8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Ni är av uppfattningen att de olika lagarna ska tillämpas samtidigt, min uppfattning är att LVU har företräde om barnet behöver skydd enligt rekvisiten i LVU. Man får bara köra i 70 på vägar med sådan hastighetsbegränsning och detta gäller också samtidigt som lagstiftningen om SIP finns men handlar också om en helt andra situationer. Ett drastiskt men konkret exempel.

Visa gärna ett enda ställe i lagtext, förarbeten, lagkommentarer, övrig litteratur eller praxis där det framgår att er uppfattning stämmer överens med som faktiskt vad är gällande rätt enligt någon enda rättskälla alls.

Det kan ju inte vara svårt? Så tvärsäkra som ni är måste ni väl ha sett det någonstans?

Konkret i detta ärende innebär min uppfattning att i detta ärende saknar frågan om SIP eller ej helt relevans för korrektheten i LVU beslutet. Jag kan inte ens se någon samordningsfråga som skulle ha omfattats av dessa bestämmelser vid tiden för omhändertagandet, men vi har begränsad vetskap om detaljerna så det kan säkert finnas. Dessutom saknar bestämmelserna i SoL om mindre ingripande insatser betydelse när man når till nivån LVU och under alla förhållanden när det är fråga om ett omedelbart omhändertagande.

Och slutligen, det finns exakt noll problem, rättsligt, med att ha flera alternativa grunder för ett yrkande som i sin tur stödjer sig på samma sakomständigheter, dvs att misshandelsfrågan föll gör inte att rätten är på något sätt förhindrad att pröva vanvård.

Så här ser rättsläget ut vilket också framgår av samtliga rättskällor eftersom det är så rättstillämpningen ser ut. Det som brukar kallas ”de lege lata”.

Nej, du blandar ihop nivåer igen.

Ingen har påstått att lagarna ska "tillämpas samtidigt" på det sätt du beskriver. Det jag säger är att LVU bygger på att frivilliga insatser enligt SoL inte räcker eller inte är möjliga. Det är själva utgångspunkten i LVU.

Det är alltså inte en fråga om "företräde" i någon hierarkisk mening, utan om att du ska kunna visa varför mindre ingripande åtgärder inte fungerar i det enskilda fallet.

Och där blir ditt resonemang ihåligt.

Du pratar generellt om undantag, akut fara, omedelbart omhändertagande osv. Precis och ingen bestrider det när det gäller sådana situationer.

Men du har fortfarande inte visat var det framgår i just det här ärendet:

Var finns den konkreta akuta situationen i primärkällorna?

Var framgår att frivilliga insatser var utsiktslösa?

Vilken faktisk källa stödjer det och inte din tolkning av rättsläget i största allmänhet?

Istället gör du det klassiska misstaget:
Du beskriver hur systemet ska fungera och utgår från att det också fungerat så i det här fallet.

Jag gör tvärtom. Jag tittar på vad som faktiskt står i underlaget.

Och där ser man att mycket bygger på återberättade uppgifter som exempelvis referatsamtal, orosanmälningar och sammanfattningar: alltså sekundärkällor.

Det i sig är inte förbjudet, men det påverkar bevisvärdet. Särskilt i komplexa medicinska ärenden.

När det gäller SIP så missar du poängen helt. Det handlar inte om att SIP "stoppar" LVU, utan om att det finns en lagreglerad samordningsskyldighet när flera aktörer är inblandade. Att påstå att det “saknar relevans” utan att ens ha tittat på om sådan samordning varit aktuell säger mest om hur du analyserar.

Och det här med "de lege lata", det blir lite komiskt. Du hänvisar till rättsläget i allmänhet men vägrar gå ner i det konkreta materialet i just det här ärendet.

Så nej, det här är inte en fråga om att jag och Totius saknar rättskällor.

Det är en fråga om att du inte vill förhålla dig till primärkällorna i det specifika fallet.

Precis. Domstolarna utreder i praktiken inte om socialtjänsten brutit mot lagen längs vägen. De utgår från det material som läggs fram och förutsätter att det är korrekt. Någon verklig kontroll varken intern eller extern finns i praktiken inte.

Det som når domstolen är en tolkad och återberättad version av primärkällorna. Den stämplas ofta som godkänd. Får socialtjänsten nej i domstol justerar de underlaget och kör ett varv till. Precis som i de gjorde i detta fall.
Det är så systemet ser ut.

Och då kan det gå riktigt snett, särskilt i komplexa medicinska ärenden där både socialtjänst och domstol saknar specialistkompetens.

Därför är det helt avgörande att gå tillbaka till det enda som faktiskt har tyngd i sådana här fall: primärkällorna.

Precis som Kalibers journalister faktiskt gjorde.

Min källa är inte AI. Jag har utgått från exakta citat från domarna och lagt upp exakt vilka texter jag använt, så att du själv kunnat kontrollera min analys.

Men det ville du inte. Istället blev du arg och påstod att man inte kan göra så.
Men det är ju precis så man ska göra. Det är grundläggande källkritik: primärkälla mot sekundärkälla.
Vad är skillnaden?

Och i just detta fall så ser man klart och tydligt att domstolen verkar ha tolkat L.E:s ord felaktigt till V.T:s nackdel.

Jag tycker att innehållet tex barnets bästa måste motiveras. Anklagelserna mot mamman måste specifikt motiveras så att de tydligt kan bemötas.

Det finns ingen anledning att pedofiler kan få en rättvis rättegång men inte föräldrar med barn till lvu.

Jag menar även barn som hamnar hos förövare hörs inte och det är problematiskt.

Det är i detta fall inte motiverat alls vad mamman orsakar som hämmar barnets bästa, det är inte heller en tillräcklig motivation att mamman och pappan är eniga och att pappan därför saknar insikt.

Flickans egna röst saknas helt. Det är lite underligt att man säger att läkaren inte pratat alls med flickan, samtidigt saknas flickans egna uppfattningar helt i lvu domarna vilket är ytterst märkligt.

Utredningar kan inte granskas när det gäller just socialtjänsten, vilket är problematiskt i alla sammanhang eftersom det då kan pågå systematiska fel i systemen, så är det i alla typer av system till och med IT. Tar man inte dit en tekniker så sprider sig felet i datorn. det är samma med socialtjänsten. Som man bäddar får man ligga, det finns ingen chans att de kan sopa detta under mattan.

Alla myndigheter ska kunna granskas, det är också klart att JO och IVO inte hanterar sina uppdrag, och att det också beror på systematiska fel och på ett sätt en dold infiltration, där myndigheter bara backar varandra.

Du pratar om generell lagstiftning och lagstiftarens intentioner med LVU. Vi andra pratar om just det här fallet och vad som faktiskt framgår när man granskar primärkällorna.

Så fort en sådan granskning kommer på tal sparkar ni systemriddare fullständigt bakut. Hur kommer det sig?

Du svarar aldrig på det jag faktiskt skriver. Istället kommer du med etiketter som "desinformation", utan att grundligt förklara vad som skulle vara desinformation.

Tvärtom har jag läst vad som står i domen. Jag har redovisat exakt vilka texter jag använt och jämfört primär- och sekundärkällor direkt i materialet. Det har varken du eller Totius bemött.

Ni reagerar som förväntat: ni blir arga istället för att konkret visa vad som är fel i min analys. Allt har serverats er, men ändå kommer inget sakligt svar.

Är det inte rimligt att man, vid statens mest ingripande åtgärder mot en familj, faktiskt granskar vad som står i de riktiga primärkällorna?

Är det någon som kan länka till alla domar? Jag har bara läst tre av dem.

Prova om dessa fungerar.

Tack! Har dock läst dom. Finns det inga nya?

Självklart gäller lagarna samtidigt. För att ta ditt exempel om att man bara får köra i 70 på vägar med sådan hastighetsbegränsning så gäller samtidigt att bilen måste vara godkänd vid besiktning. SIP är en handling som motsvarar godkänd besiktning.

Vid akut fara finns lagstöd för omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU men det ska prövas av förvaltningsrätten inom en vecka. Då måste socialnämnden visa att det faktiskt inte finns några andra sätt att lösa situationen. SIP blir relevant direkt efter ett omedelbart omhändertagande.

Omedelbart omhändertagande är ett akut undantag från huvudregeln. Många LVU-ärenden är där socialtjänsten har känt till familjen i månader eller år. Att i dessa fall strunta i SIP och sedan hävda ”brådskande skyddsbehov” i domstolen är ett sätt att dölja att man har misslyckats med sitt samordningsansvar.

I det akuta fallet är avsaknaden av SIP logisk för stunden. Men om barnet fortfarande saknar en SIP flera månader senare under pågående LVU, då är det ett pågående lagbrott och ett bevis på att myndigheten struntar i barnets rätt till samordnad vård.

I Elsas fall fanns ingen akut fara efter att barnläkaren Ingrid Segerbergs orosanmälan avfärdats. Då borde omhändertagandet ha upphört och arbete med SIP istället omedelbart ha påbörjats tillsammans med föräldrarna.

Lämpliga aktörer i en SIP för Elsa är vården i Örebro och Uppsala, socialtjänsten för stöd enligt LSS, dietist, skolan och föräldrarna. Och givetvis Elsa själv som är huvudpersonen som allt handlar om.

En sådan SIP är det enda objektiva sättet att utreda om Elsas behov kan tillgodoses på hemmaplan. Utan den insatsen har domstolen i praktiken inte haft något underlag alls för att pröva om mindre ingripande åtgärder var möjliga. Det är ett uppenbart lagbrott.

Det som hänt i Sverige sedan länge är att en olaglig praxis har normaliserats – det är ett oerhört allvarligt samhällsproblem som sätter rättssäkerheten ur spel. Fallet Elsa visar detta oerhört allvarliga samhällsproblem mycket tydligt.

Nej jag har inte sett några och det behövs inte heller eftersom LVU fortfarande pågår.

Att orosanmälan avfärdats har vi inga som helst belägg för.

Bara för att man inte bedömde av MbP kunde styrkas betyder inte detta att det inte fanns ytterligare information i orosanmälan som stödde akut omgändertagande.

Uppenbarligen bedömde rätten att mamman hade så pass negativt inflytande på dottern att det var aktuellt att omhänderta akut innan det spårade ur ännu mer.