13 mg. Mitt recept var på högst 4 mg, så resten ordnade jag på egen hand. Större delen av 2024 var jag djupt deprimerad och försökte samla mod för att avsluta mitt liv. Jag hade till och med räknat ut vilken brottstyrka repet behövde ha för att inte gå av, skrivit alla brev, fixat försäkringar, gett bort flera värdefulla ägodelar till släktingar och strukit skulder.
En natt i början av mars 2025 åkte jag ut i skogen med tanken att hänga mig själv. Men när jag väl stod där med repet runt halsen så kunde jag inte genomföra det. Det var som att någon hade satt bromsklossar framför fötterna på mig. Jag åkte hem, och dagen efter berättade jag för min tjej att jag behövde lägga in mig för att komma av benson.
Jag kontaktade min läkare och berättade att jag hade självmedicinerat, dock inte att jag nästan hade tagit livet av mig, eftersom jag inte ville bli tvångsomhändertagen och satt på antidepressiva som kunde förvärra min HPPD ännu mer. Jag blev skickad till beroendevården i tron att jag skulle trappas ned långsamt, eftersom det kan vara livsfarligt att sluta med bensodiazepiner cold turkey och dessutom göra utsättningen ännu värre och mer långdragen. Men till min förvåning använder man cold turkey-metoden inom slutenvården i Sverige.
Detta var något av det mest traumatiska jag har genomgått. Inte nog med att min HPPD blev fem gånger värre — jag fick även extrema utsättningssymtom: svåra skakningar, svettningar, ett epileptiskt anfall som resulterade i Stesolid i rumpan, takykardi, extrem tinnitus, panikattacker, visuella och auditiva hallucinationer, förlorat smak- och luktsinne, kraftigt försämrat periferseende och sjuka känselstörningar. Hela kroppen kändes som bedövad. Jag kände inte när jag var klar på toaletten, kunde inte avgöra om något var varmt eller kallt och det kändes som att lungorna var fyllda med is.
Efter två och en halv vecka på det mardrömsstället skrev jag ut mig själv och åkte hem, eftersom stressen av att vara där gjorde allt mycket värre. Men efter cirka fyra veckor hemma så hände något. Mina synstörningar återgick till sin baslinje och min DPDR var mirakulöst 70–90 % bättre. Flera av utsättningssymtomen började också lugna ner sig snabbt.
Redan tre månader senare, i juni 2025, kunde jag arbeta 50 % igen. Jag kunde även träna, om än med låg volym och frekvens eftersom återhämtningen nu var så dålig när kroppen befann sig i ett så starkt stressläge med nedreglerade GABA-receptorer och bara omkring fem timmars sömn.
Fram till i dag har sömnen överlag varit ett helvete att leva med. Några få nätter har jag dock lyckats få 6–7 timmars naturlig sömn, men den känns väldigt ytlig. Säkert 80 % av nätterna får jag bara 4,5–5 timmar, eftersom jag efter den tiden vaknar med rusande hjärta och direkt fylls av rädslan för att inte kunna somna om, vilket leder till just det.
Jag har även ångest varje kväll inför natten. Med Theralen får jag dock 8–9 timmars sömn, men tar jag det mer än tre gånger i veckan så slutar det fungera snabbt. Jag kan heller inte ta serotonerga läkemedel eller neuroleptika för sömnen, eftersom båda förvärrar min HPPD och DPDR.
Efter att ha lyckats bygga tillbaka min fysik med den lilla träning jag kunnat utföra så har jag nu ännu en gång överbelastat flera senor, vilket jag inte trodde var möjligt med så låg frekvens och volym. Så nu har jag återigen förlorat det som hållit mig över ytan och min självkänsla.
Psykiskt mår jag faktiskt sämre av det än vad jag gjorde av bensoutsättningen efter de första två månaderna. Jag är seriöst rädd för att bensodiazepinerna permanent har förstört min hjärnas förmåga att sova mer än 4–5 timmar naturligt. Innan benson fick jag åtminstone perioder med bättre sömn. Men det kan också bero på att jag är så fokuserad på sömnen nu. Jag har dessutom fått diagnosen mild sömnapné, men jag vet tusan inte om det kan orsaka allt detta, speciellt inte då jag hade dessa problemen innan jag började snarka väldigt mycket enligt tjejen. Jag kommer i alla fall att få prova en CPAP, men det är fyra månaders väntetid kvar.
Hur som helst — hur fan ska jag få bukt med sömnen? Den har berövat mig på i stort sett allt i mitt liv, och det är så mycket trauma kopplat till den nu att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna besegra ångesten kring den. Jag har provat KBT utan framgång, jag försöker även acceptera situationen och inte få panik när jag vaknar mitt i natten, men det är lättare sagt än gjort när sömnbristen påverkar mitt psykiska mående så mycket. Dessutom är jag extra stressad över det nu, eftersom jag vet hur viktigt 7–9 timmars sömn är för läkning av senor. Jag känner nu att jag knappt har någon styrka kvar i mig för att fortsätta denna kampen, och jag har åter igen börjat få självmordstankar, då jag inte ser poängen med att fortsätta leva när varje dag bara är en uthärdan.
Under 2019–2020 pluggade heltid, arbetade 80–100 % på timme, kroppsbyggde på en hög nivå (ren) och hade väldigt höga krav på mig själv. Runt april 2020 så kraschade jag, särskilt eftersom jag hade fått problem med att sova på jobbet (sovande jour). En kväll när jag låg där med hög ångest över det, eftersom jag mår fullständigt skit av sömnbrist (ångest, depression, irritation osv.), så kom tanken upp i huvudet: “Tänk om jag inte kommer kunna sova hemma heller?” Där var det kört. Sedan dess har ångesten suttit på min sömn som en fästing större delen av tiden.
Jag blev sjukskriven från mitt vikariat, och samtidigt föll min sambo in i en riktigt svår ångestsvacka. Dels för att jag brukade vara den som bar henne och rollerna nu blev ombytta, men också eftersom hon hade fått bröstcancer i första stadiet, vilket de som tur var lyckades få bort i juli samma sommar. När vi båda mådde så dåligt och hade mycket ångest så “smittade” vi ner varandra, vilket gjorde att vårt förhållande höll på att ta slut. Den sommaren var ett rent helvete med galen sömnbrist och relationsproblem.
Hösten 2020 blev överlag bättre och jag fick tillräckligt med sömn kanske 60 % av nätterna. Men på grund av bristen på återhämtning så drog jag på mig överbelastningsskador i flera senor, vilket gjorde att jag förlorade träningen under en lång period. Det skickade i sin tur in mig i en depression, eftersom träningen är både min passion och en stor del av min identitet. Jag lider även av kroppsdysmorfobi, så när muskelmassan började tyna bort gjorde även min självkänsla det.
I slutet av 2020 fann jag en viss tröst när jag kunde återuppta mitt näst största intresse, vilket är gaming. Detta hade jag fått lägga på hyllan 2014 på grund av flera diskskador som hindrade mig från att kunna sitta längre stunder, men de hade nu blivit tillräckligt bra för att kunna göra detta.
I februari 2021 provade jag cannabis några gånger mot sömnen, men efter bara fyra gånger utvecklade jag posthallucinatorisk perceptionsstörning (HPPD). Den är främst kopplad till psykedeliska droger, men THC och även serotonerga antidepressiva kan i sällsynta fall orsaka det. Detta skickade mig till en helt ny nivå i helvetet.
Jag fick tinnitus, stark DPDR som orsakade en skev verklighetsuppfattning, hjärndimma, afantasi, tryck i huvudet, en svävande känsla och en mängd synstörningar, såsom visual snow, efterbilder, tracers, ljuskänslighet, mild dubbelsyn (ghosting), halos, glares osv. Jag fick även regelbundna pseudo-hallucinationer, som att ljuskällor och marken rörde sig eller att objekt ändrade storlek.
Detta ödelade mitt liv fullständigt. Jag blev sängliggande i cirka tre månader. Symtomen gjorde även att jag inte längre kunde spela. Jag var som en halvblind grönsak som befann sig i ett konstant fight-or-flight-tillstånd varje vaken sekund. Men efter tre månader fick jag Lamotrigin utskrivet, då det är ett av få läkemedel som kan minska symtomen. Det minskade min DPDR med cirka 90 %, vilket var det absolut värsta med detta. Det tog även bort de regelbundna pseudo-hallucinationerna och förbättrade de andra synstöringarna med ungefär 20 %. Jag blev funktionell igen, fick tillbaka en viss livskvalitet och kunde avsluta min utbildning.
Men när fokus på HPPD:n minskade så återgick det till min sömn, vilket drog igång sömnproblemen igen. Nu var dock 60-70 % av nätterna okej, jag tog dock Stilnoce några gånger i veckan när jag vaknade mitt i natten. Jag kunde arbeta igen, men bara 75 %. Vid den här tiden hade även mina skador läkt, så jag kunde börja träna igen, om än på en lägre nivå än tidigare för att inte skada mig igen. Tack och lov var det tillräckligt för att kunna bygga tillbaka både fysiken och självkänslan.
I mitten av 2022 började jag även spela igen, jag och min tjej flyttade dessutom till en större lägenhet och började planera bröllop. Men i april 2023 kraschade livet ännu en gång, eftersom jag byggde tolerans mot Lamotrigin och alla symtom kom tillbaka. Jag blev sjukskriven och bröllopet hamnade på is. Här så började jag och min tjej tappa hoppet om en framtid tillsammans, eftersom jag var så dålig. För att försöka rädda relationen i hopp om att jag skulle hitta någon annan behandling så blev vi särbos.
Det finns ett par andra läkemedel som kan lindra symtomen vid denna helvetesåkomma, bland annat det antiepileptiska läkemedlet Keppra och Klonazepam. I desperation började jag därför fixa Klonazepam, fullt medveten om riskerna och toleransutveckling.
Det tog de icke-visuella symtomen och förbättrade synstörningarna med 80 %. Jag tog det i några veckor tills min läkare lyckades få Keppra utskrivet off label åt mig. Den fungerade dock inte, så jag fick recept på Klonazepam.
Vid den här tiden bodde jag helt hos min tjej igen eftersom medicinen hjälpte så mycket. Jag kunde även arbeta 50 %. Men mycket riktigt kom symtomen gradvis tillbaka efter två månader. Här såg jag inget ljus i tunneln längre, så jag började planera mitt självmord om vi inte skulle hitta någon annan lösning.
Från april 2023 till mars 2025 gick jag från 1 mg till hela 13 mg. Mitt recept var på högst 4 mg, så resten ordnade jag på egen hand. Större delen av 2024 var jag djupt deprimerad och försökte samla mod för att avsluta mitt liv. Jag hade till och med räknat ut vilken brottstyrka repet behövde ha för att inte gå av, skrivit alla brev, fixat försäkringar, gett bort flera värdefulla ägodelar till släktingar och strukit skulder.
En natt i början av mars 2025 åkte jag ut i skogen med tanken att hänga mig själv. Men när jag väl stod där med repet runt halsen så kunde jag inte genomföra det. Det var som att någon hade satt bromsklossar framför fötterna på mig. Jag åkte hem, och dagen efter berättade jag för min tjej att jag behövde lägga in mig för att komma av benson.
Jag kontaktade min läkare och berättade att jag hade självmedicinerat, dock inte att jag nästan hade tagit livet av mig, eftersom jag inte ville bli tvångsomhändertagen och satt på antidepressiva som kunde förvärra min HPPD ännu mer. Jag blev skickad till beroendevården i tron att jag skulle trappas ned långsamt, eftersom det kan vara livsfarligt att sluta med bensodiazepiner cold turkey och dessutom göra utsättningen ännu värre och mer långdragen. Men till min förvåning använder man cold turkey-metoden inom slutenvården i Sverige.
Detta var något av det mest traumatiska jag har genomgått. Inte nog med att min HPPD blev fem gånger värre — jag fick även extrema utsättningssymtom: svåra skakningar, svettningar, ett epileptiskt anfall som resulterade i Stesolid i rumpan, takykardi, extrem tinnitus, panikattacker, visuella och auditiva hallucinationer, förlorat smak- och luktsinne, kraftigt försämrat periferseende och sjuka känselstörningar. Hela kroppen kändes som bedövad. Jag kände inte när jag var klar på toaletten, kunde inte avgöra om något var varmt eller kallt och det kändes som att lungorna var fyllda med is.
Efter två och en halv vecka på det mardrömsstället skrev jag ut mig själv och åkte hem, eftersom stressen av att vara där gjorde allt mycket värre. Men efter cirka fyra veckor hemma så hände något. Mina synstörningar återgick till sin baslinje och min DPDR var mirakulöst 70–90 % bättre. Flera av utsättningssymtomen började också lugna ner sig snabbt.
Redan tre månader senare, i juni 2025, kunde jag arbeta 50 % igen. Jag kunde även träna, om än med låg volym och frekvens eftersom återhämtningen nu var så dålig när kroppen befann sig i ett så starkt stressläge med nedreglerade GABA-receptorer och bara omkring fem timmars sömn.
Fram till i dag har sömnen överlag varit ett helvete att leva med. Några få nätter har jag dock lyckats få 6–7 timmars naturlig sömn, men den känns väldigt ytlig. Säkert 80 % av nätterna får jag bara 4,5–5 timmar, eftersom jag efter den tiden vaknar med rusande hjärta och direkt fylls av rädslan för att inte kunna somna om, vilket leder till just det.
Jag har även ångest varje kväll inför natten. Med Theralen får jag dock 8–9 timmars sömn, men tar jag det mer än tre gånger i veckan så slutar det fungera snabbt. Jag kan heller inte ta serotonerga läkemedel eller neuroleptika för sömnen, eftersom båda förvärrar min HPPD och DPDR.
Efter att ha lyckats bygga tillbaka min fysik med den lilla träning jag kunnat utföra så har jag nu ännu en gång överbelastat flera senor, vilket jag inte trodde var möjligt med så låg frekvens och volym. Så nu har jag återigen förlorat det som hållit mig över ytan och min självkänsla.
Psykiskt mår jag faktiskt sämre av det än vad jag gjorde av bensoutsättningen efter de första två månaderna. Jag är seriöst rädd för att bensodiazepinerna permanent har förstört min hjärnas förmåga att sova mer än 4–5 timmar naturligt. Innan benson fick jag åtminstone perioder med bättre sömn. Men det kan också bero på att jag är så fokuserad på sömnen nu. Jag har dessutom fått diagnosen mild sömnapné, men jag vet tusan inte om det kan orsaka allt detta, speciellt inte då jag hade dessa problemen innan jag började snarka väldigt mycket enligt tjejen. Jag kommer i alla fall att få prova en CPAP, men det är fyra månaders väntetid kvar.
Hur som helst — hur fan ska jag få bukt med sömnen? Den har berövat mig på i stort sett allt i mitt liv, och det är så mycket trauma kopplat till den nu att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna besegra ångesten kring den. Jag har provat KBT utan framgång, jag försöker även acceptera situationen och inte få panik när jag vaknar mitt i natten, men det är lättare sagt än gjort när sömnbristen påverkar mitt psykiska mående så mycket. Dessutom är jag extra stressad över det nu, eftersom jag vet hur viktigt 7–9 timmars sömn är för läkning av senor. Jag känner nu att jag knappt har någon styrka kvar i mig för att fortsätta denna kampen, och jag har åter igen börjat få självmordstankar, då jag inte ser poängen med att fortsätta leva när varje dag bara är en uthärdan.
