Det börjar blåsa rejält snålt kring de prästkandidater som håller fast vid en traditionell äktenskapssyn. Vi ser nu hur stift efter stift – med Skara, Karlstad, Stockholm och Västerås i spetsen – drar upp rullgardinen helt och säger blankt nej till alla som inte skriver under på att viga samkönade par. Den så kallade "öppenheten" i Svenska kyrkan verkar numera ha en väldigt smal korridor.
Det mest intressanta i det här mediespelet är biskoparnas agerande:
• Visby och den fega pudeln: Biskop Erik Eckerdal i Visby försökte först hålla en låg profil och ducka frågan om han själv viger samkönade. Det är uppenbart att han försökte rida ut stormen för att inte bränna broarna till de mer traditionella elementen i kyrkan. Men efter några dagars mediestorm och hård press i bland annat QX och Kyrkans Tidning pallade han inte trycket utan föll till föga. Nu viger han plötsligt samkönade. Snacka om att sakna ryggrad när det blåser.
• Lunds otydlighet: Även i Lund har det varit svävande svar, vilket visar på den interna splittringen. Man vill behålla de konservativa medlemmarnas pengar men samtidigt vara "rätt" i medias ögon.
Varför söker sig alla till Visby?
Det är ingen slump att lilla Visby stift just nu har hela åtta prästkandidater i rullorna. För ett så litet stift är det en extremt hög siffra. Det beror sannolikt på att Visby (fram till nu) har setts som en sista fristad för dem som faktiskt vill följa den klassiska linjen utan att bli utmobbade direkt vid antagningen. Men med Eckerdals senaste vändning lär den dörren snart stängas även där.
Frågeställningar att diskutera:
1. Är det rimligt att en kyrka som ständigt pratar om "inkludering" i praktiken inför yrkesförbud för dem som har en bibeltrogen äktenskapssyn?
2. Hur länge kan biskoparna spela på två hästar innan hela korthuset faller?
3. Ser vi slutet för den inomkyrkliga toleransen nu när även de sista stiften tvingas in i ledet av opinionsbildare och media?
Svenska kyrkan håller på att förvandlas till en ren åsiktsmaskin där lojalitet mot tidsandan är viktigare än teologisk mångfald. Vad tror ni, kommer vi se en massflykt av traditionella präster och medlemmar nu, eller har de redan gett upp?
Det mest intressanta i det här mediespelet är biskoparnas agerande:
• Visby och den fega pudeln: Biskop Erik Eckerdal i Visby försökte först hålla en låg profil och ducka frågan om han själv viger samkönade. Det är uppenbart att han försökte rida ut stormen för att inte bränna broarna till de mer traditionella elementen i kyrkan. Men efter några dagars mediestorm och hård press i bland annat QX och Kyrkans Tidning pallade han inte trycket utan föll till föga. Nu viger han plötsligt samkönade. Snacka om att sakna ryggrad när det blåser.
• Lunds otydlighet: Även i Lund har det varit svävande svar, vilket visar på den interna splittringen. Man vill behålla de konservativa medlemmarnas pengar men samtidigt vara "rätt" i medias ögon.
Varför söker sig alla till Visby?
Det är ingen slump att lilla Visby stift just nu har hela åtta prästkandidater i rullorna. För ett så litet stift är det en extremt hög siffra. Det beror sannolikt på att Visby (fram till nu) har setts som en sista fristad för dem som faktiskt vill följa den klassiska linjen utan att bli utmobbade direkt vid antagningen. Men med Eckerdals senaste vändning lär den dörren snart stängas även där.
Frågeställningar att diskutera:
1. Är det rimligt att en kyrka som ständigt pratar om "inkludering" i praktiken inför yrkesförbud för dem som har en bibeltrogen äktenskapssyn?
2. Hur länge kan biskoparna spela på två hästar innan hela korthuset faller?
3. Ser vi slutet för den inomkyrkliga toleransen nu när även de sista stiften tvingas in i ledet av opinionsbildare och media?
Svenska kyrkan håller på att förvandlas till en ren åsiktsmaskin där lojalitet mot tidsandan är viktigare än teologisk mångfald. Vad tror ni, kommer vi se en massflykt av traditionella präster och medlemmar nu, eller har de redan gett upp?