8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Vi har redan varit igenom det här för många gånger. Det går inte att dra det en gång till i tråden.

Jag vet faktiskt inte vilka som är farligast för samhället; de du kallar ”systemriddare” eller sådana som du. Ni använder samma typ av irrationellt cirkelresonemang som gör problem olösliga. Bägge sidor ignorerar helt det regelverk som faktiskt finns och använder godtyckliga påståenden som ”fakta”.

Den typ av ”motstånd” du gör påminner om retoriken hos Family United. Även om ni i allt väsentligt har rätt i sak gör ni er själva omöjliga att ta på allvar på grund er godtyckliga oresonlighet. Ni gör mycket mer skada än nytta på grund av ert beteende. Det är beklagligt.

Så länge bägge sidor gör det omöjligt att resonera om problemen kommer problemen att vara olösliga. Under tiden kommer barnen i kläm.

Ja, jag vet. Det är onekligen ett anmärkningsvärt sammanträffande att tre orosanmälningar, efter alla år, kommer vid en tidpunkt som exakt sammanfaller med att vården tagit del av mammans IVO-anmälan.

Jag håller med dig men du gör exakt samma sak när du hävdar en icke existerande laghierarki och att vi har en lagstiftning och rättstillämpning som överhuvudtaget inte existerar.

Det här är långt ifrån Family Uniteds retorik.

Jag läser vad som står. Skedmatar dig med texterna så att du kan jämföra domstolens tolkning mot den faktiska primärkällan.

Och då är jag farlig?

Alltså nu får du höja nivån Totius.

Allt kokar ner till att vare sig du eller systemriddarna förstår skillnaden på primär och sekundärkälla.

Fast det du skriver är nonsens som inte stämmer. Du måste konkretisera dina fraser – men det kommer du inte att klara. Men jag väntar tålmodigt…

Du gör en godtycklig tolkning av en kort text – en tolkning som motsägs av all annan information som framkommit.

Ja, men socialtjänsten hoppade över de frivilliga insatser som ska prövas före ett LVU. I stället gick de på att mamman hade MBP. När det föll, spann de vidare på en påstådd omsorgsbrist men som vi ser bygger det på vinklad information som domstolen har använt sig av.

Det kan man se svart på vitt om man faktiskt läser domarna.

Fram med den då, så jämför vi tillsammans!

Det finns ingen mer text än så. På vilket sätt är min tolkning godtycklig? Förklara!

”Annan information som framkommit” är förmodligen sekundärkällor. Den poletten borde väl trilla ner snart?

Nej, och varför skulle han ens uttala sig, tänker du? Det gör ingen skillnad när rätten redan har fattat ett beslut. Då är det den vinklade tolkningen som gäller.

Jag har tillgång till fem domar, och det är de jag utgår från här. Finns det mer information någon annanstans som du bygger på, så länka den då, tack.

Du påstår att problemet till stor del beror på att det inte genomfördes SIP-möten i ärendet. Det är du ensam om, förutom att ks verkar ha gått på det.

Mina argument är att socialtjänsten inte var inblandad förrän vid orosanmälningarna och det därefter följande omedelbara omhändertagandet. Något samordningsbehov som SIP syftar till att lösa har inte på något vis framkommit varken i media eller domarna.

Lagstiftningen är extremt tydlig, och jag förstår faktiskt inte vad du tycker du vinner på din felaktiga uppfattning. Barnets rätt till skydd trumfar HSL och SoL. Finns det en påtaglig risk, oavsett varför risken har uppstått, kan LVU beslutas. Lagligen och korrekt.

SIP är en lösningen på ett helt annat problem. Nämligen att i en komplex sjukdomsbild med löpande kontakter med somatisk och psykiatrisk vård, rehab, habilitering och en rad andra instanser så blir det bäst intill omöjligt att utan samordning få till optimala lösningar för patienten utan någon slags samordning. Därför finns SIP.

I detta fall fanns inga som helst samordningsproblem, bara det enkla och tydliga faktum att vården satt på ett informationsunderskott som man inte lyckades lösa på annat sätt än att orosanmäla. Det finns nämligen inget annat sätt.

Hade det varit du eller jag som bara berättade hälften av vad vi har för symptom eller berättade om helt andra symptom än de vi i själva verket har eller överdriver besvär så drabbar det bara oss själva. Ett barn har sina föräldrar och när de inte, av olika skäl, klarar av att förmedla situationen kan vården, förutom att orosanmäla, faktiskt inte göra något annat när situationen gått så långt att den utgör en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling.

Då är SIP ett alldeles för klent verktyg som tar alldeles för lång tid för att ge effekt för barnet.

Mitt resonemang får också stöd av att domstolarna överhuvudtaget inte ens överväger frågan om SIP i sina domar utan de pekar klart och tydligt ut mamman som ansvarig för att ha försvårat vården med följden att en risk för barnets hälsa och utveckling har uppstått. Diskussionen om LEs olika utsagor och 40/100 dropp spelar ingen roll för frågan om LVU eller ej. Där bedöms bara om det finns en omsorgsbrist eller vanvård (försvårande av vården) med en därefter följande risk. Svaret på den frågan är förhållandevis tydligt ja från domstolarnas sida.

Jag förstår faktiskt inte varför alla andra sidospår ens är uppe för diskussion bland er självutnämnda socialrättsexperter.