Har du sett en död människa?

Det hittas väl hela tiden av ex anhöriga eller vänner än okända?

Det dör ca 250stycken varje dag i Sverige så ca 90000 människor årligen

Inte bara i olyckor, brott utan vanliga dödsfall?

Har du sett en död människa? Vad hände då och var det någon du kände eller okänd?

Hur är ditt välmående efter du såg detta? Hur starkt har det påverkat dig? Har du blivit härdad eller mer skör?

Går det förbereda sig mentalt på detta innan? Ex man vet att en anhörig ska gå bort som man står nära och man vet att man är den som kommer finna den här personen?

Det är skillnad på en person hittar en anhörig som gått bort fridfullt i sömnen och tex. en brandman som måste samla kroppsdelar utmed flera 100 meter räls av en ung vuxen, detta begriper du väl själv?

Själva döden är inget man ska vara rädd för, utan snarare ditt inre och din kompass innan den inträffar.

Jag öppnade dörren till en offentlig toalett en gång på Södermalm i Stockholm, och på golvet därinne låg en blodig död man. Det var lite chockerande. Förmodligen en narkoman. Efter att jag ringt myndigheterna så kom poliser, och en diskret skåpbil med städare i gula gummidräkter. Min enda erfarenhet av ämnet. Jag tänkte på det ibland några år efteråt, för döden är nästan osynlig i det moderna svenska samhället fast det pågår hela tiden.

Har bara sett en död människa och det var min pappa, hela familjen satt med honom när han tog sitt sista andetag.
Det var inget som var oväntat och han hade ett flertal problem så jag kände i första hand lättnad att det var över men blev så klart ledsen över att jag mist min pappa.
Han var inte sig själv sista tiden pga sjukdom.

Mamma är kvar i livet fortfarande och har levt ensam i snart 15 år efter att pappa min gick vidare. Hon är tuff men lever ett tråkigt liv på grund av bristande ork då hon har KOL pga många års rökning så mitt råd till alla andra, rök inte, du vill inte riskera att få KOL.

Hur mår du efter sådan händelse blev du påverkad och påverkar det dig fortfarande?

Jag är sjuksköterska och körde ambulans under några år på 90-talet, så jag har sett många döda människor.
De flesta har varit äldre och/eller sjuka, men en del har varit medelålders eller yngre.
Den yngsta jag sett som död var fyra år gammal (sjukdom).

17 år var jag när jag första gången såg en död människa, en äldre släkting.

Hur har detta påverkat dig? Har du blivit mer härdad?
Du har inte fruktansvärda olycksplatser med lösa kroppsdelar osv ?

Jag fattar inte att detta ens är en grej man frågar om i tråd här. Så jävla sjukt det blivit. Som om döden är något konstigt. Alla dör. Alla känner nån som dött.

Att se någon som dött under väldigt tragiska omständigheter är en annan sak. Men inte det som TS ens frågar om.

När jag konfirmerades ingick det en sväng till väntrum (vet faktiskt inte vad det kallades) för att se en död person som skulle begravas.
Den avlidne låg i kistan, begravningen skulle ske senare samma dag om jag minns rätt.

I den åldern påverkade det mig inget som jag kan minnas. Jag minns hur han såg ut dock.

Det är en del av livet och tror inte jag skulle reagera något större annat än om det var mina barn eller min partner.

Härdad är inte rätta ordet, men jag har nog fått mer insikt kring att döden kommer förr eller senare, även till mig.
Inte lösa kroppsdelar direkt, men ja, kroppar som varit väldigt sargade.
Krosskador, demolerade kroppar, människor som brunnit och en ung idiot som med shorts och T-shirt vurpade med sin MC i hög hastighet.

Vårt förhållande till döden är inte lika enkelt och självklart som det var tidigare i historien.
Förr dog äldre ofta i hemmet, inte sällan med yngre släktingar närvarande, och det var inte ovanligt att exempelvis syskon dog, och även de i eller i anslutning till hemmet.

jag har sett döda människor. det är en lite speciell sak att göra