mamma skickar med grejer

Var och besökte mina gamla föräldrar förra helgen. Som vanligt när jag ska åka bilresan på ett par timmar hem så skickar mamma med allsköns bakverk och prylar. Hon brukar göra en typ av kaka som ingen gillar, men mina barn av artighet låtsas att de tycker om. Denna bakar hon för deras skull och skickar med när jag ska åka, oavsett om barnen är med eller inte. Ibland har hon hittat någon pryl från min barndom som hon vill att jag ska ta med. Eller foton, någon bok, blommor, ja vad fn som helst.

Det har blivit en liten ritual. Jag håller på och packar ihop mina saker för att åka och hon kommer springande med diverse grejer som jag ska ta med. I början försökte jag säga ifrån, men hon är så jävla envis. Nu ler jag artigt, tackar och packar ner det i min väska. Sedan slänger jag skiten när jag kommit hem.

Ja, det är väl ett mindre problem. Jag är glad och tacksam att min gamla mamma är frisk och i livet.
Men ett visst irritationsmoment har det blivit. Är alla mammor såhär?

Känner igen det, morsan var precis likadan med prylar och mat

Man kunde ju inte säga nej och jag gjorde lika dant och slängde, hon finns inte kvar längre men ville bara väl

dom flesta morsor blir nog såna på äldre dagar verkar det som

Makens morsa är likadan med saker. Jag tror det har att göra med att hon känner sig gammal och vill föra vidare nåt sorts minnesarv. "Relevanta saker" som för henne är kritiska minnesbitar (som din morsa och foton på dig som liten, eller nåt från den tiden)

Och ibland kan det vara saker som hon anser är bra att ha, som jag misstänker är för att hon känner sig ... inte maktlös men irrelevant i ens liv och vill aktivt bidra och vara med.

Problemet är att hon inte riktigt sorterar i prylarna. Det kan vara högt och lågt och ofta saker som inte maken har nån koppling till alls (nån släkting han aldrig träffat men som makens morsa var nära och nåt från den). Samtidigt kan hon tycka att saker som ÄR prylar maken vill ha, grejer han minns kring henne och andra släktingar är totalt irrelevant inte jämfört med souveniren hennes farbror åke ("som var så trevlig, han dog ju innan du föddes tyvärr") fick med sig hem från Guadalupe eller nåt. Lyckades rädda en samling dagböcker från makens mormor som min svärmor ville göra luntpapper av för vem skulle vilja läsa nåt sånt enligt henne.

Hon är en fantastisk svärmor, bra på alla sätt, men just saker tenderar att följa med efter besök.

Min morsa som vart pank hela livet tenderar att pracka på en mat. Inte kompletta uppsättningar, utan en halväten burk sylt som hon inte kommer "hinna äta" eller ett paket med fryst kryddgrönt där det bara sitter fast litet löv i kanterna "för det kan ju användas till nåt".

EDIT: man tar självklart emot, tackar och bockar, och sen likt en död åkersork katten stolt dumpat i ens tofflor smyger man iväg det hela till soporna när den inte ser.

Din mamma låter gullig. Man blir varm i hjärtat av det du skriver. Jag hoppas ni får många fina år ihop!

Du vet inte hur bra du har det. Njut på och var tacksam för din mamma. Vi kan annars byta en vecka eller två.

Svärmor i ett nötskal, bara att se glad ut.

Ren omtanke från din mor. Du får allt läsa på lite vad vördnad och respekt kan tillföra i ditt liv.
Att klaga på detta sättet visar lite hur du är som person. Inget som någon egentligen skulle vilja veta om dig ifall det är partnerskapsbildning i framtiden.

Nej, det finns mammor som inte bryr sig om sina barn.

Mamma är likadan. Mormor var likadan.

Det där med maten är ju en gest av vänlighet och omsorg. Men även att äldre generationer har mer vett på att mat inte ska slängas om den kan ätas av nån annan. Se det så. Den kommer ju tillbaka till naturens omlopp oavsett om den passerar din mage eller inte. Så om den där ostbiten får bo i din kyl tills det blir gröna prickar på, gör väl inte mycket.

Den där "morot- och anjovispajen med squashsylt du tyckte så mycket om som liten", är ju en annan story. Där kickar ju samvetet in när man pliktskyldigt pressar i sig några skedar, för att man ska ha ätit den. Och man kan känna ögonen bakom ryggen trots att man är ensam i sitt kök. De sista 75%en smetar man runt på tallriken som man lärde sig i skolbespisningen. Sen får fåglarna middag.

Den fula porslinsugglan som står på en hylla har jag inga bekymmer med heller. Jag minns inte storyn bakom den, om det ens fanns nån. Den stjäler ingen plats i mitt hem. Jag klappar inte den på huvet och tänker på mormor. Den bara står där. Och är ful.

Hela grejen med att ge sina barn saker och mat är väl en förlängning av den tiden då föräldrarna verkligen födde upp sina barn, alltså tiden fram till 18ish. Den fostrande delen avtar i dess egentliga form när barnen flyger ut, men sätten att visa omtanke och omsorg består.
Oavsett vilken ålder man själv har just nu, så är ju generationen över alltid över. Så när mormor log med hela ansiktet när hon berättar att hon fick morotskaka på sin födelsedag i barndomen, så värdesätter dagens 15åring en kebabrulle högre. Det är tidens gång.

Nej, min mor skickar bara med saker hon vet att jag tycker om. Eftersom jag har sagt det.

Bra mammor är sådär. De behöver få utlopp för sitt "mammande" även när barnen flyttat ut, särskilt om barn och barnbarn bor en bit ifrån. Bra att du kan vara tacksam över det.

Jag undrar samma. Min mor blir galen när jag tackar nej till all mat hon försöker propsa på mig.
Hon tom köper med mat och packar in hemlagad mat till när hon ska komma på besök.
Men all mat jag får av henne ruttnar bara. Har aldrig förstått varför, ifall hon förvarar maten fel?
Eller om hon har otur när hon köper frukt och grönt?

Har försökt förklara att jag inte är otacksam som tackar nej till sånt jag inte äter eller ens hinner att äta upp. Det är en ständig kamp och har pågått hela livet. Sen spelar hon på ens känslor.
Borde inte nej tack räcka?