Det är uppenbart att Andreassito lider av någon form av destruktiv magnetism till världens bakgator. Redan 2011 var han i farten och agerade huvudrollsinnehavare i ett snyftreportage i Aftonbladet efter att ha blivit rånad i Nicaragua:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1kVOpW/andreas-21-ranades-i-nicaragua
Men det stannar inte vid en naiv fäbless för otrygga miljöer i den tredje världen. Den stora frågan är varför svenska staten verkar totalt ointresserade av att lyfta ett finger för honom nu när han sitter fast på Kuba. Svaret stavas sannolikt politisk belastning.
Under sina hundår i Stockholm försökte han desperat infiltrera den borgerliga innegården. Han har harvat runt i periferin av både MUF, MST och FMSF i hopp om att få sola sig i glansen av den framtida makteliten och knyta kontakter. Men trots hans desperata nätverkande förblev han en irrelevant outsider som aldrig blev insläppt i de fina rummen.
Regeringen är garanterat fullt medvetna om hans tidigare kopplingar till de egna förbunden. Att agera nu, under ett brinnande valår, vore politiskt självmord. Ingen minister vill riskera rubriker om att de räddar hem en misslyckad lycksökare med tveksamt omdöme bara för att han råkar ha ett gammalt medlemskort i MUF i plånboken.
Andreassito är lämnad åt sitt öde. Han har blivit för het att ta i efter de misstankar om pedofili som riktas mot honom, och makteliten han en gång försökte imponera på har nu vänt honom ryggen totalt. Räknar med att han blir kvar på Kuba ett bra tag till.