Citat:
Ursprungligen postat av
MKG
Värst var Gunnar Sträng, som devalverade bort kronans värde, varje gång facket fick igenom höga löneökningar.
Gunnar Sträng genomförde väl inte en endaste devalvering?
Det var 1973 som Palme gav facket för mycket makt. Och dom satte igång och tvingade upp lönekostnaderna ohämmat. Enda sättet för näringslivet att överleva det var att höja priserna.
Det är bara det att det kunde inte exportindustrin göra. Eftersom det var fast växelkurs. Så facken dödade långsamt exportföretagen. (S) ville i sig förstatliga allt näringsliv. Men inte på en gång. Och (S) var inte betjänta av att alla exportföretag konkade. Så från början var det borgarna som räddade exportföretagen genom att devalvera. Sedan gjorde Palme en extrem devalvering. Och så fick Feldt på sig att prata facket tillrätta så dom slutar upp med vansinnet.
Men facket sket ju i Feldt och fortsatte med att försöka döda exportföretagen. Så 1991 hade Sverige behövt en kraftig devalvering för att exportföretagen skulle överleva. Det ville dock inte politikerna eftersom dom ville gå med i EU. Och att devalvera hade diskvalificerat dom fullständigt.
Ingvar Carlsson tillsatte då Rehnbergkommissionen för att prata förstånd med facket. Rehnberg berättade långt senare att när dom träffade företrädare för facket så uppvisade dom inte sjukdomsinsikt alls. Dom kunde inte fatta varför dom inte bara kunde ta så mycket som dom ville.
Till slut fick man släppa kronan flytande. Varvid den föll något extremt. Vilket visade på hur mycket facket hade tagit ut för mycket i löneökningar.
Att Palme och Ingvar Carlsson lät några IQ50 idioter i facket härja fritt skadade Sverige något enormt.
Citat:
Ursprungligen postat av
MKG
Det var exakt det som Kjell Olof Feldt och Erik Åsbrink satte stop för, genom att avpolitisera riksbanken. Riksbanken skulle i forsättningen styra valutan genom räntejusteringar, och skulle absolut inte bry sig ett skvatt om finansministrar.
Nej, det kom långt senare. Under Carl Bildt-regeringen.
Citat:
Ursprungligen postat av
MKG
Genom att justera räntan ska inflationen hållas på 2% no more no less, inte 6-8% som Sträng tyckte.
Ett mycket bra beslut, jag är dock förvånad över att dessa två herrar ("kanslihushögern") lyckades övertyga Olof Palme om detta. Efter Åsbrink, så har Wibble, EU-medlemskapet (ERM I och II), Borg, Andersson fortsatt på inslagen väg.
Palme och Ingvar Carlsson gick inte med på något sådant. Och detta kom långt efter Palmes död. Feldt hade i vredesmod lämnat Regeringen för länge sedan. Även Åsbrink var borta när Riksbanken blev självständig.
