Citat:
Ursprungligen postat av
HelgeBuk
Med politisk auktoritet menar jag uppfattningen om att en "stat" har rätt att göra saker som enskilda människor absolut inte har rätt att göra.
Några klassiska motiveringar är t.ex. "samhällskontrakt"; att "might makes right" alltså att den som har mest våldskapital automatiskt får rätten att göra som den vill; att majoriteten vill att det ska vara så och därför är det bra; (framförallt för länge sedan: att kungen har fått makten av gud och därför är det guds vilja att han får bestämma).
Men nu gäller det alltså dig personligen, som läser detta. Hur rättfärdigar du statens politiska auktoritet i ditt inre?
(Kan möjligen passa bättre i Filosofi då det här handlar om politisk filosofi men jag gjorde bedömningen att det kunde gå lika bra här då det är statsskicket vi har idag som det handlar om)
Tanken att staten har särskilda befogenheter – såsom att samla in skatter, använda våld, beröva människor deras frihet eller föra krig – som vanliga medborgare inte har, uppstod främst i övergången från medeltiden till modern tid (ca 1500-1600-talen).
Detta fenomen är nära kopplat till utvecklingen av begreppet statlig suveränitet och idén om raison d'État (statligt intresse).
Här är de viktigaste tänkarna och händelserna som formade denna tankegång:
1. Niccolò Machiavelli (1469–1527): Statligt intresse framför moral Machiavelli anses vara en av de första att separera politik från personlig moral. I sitt verk Fursten (1513) hävdade han att en ledare (fursten) kan och bör agera mot traditionell moral, etik och religion om det är nödvändigt för att bevara statens säkerhet och stabilitet. Poängen: Staten har en annan "moralkod" (raison d'État), där målet (stabilitet) helgar medlen.
2. Jean Bodin (1530–1596): SuveränitetBodin formulerade suveränitetsteorin i Les Six livres de la République (1576). Han definierade suveränitet som statens absoluta och eviga makt. Suveränen (staten/kungen) står över lagen eftersom det är suveränen som skapar lagen. Poängen: Staten är den högsta auktoriteten, och dess vilja är lag, vilket ger den rättigheter som medborgarna inte har.
3. Thomas Hobbes (1588–1679): Samhällskontraktet och LeviathanI Leviathan (1651) hävdade Hobbes att i ett naturtillstånd lever människor i ständig rädsla och krig ("allas kamp mot alla"). För att uppnå fred och säkerhet ingår medborgarna ett "samhällskontrakt" där de överför alla sina individuella rättigheter och makt till en suverän (staten). Poängen: Staten (Leviathan) ges absolut makt för att förhindra anarki. Staten har rätt att göra allt för att upprätthålla fred, och medborgarna har ingen rätt att göra uppror. 4. Westfaliska freden (1648) Detta fredsavtal efter trettioåriga kriget anses ofta vara den praktiska starten på den moderna staten. Det fastställde principen att en stat har suverän makt inom sitt eget territorium och inte får blanda sig i andra staters interna angelägenheter. Poängen: Staten blev den primära aktören i internationella relationer med monopol på legitimt våld.
Sammanfattning Idén uppstod således för att lösa problem med intern oordning (inbördeskrig) och externa hot. Staten fick "särskilda rättigheter" som ett nödvändigt ont för att garantera säkerhet, ordning och lag, vilket individer inte kan göra ensamma. I en modern konstitutionell stat är dessa befogenheter dock begränsade av konstitutioner och demokratisk kontroll, men den grundläggande principen om statens speciella status (t.ex. förvaltningsrätt) kvarstår fortfarande