Hur motiverar DU politisk auktoritet?

Med politisk auktoritet menar jag uppfattningen om att en "stat" har rätt att göra saker som enskilda människor absolut inte har rätt att göra.

Några klassiska motiveringar är t.ex. "samhällskontrakt"; att "might makes right" alltså att den som har mest våldskapital automatiskt får rätten att göra som den vill; att majoriteten vill att det ska vara så och därför är det bra; (framförallt för länge sedan: att kungen har fått makten av gud och därför är det guds vilja att han får bestämma).

Men nu gäller det alltså dig personligen, som läser detta. Hur rättfärdigar du statens politiska auktoritet i ditt inre?

(Kan möjligen passa bättre i Filosofi då det här handlar om politisk filosofi men jag gjorde bedömningen att det kunde gå lika bra här då det är statsskicket vi har idag som det handlar om)

För att svara på rubriken:
Det gör jag inte.

Tanken att staten har särskilda befogenheter – såsom att samla in skatter, använda våld, beröva människor deras frihet eller föra krig – som vanliga medborgare inte har, uppstod främst i övergången från medeltiden till modern tid (ca 1500-1600-talen).
Detta fenomen är nära kopplat till utvecklingen av begreppet statlig suveränitet och idén om raison d'État (statligt intresse).
Här är de viktigaste tänkarna och händelserna som formade denna tankegång:
1. Niccolò Machiavelli (1469–1527): Statligt intresse framför moral Machiavelli anses vara en av de första att separera politik från personlig moral. I sitt verk Fursten (1513) hävdade han att en ledare (fursten) kan och bör agera mot traditionell moral, etik och religion om det är nödvändigt för att bevara statens säkerhet och stabilitet. Poängen: Staten har en annan "moralkod" (raison d'État), där målet (stabilitet) helgar medlen.
2. Jean Bodin (1530–1596): SuveränitetBodin formulerade suveränitetsteorin i Les Six livres de la République (1576). Han definierade suveränitet som statens absoluta och eviga makt. Suveränen (staten/kungen) står över lagen eftersom det är suveränen som skapar lagen. Poängen: Staten är den högsta auktoriteten, och dess vilja är lag, vilket ger den rättigheter som medborgarna inte har.
3. Thomas Hobbes (1588–1679): Samhällskontraktet och LeviathanI Leviathan (1651) hävdade Hobbes att i ett naturtillstånd lever människor i ständig rädsla och krig ("allas kamp mot alla"). För att uppnå fred och säkerhet ingår medborgarna ett "samhällskontrakt" där de överför alla sina individuella rättigheter och makt till en suverän (staten). Poängen: Staten (Leviathan) ges absolut makt för att förhindra anarki. Staten har rätt att göra allt för att upprätthålla fred, och medborgarna har ingen rätt att göra uppror. 4. Westfaliska freden (1648) Detta fredsavtal efter trettioåriga kriget anses ofta vara den praktiska starten på den moderna staten. Det fastställde principen att en stat har suverän makt inom sitt eget territorium och inte får blanda sig i andra staters interna angelägenheter. Poängen: Staten blev den primära aktören i internationella relationer med monopol på legitimt våld.
Sammanfattning Idén uppstod således för att lösa problem med intern oordning (inbördeskrig) och externa hot. Staten fick "särskilda rättigheter" som ett nödvändigt ont för att garantera säkerhet, ordning och lag, vilket individer inte kan göra ensamma. I en modern konstitutionell stat är dessa befogenheter dock begränsade av konstitutioner och demokratisk kontroll, men den grundläggande principen om statens speciella status (t.ex. förvaltningsrätt) kvarstår fortfarande

Det gör jag inte.

Om det inte är Trump då är det rättfärdigat per automatik enligt mig.

All auktoritet som staten utövar ska bottna i medborgarnas intresse. Det ska främja medborgarna som grupp.

Jag rättfärdigar inte politisk auktoritet längre, staten har brutit samhällskontraktet och lever idag på ren vana, tvång och moraliserad lydnad.

Samhällskontraktet såldes som skydd mot godtycke. Resultatet blev godtycke med blanketter. Staten använder sitt våldsmonopol inte bara mot brottslingar, utan mot fredliga människor som inte följer ritualerna: fel papper, fel skatt, fel åsikt, fel tillstånd. Den gamla tyrannen krävde tribut, medans den moderna kräver dessutom att du kallar det solidaritet.

Det verkliga kontraktsbrottet är att staten inte längre tjänar medborgaren utan använder medborgaren som råvara för ideologiska projekt, symbolpolitik och en byråkratisk ekonomi som lever på att problem aldrig löses, bara “hanteras”. En stat som hedrade kontraktet skulle minimera konflikter och maximera stabilitet. Den moderna staten gör tvärtom.

När staten talar om “legitimitet” menar den egentligen att vi har makten, och vi vill att du ska internalisera lydnad som moral. Samhällskontraktet är inte en grund. Det är propaganda för att få tvång att kännas frivilligt.

Och i Sverige är det ju framför allt Machiavelli som format synen på staten.

Det är denna bok Axel Oxenstierna förtrollades av och som är själva grunden till projektet "den svenska nationen" och som präglat alla svenska samhällsomvandlingar och formgivningen av den annars ganska lealösa gojimmajoriteten i landet.

Vår senaste regering är ju rentav döpt efter Oxenstiernas slott, Tidö, vilket sänder en rätt tydlig signal för den som förstår symbolism.

För egen del anser jag att staten måste vara stark eftersom att gojim inte kan forma ett samhälle själva utan att det blir totalkaos efter fem minuter. Så begåvad är inte allmänheten.

Det måste finnas någon konsekvenstanke inlagd, nån sorts medvetenhet och öppenhet för oönskade konsekvenser av beslut. Och att beslut som tas utvärderas efteråt förutsättningslöst och aldrig är mera drastiska och stora steg än att det går att backa.

Och det skall finnas ett svängrum för den enskilde att kunna röra sig i, alltså en insikt hos överheten att människor är olika. Också här handlar det om en insikt om att "det bästa" uttänkt inte passar alla.

Auktoriteter som kör psykopatsnacket om att "vi måste", "det är bråttom", "den som inte är med oss är mot oss", som har storslagna visioner och målar med en bred pensel och kastar sig rakt ut i det okända utan återvändo går fetbort för mig. Tvärsäkerhet är bara löjligt och avlegitimerar all auktoritet.

Eftersom dessvärre en legitim auktoritet med konsekvenstänk är så sällsynt, blir den politiska tumregeln: Whatever it is, I'm against it (Groucho Marx), och Fight the power that be (Public Enemy). Men hålla öppet för att kunna ändra sig när fakta talar för det.

David Hume ansåg att det var en god tumregel att anse att varje politiker var en skojare och svindlare. Inte för att de alltid är det, det finns hederliga personer också, utan för att det var mest praktiskt att ha den utgångspunkten. Och hålla öppet för att kunna ändra sig.

Det enda jag ser är förklaringar till hur det blev så här, inte varför det är acceptabelt.


Stämmer det överens med hur det är idag? Och förresten, hur främjar man 10 miljoner olika människor samtidigt?


Du antyder ändå att det på något sätt funnits ett samhällskontrakt. Jag har aldrig skrivit under något.


Finns det något som talar för att politiker (valda av samma allmänhet!) skulle vara så pass begåvade att de kan "forma ett samhälle" som inte "blir totalkaos"?


Det låter som om du sammantaget avfärdar den politiska auktoriteten och konstaterar att den inte går att försvara. För det du nämner i första och andra stycket är ju sådant som åtminstone inte finns i moderna stater.

Nej det stämmer inte överens med hur det är idag.


Man fokuserar på det grundläggande.

Försvar
Rättsystem
Vård

Sen fyller man på med skola och barnomsorg.

Och lämnar konst annat icke nödvändigt för vinden.

Citat:
Det enda jag ser är förklaringar till hur det blev så här, inte varför det är acceptabelt.


Det är acceptabelt eftersom systemet inte röstas ner genom val i demokratier – demokratins konsekvenser är uppenbarligen svåra för totalitärer att acceptera.

Den måste (be)visa sig för att existera, ja. Inget kommer av inget, enbart våld och hot om våld duger ej.

Jag tror man kan kalla min inställning för en "svag rättspositivism". Jag accepterar att det är våld och hot om våld som rent faktiskt i verkligheten legitimerar politisk auktoritet och att det är naivt att tro något annat. Och då kan det vara en ren lämplighetsåtgärd att foga sig. Men riktig politisk auktoritet, där den som bestämmer inte måste se sig om om över axeln hela tiden måste förtjänas.